Barn!

Hej du barntokiga tjej!

Nu ska jag svara på din fråga, jag som faktiskt har två små barn där hemma och vet EXAKT vad det går ut på att ha barn. Jag vet hur gulliga barn är, men jag vet också hur vardagen med barn ser ut och vilka egenskaper jag själv tycker att jag behöver för att kunna vara en bra mamma. Så jag ska förklara varför jag tycker att du ska vänta med barn. Det är min personliga åsikt, men jag kan nästan garantera att alla andra mammor som har barn håller med mig!

Egentligen är det väldigt svårt att förklara hur det är att vara mamma åt en person som ännu inte är mamma. Helt oberoende av hur gammal den människan är, så KAN hon inte förstå det förrän hon själv är där. Att få det första barnet är nog en chock för de flesta av oss, ingen av oss kunde föreställa oss hur det skulle kännas. Inte ens pappor kan alla gånger förstå hur det är att vara mamma, även om de också har samma barn och samma vardag och samma glädje och stress osv. Det finns ingen så stor förändring i livet som att få barn och det finns såååååå mycket som man borde ha hunnit utveckla inom sig själv innan man tar det där steget. Ja, många hinner mogna som människor under de 9 månaderna de är gravida. Men ju mer de hinner lära sig före de blir gravida om livet och om sig själva, utvecklas som människa och uppleva, desto bättre chans har de att klara av den här gigantiska förändringen.

Det är ett dåligt exempel, men att bli mamma som väldigt ung är ungefär som att flytta hemifrån när man är 12 år och börja klara sin egen ekonomi utan föräldrarnas hjälp. Det kan nog gå bra, men det har så mycket större chans att gå bra om man flyttar hemifrån när man är 18 istället. Inte bara för att man då kanske hunnit lära sig att ta hand om elräkningar och hyresavtal, har bil så att man ens kan flytta sina egna saker, lön/studiestöd så att man har något att leva på och annat praktiskt utan också för att klara det psykiskt. Att våga sova ensam varendaste natt, att klara av att hyresvärden är arg för att man låtit ett fönster stå öppet så att termostaten på värmelelementet gått sönder... Det är bara pyuttesmå exempel på allt som behövs för att kunna flytta hemifrån.

Att klara ett barn rent praktiskt är inte alls så lätt som det verkar vid första anblicken. Kanske du nu tänker att mamma och pappa kan hjälpa till att sköta, att man får ju moderskapsstöd att leva på (vilket förövrigt är småpengar om du aldrig haft ett jobb med ordentlig inkomst), att man kan köpa vagn billigt på nätet, att babysar ju bara dricker bröstmjölk... Jag kan inte med ord förklara hur det känns för unga mammor som inte får pengarna att räcka till både blöjor och barnvagn, än mindre vinterhalare för barnet och absolut inte en romantisk middag på restaurang med barnets pappa för att sköta om förhållandet med honom och orka hållas kära i varandra. Jodå, man överlever även med lite pengar. Men är man glad och trygg och lycklig och lugn nog att kunna njuta av sin gulliga baby eller har man hela tiden ett stort tungt grått moln av oro och bekymmer över huvudet? Om man hela tiden är bekymrad, hur orkar man då när babyn skriker till 3 på natten för att den har öroninflammation? Orkar man sitta på HVC i timtal och vänta på sin tur och känna när det skär i hjärtat när babyn har ont?

Nej, jag försöker inte skrämma dig, det är bara så här det är på riktigt att ha barn. Även när man är äldre och har bra ekonomi är det tungt när ens barn har ont. Det är otroligt tungt att ha barn - minst lika tungt som det är underbart och fantastiskt! Och då måste man ha det där inom sig som gör att man inte bara orkar ta det tunga, utan som gör att man inte skulle ångra att man skaffade barn en endaste sekund. Det finns så många saker som kan göra att man kan börja ångra sig efter ett tag - och man kan inte lämna tillbaka ett barn - och du har säkert hört dem alla. Som att resa och se världen, att utbilda sig, att festa loss, att vara kär många gånger, att få sova när man vill och vankna när man vill, köpa den där snygga tröjan man vill ha, att under en tid i livet få bestämma fullkomligt om sig själv utan att någon kräver något av en... Du kanske tänker nu att du ändå inte vill göra något av det här, att det är struntsaker. Men kan du vara 110% säker på att du inte plötsligt vill det om ett år eller tre år? Om du väljer BORT saker kan du mycket väl vilja börja ha dem senare, speciellt när alla kompisarna får dem. Jo, det går att få barn utan att ha upplevt fest till 5 på morgonen eller hur det känns att skriva en universitetstent. Men mitt ärliga råd djupt innifrån hjärtat är att göra alla de här struntsakerna FÖRE det inte går att göra dem längre. Eller före du får dåligt samvete för att du vill hänga med kompisar en kväll istället för att sitta hemma med din baby, eller inte kan studera på universitet för att ni inte kan få dagvårdsplats - studiebidrags - extrajobbs-ekvationen att gå ihop.

