förra året så började jag gå i terapi den här tiden men jag blev bortagen därifrån för att jag hadde inte tillräcklit svåra problem i livet fast jag berättade och svarade på frågorna som hon ställde fast de liksom inte var de jag ville prata om. så ny är jag rädd att börja terapi igen just för att jag är rädd att bli bort sickad igen. Skolan är int nogot lättare, mycket håller på och jag vet int vad som händer nogot mera. Jag är en ganska optimistisk person så jag söker alltid till det positiva men de blir svårare per dag. Jag är rädd att inte klara av nogot prov och att mina vitsord på gymnasie aspektet inte är tillräcklit att komma in på historia i hesa. Jag är rädd att en av mina kompisar hatar mig nu, jag kollar telefonen var halvtimme för att se fall om hon har sickat till mig nogonting alls, jag är rädd och stressad att jag är orsaken till de. Hon sa att he va nogontign mellan oss fast hon har brud och det gav mig nogonsort hopp men hon var i fyllan och jag ville int va ett asshol.... jag fattar int vad som händer. Jag är osäker fall om jag kommer klara av militren eller fall om jag kommer få c papper fast jag är en brud och det skrämmer mig som satan och jag faktiskt vet int va jag kommer göra fall om jag inte slipper in för det är min drömm. Jag vet att he låter idiotiskt att min drömm är att fara till militären i 1 år men alla har drömmar och det är min. Jag känner mig bara far längre och längre in i mörkret och för en gång i mitt liv så vet jag int hur jag kommer komma ut i det. Jag är en stressad person och jag är okey med det, liksom vet jag hur jag ska deal me de. Nej. men jag är van med det jag är bekväm med det men det är för mycket just nu. Enda jag vill göra är att sova men jag kan inte hur jag än gör så kan jag int sova och jag hatar tanken att ta melatoni fast jag gör det, men endå så sover jag knappt. Varenda dag så undrar jag om det kommer vara min sista men sedan så tänker jag bara på mina vänner och hur deras mentala hälsa kommer va fall om jag gör det. Men jag bryr mig int snar om det fortsätter såhär. Jag gar ti gymmet det hjälper mig nogot lite. Men de kommer alltid tillbaks att alla hatar mig, hon hatar mig
jag tror jag int tänker på henne på de sättet men hon är en av mina bästa vänner jag tror int jag skulle klara av detta liv om hon inte är där med mig. min rumskamrat mår int så bra just nu och jag vill som int störa henne med allt detta men jag sku typ villa att hon sku kunna ga och tal med henne och förklara hurudan person som jag är. Jag är positiv människa som int skulle vilja skada nain men om he gäller mina vänner skulle jag bränna jorden och int tänk två gånger om he. jag är svår till att älska och ingen vet hurudan peson jag igentligen är för jag talar int om mig själv på detta sätt men de är för att jag är dålig med ord. enda jag vet är att jag ska fortsätta i värsta fall så blir jag en stripper och dör av nogon man som int fick som han ville. Dåligt sätt att tänk på de men nogonting possitift måste man ha i livet
bumbibjörn
Ungdomsinformatör Kix svarar
Hej!
Tack för att du skrev in till oss! Du beskriver många tankar som låter tunga och fulla av spretiga känslor, och det är helt rimligt att det känns så när mycket i livet händer och ändrar samtidigt. Som att du kanske inte upplever dig vara riktigt i kontroll just nu..?
First things first; när du mår dåligt så förtjänar du att få hjälp med det. Du beskriver många tunga känslor som du borde få stöd för att hantera. Att du en gång blev borttagen från terapi betyder inte att dina problem “inte var på riktigt”. Ibland handlar sådana beslut om resurser, fel vårdnivå eller att man hamnat på fel plats, eller att terapeuten inte klickade ”rätt” med en – inte om att du inte hade behövt stöd. Jag förstår att det gjorde ont och skapade rädsla för att söka igen, men det du beskriver nu (ångest, sömnbrist, mörka tankar, stress, rädsla att bli övergiven) är absolut skäl nog att få prata med någon igen. Du har rätt att be om hjälp, även om du är stark, av naturen optimistisk, eller “van vid stress”.
Du bär just nu på för många orosbollar samtidigt:
- skolan och betygen
- framtidsdrömmen om att studera historia och Helsingfors
- militären, som betyder mycket för dig
- relationen till din vän, som du är rädd att förlora
- sömnbrist och ständig stress
- ångest och tankar om att livet håller på att bli för tungt
Det blir för mycket på en gång för att bära allt detta ensam.
