Depression & Ångest

Hej! Ursäkta att du fått vänta så länge på svar, experten vi skickade åt först hade missat mejlet så jag tar frågan själv. Hoppas att du hittar tillbaka till svaret fast det gått en tid!

Det låter verkligen tungt att ha det så här nästan varje dag. Att känna sig nedstämd ofta och dessutom få panikattacker kan ta mycket energi, och det är inte något du ska behöva klara av ensam.
Du behöver inte veta exakt varför du mår så här för att få hjälp – det räcker att du inte mår bra.

Panikattacker kan kännas jättejobbiga, men de är inte farliga, även om det känns så i stunden. Kroppen går liksom upp i “alarm-läge”. Det som ibland kan hjälpa just då är att försöka få ner tempot i kroppen, till exempel:

- andas långsamt (andas in genom näsan, ut genom munnen, lite längre utandning)
- sätta fötterna stadigt i golvet och fokusera på något runt dig, typ vad du ser (färger, former, etc), hör, eller känner lukten av.
- påminna dig själv “det här går över, jag är inte i fara”

Beroende på vilka typer av panikattacker du har så kan det ibland också hjälpa att göra helt tvärtom från att lugna ner sig, nämligen att stiga upp och hoppa och skaka på kroppen så fort du känner att det är på kommande, liksom "skaka ut" nervsystemet.

Något annat som du kan göra själv är att se till att ta hand om dina grundbehov så gott det går. Alltså att äta, sova, socialisera och röra på dig regelbundet. Det blir lättare att börja må bra om grundbehoven är i skick, även om det liksom inte fixar saken helt, eller känns motiverande i stunden.

Men det viktigaste här är inte bara vad du gör själv, utan att du får stöd av någon vuxen.
Det kan vara en förälder, skolkurator, skolpsykolog, skolhälsovårdare eller någon annan vuxen du litar på. Jag vet att det kan kännas svårt att berätta, men du kan börja enkelt, till exempel “Jag mår inte så bra psykiskt och får panik ibland, jag behöver hjälp”, fast med dina egna ord förstås.

Det finns också hjälp att få anonymt om det känns lättare, exempelvis via Ärligt Talat-chatten där man kan chatta anonymt med en handledare eller psykolog. Du får förstås också skriva in hit igen om du vill!

Om du märker att tankarna blir väldigt mörka eller skrämmande, eller att du känner att du inte orkar, då är det extra viktigt att du säger till en vuxen direkt. Du ska inte behöva bära på det här själv <3 Och du är inte ensam om att känna så här, även om det kan kännas så. Det finns hjälp som kan göra att det blir lättare – steg för steg.

Kram, Kix