I detalj

Hej!

Nu har jag skickat din fråga till poliserna Mikael och Johanna, men är inte riktigt säker på när de skulle fara på semester - tror inte att det var ännu (och fick inget autoreply på mejlen heller om semester). Svar kommer nog snart hursomhelst!

Hälsar ungdomsinformatören Liselott

Här kommer svar från informatör Mikael Appel på polisinrättningen i Österbotten:

Hej!

Vad pressen skriver så bestämmer de själva efter sina egna journalistregler.

Polisen är skyldig (offentlighetsprincipen) att ge ut uppgifter om sin verksamhet. I vissa fall kan lagen begränsa vad som man kan ge ut, och då följer polisen förstås dessa bestämmelser. Under utredningens gång ger polisen endast ut sådana uppgifter som inte gör att utredningen försvåras. Efter att utredningen är klar och ärendet går till domstolsbehandling, eller utredningen läggs ner, är alla handlingar offentliga, såvida inte lagen säger annat. Det här betyder att vem som helst får ta del av handlingarna. Fall som sekretessbeläggs är vanligen fall där barn och minderåriga är inblandade och sexualbrott, men även övriga fall kan sekretessbeläggas om det finns grund för det.

Pressen är ingen särskild grupp som har större rättigheter än någon annan samhällsgrupp. De har precis samma möjligheter/rättigheter som vilken medborgare som helst att ta del av myndigheters dokument och uppgifter. Polisen är inte den enda källan som pressen använder sig av, de kan intervjua vem som helst och där via få in uppgifter som ex. polisen inte kan ge ut.

Hälsningar, Mikael Appel

Jag ska ännu kolla vad journalister säger, mera svar på kommande alltså /Liselott

Hej!

Generellt är tröskeln låg när det gäller rapportering av grova våldsbrott, man kan nästan säga att ju grövre brott desto lägre tröskel. Den främsta anledningen till det är det enorma allmänintresset för de grova brotten, särskilt brott mot liv. En annan anledning är en rent journalistisk sådan; varför skedde brottet, var det en isolerad händelse eller en gärning i en större brottshelhet som allmänheten bör få reda på med tanke på sin egen säkerhet?

Till exempel det slumpmässiga knivdådet utanför HS-center i Vasa i oktober 2014 var en unik händelse i landets brottshistoria och skapade oro bland allmänheten. Därför omskrevs fallet i de flesta av landets tidningar och hårdbevakades av Vasabladet och Pohjalainen.

Hur vi rapporterar om brott handlar däremot om spelöga och att vi gör det i enlighet med journalistreglerna, det vill säga att vi till exempel skyddar alla inblandades integritet och identitet. Undantaget är de som döms. Deras namn hamnar i regel i tidningen om de är myndiga och får ett ovillkorligt fängelsestraff på 2 år eller mer. Däremot publicerar vi vanligtvis inte namn på de som döms för sexualbrott. Detta eftersom det är viktigare att skydda offrens identitet och integritet än att läsarna vet vem förövaren är.

Samtidigt är vi som journalister ständigt medvetna om att det alltid finns en part som inte är intresserad av rapporteringen, och det är offer eller anhöriga till avlidna brottsoffer. Därför försöker vi rapportera så sakligt som mänskligt möjligt om de dåd som begås.
Vi publicerar heller inte rykten eller information som kan skada en privatpersons anseende eller integritet. Vi rapporterar utgående från de verifierade fakta vi får från polisen och de andra rättsliga instanserna.

Anders Eklund
Kriminalreporter
Vasabladet