Jag ska försöka bena ut det enligt ämnen, för att kanske lyckas ge dig lite annat perspektiv på dig själv och dina tankar:
Om skolan och framtiden
Rädslan för att inte räcka till är väldigt vanlig hos ambitiösa personer. Exempelvis ett gymnasievitsord avgör inte hela din framtid, även om det kan kännas så ibland. Jag vet att det inte lugnar känslan helt, men det är viktigt att du vet att hela ditt liv inte står och faller med ett enda betyg, även om man såklart vill kunna göra så bra ifrån sig som möjligt. Jag skulle rekommendera att du går och pratar med en studiehandledare om dina mål och diskuterar hur du bäst kan uppnå dem. Berätta också gärna att du inte mår så bra just nu, och att detta eventuellt påverkar din skolgång. Då kan ni diskutera hur ni kan göra så att det inte ska kännas allt för stressigt för dig, så att du orkar bättre, och fundera vilka ämnen det lönar sig för dig att satsa på med tanke på dina drömmar.
Om militären
Att vilja göra militärtjänst är inte alls en dum dröm. Det säger något om dina värderingar, din vilja att utmana dig själv och bidra. Samtidigt är det naturligt att vara rädd för om man kommer att orka eller klara av det. Men kanske strukturen som militären innebär kan visa sig vara bra för dig, något du skulle behöva för att reda upp alla frågetecken som du just nu har i ditt huvud, och bara få fokusera på en grej? Det där går inte att veta förrän man har testat. Bra också att du redan tränar fysiskt, då kommer det gå bättre sen.
Så här har vår militär-expert Henrik skrivit i ett annat svar åt en kvinna som ville göra militärtjänst:
”Kvinnor har dessutom de 30 första tjänstgöringsdagarna på sig att avgöra om tjänstgöringen är något för dem eller inte och kan meddela att de avbryter. (Männen har inte denna rättighet – de måste då istället göra civiltjänst). Efter de här 30 dagarna blir kvinnan värnpliktig och får samma skyldigheter som männen – tjänstgöringen är alltså inte längre frivillig.”
I militären finns det flera olika sätt att göra tjänst. Och om det inte skulle bli som du tänkt, betyder det inte att drömmen eller du som person var fel. Men just precis nu, när du mår så här, är det viktigare att du får stöd än att pressa dig själv att bevisa något.
Om vännen och rädslan att bli hatad
Det här låter som stark ångest kopplad till relationer – rädslan att bli övergiven, att ha gjort fel, att inte vara nog. När ångesten tar över börjar hjärnan leta bevis: kolla telefonen, läsa in meningar, tänka “hon hatar mig”. Det betyder inte att det är sant. Det betyder att du är rädd om relationen, och att din hjärna kanske har en tendens att katastroftänka just nu, kanske pga stress? Det är bra om du blir medveten om när din hjärna börjar snurra så här, så att du kan försöka ta några djupa andetag för att lugna nervsystemet och försöka lugna tankarna. Men det kan vara knepigt att lära sig själv att stoppa sina katastroftankar, så det skulle vara bra om du tog utomstående hjälp för det och pratade om det här med någon.
Det blir också väldigt tungt att bära allt själv och inte våga "belasta" andra (det är inte alls sagt att den andra skulle uppfatta det som en belastning), fast du själv skulle “bränna jorden” för dina vänner. Du förtjänar samma omsorg tillbaka.
Om sömnen och mörka tankar
Att inte kunna sova gör allt mycket värre. Sömnbrist förstärker ångest, katastroftankar och hopplöshet. Det är inte ett nederlag om du ibland måste ta melatonin för att varva ner. Melatonin är en naturlig produkt, för din egen kropp tillverkar också melatonin.
Och när du skriver att du varje dag undrar om det kan bli din sista – då vill jag vara tydlig: du ska inte behöva bära de tankarna ensam. Det faktum att du tänker på hur dina vänner skulle må visar hur mycket du bryr dig, men ditt liv är viktigt också för DIG, även om mycket just nu känns omtumlande.
Här ska jag sammanfatta vad jag tycker du ska göra nu:
- Sök stöd igen, trots rädslan. Skolpsykolog, kurator, skolhälsovårdare eller ditt lokala HVC. Du kan visa eller läsa upp det du skrivit här – du behöver inte formulera det perfekt.
- Berätta för en trygg vuxen hur dåligt du faktiskt mår, inklusive sömnen och de mörka tankarna.
- Fortsätt med gymmet om det hjälper lite – det är bra.
- Försök inte lösa hela livet nu. Just nu räcker det att ta hand om dig den här dagen, den här veckan.
Du är inte svår att älska, och det låter som att du har människor i ditt liv som bryr sig om dig <3. Det här mörkret du beskriver kan känns oändligt ibland, men det betyder inte att det är permanent, saker blir annorlunda (och oftast klarare i konturerna) med tid!
Om det blir akut, om tankarna på att inte orka leva blir starkare: prata med en vuxen i din direkta närhet!! Omge dig med människor/någon människa som du är trygg med och som kan se efter dig. Det går också att ringa till kristelefonen, HÄR finns nummer och öppettider till den svenska nummern. Om det blir riktigt akut kan du ringa 112.
Ta hand om dig, jag hoppas att livet börjar kännas lättare snart! <3
Kram, Kix
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar