Självmordstankar

Hej och tack för din fråga!

Jag vill börja med att säga att jag är så ledsen att du har haft det svårt. Det måste ha varit väldigt tungt att gå igenom det du har varit med om och jag är verkligen ledsen att du mått så dåligt. Men jättefint att höra att självmordstankarna inte är aktuella idag. Du är verkligen stark som har orkat ta dig igenom ditt trauma, samt modig som vågar skriva om ditt mående. Det är också jättefint att höra att du är omringad av människor som får dig att känna dig så pass trygg att du vill berätta om ditt mående till dem.

Angående hur du skall berätta beror lite på hur du är som person. Funkar det bättre att bara säga saken rakt ut utan förvarning, eller behöver du få bygga upp diskussionen innan du berättar om självmordstankarna? Tänker också att dynamiken mellan dig och din familj, samt dig och dina vänner har en inverkan på hur du bäst tar upp saken med dem. Är det lätt att få deras fulla fokus, eller behöver du kanske säga "nu vill jag prata om något jobbigt/seriöst" så att de är 100% närvarande och lyhörda när du berättar? Fundera på vad som funkar och känns bäst för dig. Eftersom bara du kan veta de här sakerna är det lite svårt att säga exakt hur du ska göra, men så här allmänt tror jag att det kan vara bra att helt enkelt säga något i stil med "jag skulle vilja prata om det som hände för ett år sen". Då förstår familjemedlemmen/vännen att det handlar om traumat och att ett empatiskt och lyhört öra nu behövs. Då lägger de (förhoppningsvis) också allt annat till sidan för en stund. Sedan kan du fortsätta med att säga att det här är svårt för dig att prata om, men att du behöver få det sagt. Då förstår familjemedlemmen/vännen att de behöver ge dig tid för att kanske samla till dig mod, hitta orden och/eller att få ut det du vill säga. Sedan säger du det du vill säga på det sättet som känns naturligast för dig. Det behöver inte vara svårare än så, men jag förstår absolut om det känns som att det är lättare sagt än gjort.

Angående när du ska berätta så skulle jag säga att det viktigaste är att det känns tryggt för dig då du berättar, oberoende när eller var du berättar. En sådan här sak är bra att diskutera i lugn och ro i en trygg miljö, så att du kan ta dig den tid som behövs för att få fram det du vill säga. Detta tillåter också familjemedlemmen/vännen att ta sig den tid som behövs för att ta in det du säger, samt att formulera en respons. Fundera på i vilka situationer du känner dig tryggast. Känns det lättare att ta upp diskussionen när du är på tumanhand med en familjemedlem/kompis istället för att möta hela familjen/kompisgänget på samma gång? Finns det några regelbundna vardagssituationer (t.ex. bilfärden till skolan, under kvällsmålet där hemma, eller en särskild stund i skolan) där du känner dig lugn och trygg? Kunde du kanske passa på och berätta då? Eller behöver du "boka in ett möte", t.ex. genom att be om tumistid med familjemedlemmen/vännen som du är närmast med?

Du skriver att din familj och vänner känner till traumat som du varit med om. Jag kan således tänka mig att, oberoende när och hur du berättar, så skulle de antagligen inte bli chockade av att höra att du mått dåligt. Tror de flesta skulle hålla med om att det inte är konstigt att må dåligt efter en traumatisk händelse.

Som sagt så är det inte så lätt att säga exakt hur och när du ska berätta, men jag hoppas de här tipsen kan hjälpa dig lite på traven. Oberoende hur du bestämmer dig för att göra, är jag säker på att det kommer att gå bra och kännas bra för dig eftersom att det här är människor som står dig nära. Kom ihåg att du inte behöver ha det perfekta talet förberett i förväg. Det får vara klumpigt och stökigt. Låt orden komma ut på de sätt som är mest naturligt för dig. Kom också ihåg att du får säga vad du behöver/önskar dig från personen du pratar med (t.ex. "nu behöver jag ditt stöd", eller "jag önskar att du/ni skulle lyssna på mig en stund") om du känner att dina behov inte bemöts. Och sist men inte minst, kom ihåg att du är en stark person som klarar av det här!

Sköt om dig och lycka till.

Kram,

Viveca