vill dö

Hej,

Det allra första jag skulle vilja att du funderar på är vad det kan vara för orsak bakom att du inte berättar för din psykolog om hur du på riktigt mår, även fast du känner att hon förstår dig? Din familj vet inget om ditt mående heller, skriver du. Det får mig att tänka på ifall du är rädd för hur de ska reagera om de visste att du kämpar med dessa tankar.

Något hände 2019. Någonting som satte igång hela denna berg-och dalbana i ditt mående. När man plågas av skuldkänslor så tänker man just precis som du skriver: att man bara skulle vilja gå tillbaka och göra om allt igen. Då tror man att allt skulle vara bra och man skulle känna en äkta lycka.

Jag skulle vilja hjälpa dig genom att berätta om hur jag som vuxen ser på detta: Jag antar att du ifjol gjorde något som gav dig starka skuldkänslor. Du gjorde ett val som du ifjol, i den situation där du befann dig, trodde var det rätta valet eller beslutet. Först efteråt insåg du följderna av ditt val, och nu när du är klokare än vad du var ifjol, så skulle du önska att det var möjligt att rätta till det. Du har ångest över det som hände ifjol. I din ålder är det extra svårt att hantera ångest som följer t.ex. när man inser att man gjort fel beslut. Det blir ofta så för många, att de gör som du gör, dvs skadar sig själva. Dels för att slippa den psykiska biten som ångesten orsakar, dels för att man upplever man måste straffa sig själv. Att få ångest över när vi handlat fel eller gått emot vårt samvete är ett normalt beteende för oss människor. Det är tack vare denna ångest som vi kan utvecklas och växa som människor också. Men att känna att man inte kan hantera sin ångest utan att skada sig själv är ett tecken på, att man behöver ge ett löfte till sig själv: att berätta om självskadebeteendet för någon som man har förtroende för, i ditt fall är det din psykolog. Ibland vill du isolera dig, ibland vara med kompisar. Ibland vill du börja leva ditt liv, ibland bara stänga dörren till världen. 

Bästa du, det du nu gör är att du försöker leva ditt liv. Det går inte så jämnt som du skulle önska och det är mera gropar i vägen än vad du någonsin hade trott men du försöker allt vad du kan. Och vet du, det räcker! Det räcker att du försöker. Tänk att det ska vara så otroligt tungt att bli vuxen. Men ja, det är det. Och emellanåt är du så förtvivlad så du skulle vilja ge upp. Men gör inte det! Lyssna på dig själv och det du skriver: "Det finns så mycket frågor som jag skulle vilja ha svar på".  Bestäm dig för att du först skaffar de svar söker. Börja med att våga ställa dem till din psykolog. 

Lycka till

Hälsar Camilla