För de allra flesta av oss stämmer det här: ju mer vi hunnit verkligen LEVA, desto tryggare, nöjdare, självsäkrare, kunnigare, lugnare, insiktsfullare människor blir vi. Varje motgång och sorg man klarar sig igenom och lär sig av, varje ljuvligt ögonblick man sparar i hjärtat, varje insikt att just sådan här är jag och så här funkar jag i en sådan här situation... Det är vad som behövs för att kunna ge barnen en bra start, en trygg uppväxt, djup KÄRLEK. Det handlar inte alls om hur många år man levt eller egentligen ens hur mycket man upplevet i världen. Det är vad du lärde dig av upplevelserna om dig själv som är skillnaden. Jag tror att det delvis var det som din pappa menade med att ett barn inte kan ta hand om ett barn - ordet "vuxen" har inte bara att göra med hur många år man fyllt, utan vad man fyllt de där åren med.

En annan enormt viktig sak är barnets pappa! Han är lika viktig som du är för barnet. Det här handlar inte bara om vad du vill. Samma personliga utveckling krävs av honom också för att han ska kunna bli en bra pappa. Han ska också sitta bredvid dig där i HVC:s väntrum medan hans barn skriker. Han måste också klara av det. Sedan finns det inget som är så påfrestande och svårt för ett kärleksförhållande som att få barn tillsammans. Så väldigt, väldigt många kärlekar håller inte för hur tungt det är att få barn och den vanligaste tidpunkten för alla skilsmässor i Norden är när ett par har ett barn tillsammans som är under ett år gammalt. Det är så lätt att, när man är trött för att babyn inte sovit, fräsa åt varandra och låta tröttheten och irritationen gå ut över partnern istället. Och speciellt när man har en baby behöver man massor av stöd och förståelse och omsorg av sin partner och förhållandet måste vara superstarkt och stadigt för att man ska kunna ge det där åt varandra när man behöver det som mest men har absolut minst att ge, för babyn tar så mycket av ens energi och tid. Det är en klar fördel om man hunnit uppleva några kärlekar så att man vet hur de funkar och hur man själv funkar i dem, ha hunnit ha några förhållanden så att man lär sig hur man ska få ett förhållande att funka även när det är stormig motvind. Om förhållandet inte klarar av påfrestningen och det blir dåligt eller till och med tar slut så är det BARNET som lider mest. "Föräldrarnas förhållande är barnets hem".

Så om du har ett val just nu i ditt liv, att skaffa eller inte skaffa barn, så fundera allvarligt först på VARFÖR. Det här är absolut min personliga åsikt, men om man planerar att bli gravid, så ska man försöka att tänka mera på BARNET och vad som är bra för det än på vad man själv vill ha av barnet. Ja, barn är gulliga och underbara och fantastiska PERSONER, som vilar helt och hållet på ditt ansvar. Du bestämmer om de blir lyckliga eller inte, grovt sagt. De är beroende av vad du kan ge åt dem. Det finns inga perfekta mammor, men man kan sträva efter att bli så bra som möjligt och då är nog tiden FÖRE barnen den tid där du har störst chans att lägga grunden för att bli en bra mamma.

Så det är mitt råd, från en mamma till en - en vacker dag - blivande mamma: gå ut och skaffa dig så mycket kunskap om Livet du bara kan. Fundera på vem du är och hur du funkar, hur andra är och hur de funkar. Och det kan du bara göra genom att uppleva händelser och människor och situatoner, det kan man inte lära sig ur en bok eller ett TV-program. Så att du sedan en dag när din son/dotter är 10 år har ett bra svar att ge när han frågar "Mamma, varför är den där pojken dum mot mig?".

En stoooor kraaam till dig, hälsar ungdomsinformatören Liselott