Jag förstår inte riktigt mitt egna beteende. Jag har några psykiska diagnoser och har därför under flera år träffat diverse hälsovårdare, psykologer och terapeuter. Och det finns ett återkommande beteendemönster som jag inte förstår varför det sker och om problemet är jag eller den jag talar med.
Det är så att typ de fyra första gångerna (en gång varje vecka) jag träffar personen så går det bra, men gångerna efter det så gör mig bara irriterad. Direkt jag ser i min kalender att imorgon har jag träff så blir jag irriterad. Jag årkar inte träffas för att diskutera mitt illamående som vid tillfället inte känns relevant. Och nästa dag kommer jag på plats irriterad och det påverkar ju hela träffen eftersom jag är motvillig till att diskutera. Jag har liksom en bra vecka på gång och så måste jag sitta ner och tala om mitt illamående och därmed förstöra mitt flow.
Något jag också märkt är att när vi talar om mitt mående och hen refererar till mitt tidigare illamående så känner jag inte igen mig i det. Det känns främmande. Ibland är jag osäker om vården har fått en värre uppfattning om min vardag eller är min vardag faktiskt så där dålig?
Och när jag berättar att jag har haft suicidala tankar och hen ber mig att beskriva dem så får jag inte alls tag på minnet av tanken. Ofta ger jag upp och sitter då tyst till nästa fråga. Jag kan också bli irriterad över att hen ställer en massa följdfrågor kring det jag har berättat för allt är så luddigt för mig.
Ofta känns de som så att jag har ett skilt liv från mina träffar med vården. Att jag har minnen från då jag har gråtit under träffarna men sen direkt jag stängt dörren så växlar jag om till en verklighet där träffen inte hände.
Ibland händer det att jag har haft en bra månad men jag kommer på plats som nedstämd och diskuterar om min nedstämdhet fast jag vet att jag har haft en bra månad. Då brukar jag minnas tillbaka till de gånger jag har varit nedstämd och baserat på det berättar om min månad som dålig fastän den varit bra. Då kan hela diskussionen kännas jättefrämmande och jag förstår inte hur vi hamnade hit.
Om träffen sker under en tid då jag mår dåligt så har jag ibland kunnat längta efter nästa träff och nog kunnat beskriva hur jag känner och har det. Det kan också hända att jag överdramatiserar hur dåligt jag har det, ibland på flit och ibland av misstag. Jag kan få en känsla av att jag inte vill berätta att jag har lyckats äta idag och att mitt kylskåp nog står tomt den här gången också.
Det som också hänt nu är att jag hade en jättetung höst som alla trodde var pga förvärrad depression, men egentligen var det något fysiskt som i sin tur gjorde mitt psykiska mående sämre. Att mitt mående blev försämrat påverkade mina studier och förhållande alldeles för mycket. Det här upptäcktes av slump och först då när jag hade gjort en rejäl ”krasch”. Jag känner mig återigen sviken av vården, men samtidigt så vet jag inte hur mitt vårdteam skulle ha kunnat misstänka att det egentligen handlade om något fysiskt. Men eftersom jag känner mig sviken har jag ännu svårare att prata med mitt vårdteam. Jag fick möjlighet till att byta vårdteam pga ovanstående, men då måste jag ju börja om vilket ju också tar på krafterna och försvåras pga det jag nämnt.
Ungdomsinformatör Viveca svarar
Hej och tack för att du skriver till oss!
Vad tråkigt att du känner dig sviken av vården. Jag förstår att du känner dig ledsen på ditt vårdteam. Om känslan är oöverkomlig rekommendera jag att du byter vårdteam även om det är jobbigt att "börja från noll". Ibland kan det vara till mer nytta än besvär att börja från början med helt nya människor.
Nu kan jag inte ge dig några definitiva svar på varför du gör, känner och tänker som du gör, men jag ska försöka "bolla lite tankar" som kanske kan hjälpa dig att själv komma fram till ett svar.
Det terapeutiska arbetet omfattar många faser och tillstånd, inklusive motstånd. Det är inte ovanligt att känna motstånd till terapin, t.ex. när man börjar må bättre. Det är naturligt att inte vilja dra upp känsliga saker som påminner om hur dåligt man mått. Man går ju i terapi för att må bättre och då vill man njuta av sitt förbättrade mående när detta uppstått och inte fundera tillbaka till när det kändes dåligt. Jag förstår det absolut. Men, det att du mår bättre efter ungefär fyra sessioner kan ses som en förtjänst av terapin, d.v.s. att terapin fungerar. Således behöver du fortsätta att gå till terapeuten för att säkerställa att den positiva förändringen/effekten som terapin gett upphov till kvarstår. När man mår bättre är det dessutom lättare att ta in information och göra sådana ändringar (t.ex. i sitt beteendemönster) som framhäver god mental hälsa, vilket gör det ytterst viktigt att patienter fortsätter med terapin även när de börjar må bättre.
Jag rekommenderar att du diskuterar saken med din terapeut. Jag kan garantera att du inte är den första som känner såhär och din terapeut har säkert erfarenhet av vad som hjälper i sådana här situationer.
Från det du skriver får jag känslan av att du tänker att man måste aktivt må dåligt när man går till sin terapeut. Upplever du att man endast ska prata om jobbiga/sorliga saker med sin terapeut? Terapeuten är där för dig och du bestämmer vad ni diskuterar och vart diskussionen går under varje enskilt möte. Så om du har en bättre period/dag, så är det ingen som stoppar dig från att prata om den och ditt aktuella mående.
För att terapin ska vara gynnsam behöver du vara ärlig under dina sessioner. Därför är det bättre för terapin att du, istället för att "hitta på" ett ämne, pratar om det du vill, även om det inte har något med ditt illamående att göra. Detta kommer förstärka din och terapeutens relation (om du vill veta mer om detta, googla ‘terapeutisk allians’) och således göra terapin mer effektiv. Du behöver alltså inte vara rädd för att berätta om positiva saker. Du får må bättre, du får berätta om det och de kommer inte att överge dig för att du mår bra och t.ex. har “lyckats äta”.
Att du brukar “minnas tillbaka till” då du mått dåligt och “baserat på det berättar om” hur dåligt du mår fast du egentligen mått bra kan vara orsaken till att du dissocierar under sessionerna.
Du skriver också att du ibland “överdramatiserar hur dåligt [du] har det”, samt att du ibland får känslan av att vården har en förvrängd uppfattning om hur dålig din vardag är. Överdramatiseringen kan bidra till såväl dissociationen som känslan av missuppfattning. Fråga dig själv varför du tror att du ibland på flit överdramatiserar hur du mår. Vilket syfte fyller överdramatiseingen? Är du rädd för något?
Du är väldigt modig och ansvarsfull som vågar och vill ge dig in i processen. Terapi är ofta en mångårig process och kan stundvis vara mycket krävande, men det är värt det. Ge inte upp!
Sköt om dig och lycka till!
Kram,
Viveca
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar