Ensamhet

Hej!
Tack för att du skrev in. Det låter i mina öron som att du beskriver en väldigt djup och smärtsam ensamhet, och jag är ledsen att du känner så just nu. Vi människor är tänkta att ha andra människor runt om oss, så ensamhet kan göra väldigt ont, det är inte alls konstigt att du upplever det så.

Du beskriver så talande hur ensamheten känns så stark så att tystnaden blir outhärdlig och du bara vill skrika. Du längtar efter kontakt, någon som väljer dig, vill prata med dig och tycker om dig tillbaka. Det är en väldigt mänsklig längtan.

Du har föräldrar som bryr sig, vilket är jättefint och jag blir glad av att höra att du kan prata med dem om det här, och deras råd om att du bör söka dig någonstans där det finns andra människor/andra unga är i sig riktigt bra råd för bara när man är runt andra så kan man ju hitta andra – MEN jag förstår också helt vad du säger med att det känns awkward att bara traska in nånstans ensam för att ”leta efter rätt person”.

Det som gör det extra besvärligt i din situation är att du bor på ett rätt litet ställe, där möjligheterna är färre, och att du är i ett vänteläge. Du vet att gymnasiet kan bli en nystart – men just nu ska du bara härda ut. Och det är svårt, särskilt när känslan av ensamhet tar så stor plats i kroppen och i tankarna.

Att du inte har den där personen just nu betyder inte att du är oälskbar, ointressant eller att det alltid kommer vara så här. Det betyder att du är i en period i livet där omständigheterna är snäva – inte du. Gymnasiet innebär faktiskt ofta nya människor, nya sammanhang och större chans att hitta någon som fungerar på ditt sätt. Man är ofta mycket mera ”jämlika” när man är på andra stadiet, för att att alla då har valt att vara där själv och man således redan har en nämnare gemensamt, medan högstadiet blandar en massa olika sortens människor. Påmin dig själv om att den här perioden är tillfällig, även om känslan säger något annat.

Men tills dess behöver du inte bära allt ensam. Även om du saknar en jämnårig att prata med, kan det vara väldigt hjälpsamt att ha en vuxen utanför familjen – till exempel skolkuratorn, skolpsykologen eller skolhälsovårdaren. Inte för att ”fixa” dig, utan för att få sätta ord på den här smärtan och få stöd genom den sista tiden i högstadiet så att du orkar.

Under tiden kan det också hjälpa att försöka ha någon form av kontakt varje dag, även om den inte är perfekt t.ex. skriva anonymt till en chatt för unga eller på något forum online för något som du är intresserad av.

Ett annat tips jag vill ge dig är mera som ett tankespel. Med tanke på att du redan känner dig såhär ensam så kan du liksom inte göra det värre genom att öva på att ta kontakt med människor. Liksom you might as well. Antingen är det bra övning för framtiden, eller så kanske du kan få en ny kontakt av det redan i detta nu. Och händer det nåt pinsamt så är det ärligt talat också lite skitsamma vid det här laget - du har bara en kort tid kvar i högstadiet ändå så det är inte lika stor ”social risk” som när du var yngre att ta lite chanser/risker.
Med att ta kontakt med människor så menar jag att börja le till nya människor, kanske säga hej, småprata mera när chanser i skolan ges (exempelvis vid grupparbeten eller i matkön). Kanske adda nån ny på snap och skicka ett meddelande. Såntdär som annars kan kännas lite jobbigt - men om du redan känner dig jätteensam så riskerar du inte att du börjar känna dig ensam, om du förstår vad jag menar?

Men, kom ihåg att vara snäll mot dig själv när sorgen kommer – du är inte dramatisk eller överkänslig, du är ledsen av en rimlig anledning. Du är inte ensam i världen, även om du känner dig ensam just nu.

Jag önskar dig allt gott <3
Kram, Kix