2 stycken mer eller mindre

Hej! Just nu skakar jag nästan av att jag ska skriva det här. Men det är i alla fall så här för mig just nu, att det finns två killar i mitt liv just nu. L och J. Varje gång jag ser dem så klappar hjärtat extra och blicken kan flacka lite (tittar runt och försöker koncentrara mig på annat) Jag går i nian nu, men när jag gick i sexan frågade L chans på mig, inför alla andra i bussen. Jag blev paff, och eftersom jag aldrig hade haft ett förhållande innan så blev det ett ganska snabbt nej. Och efter det så frågade han min tvilling men inte lika seriöst. Grejen är att jag fick ögonkontakt med honom första gången vi sågs och det blev gensast lite kärlk kändes det som. Jag fick ett kort på hela klassen och så kom sommarlovet. Jag kollade på honom lite ibland, (detta va innan han frågade). Jag har nästan hela tiden kollat på honom som nån speciell. Men sen kom en annan kille i klassen (som fortfarande är kär i mig) och försökte vinna min uppmärksamhet. Han klängde, satt bredvid mig när jag satt ensam osv.

Sen kom sommarlovet mellan åttan och nian. Då jag åkte på scoutläger och blev kär och hade ett förhållande för första gången. Det tog dlut efter någon månad och jag förstod egentligen inte vad jag hade sett hos honom. Men nu efter att jag kommit tillbaka och börjat nian igen så finns fortfarande L men J har "kommit tillbaka". Jag har gått i samma klass som honom i 10 år... Jag har inte alltid tyckt han har varit "bäst". Men nu blir jag helt galen varje gång jag ser honom. Hjärtat klappar och jag vill se honom hela tiden.

Men problemet är att jag fortfarande känner lite när jag ser L också. Jag vet inte om det kommer gå över om jag kommer närmre J.

Jag har kommit närmre honom den senaste tiden, men vill komma närmre. Han åker egentligen inte med min buss, men han kan. för att vi bor så nära. När han har tagit min buss så har vi suttit längst bak med två säten emellan oss och väskorna. Vi har pratat lite, men han har tagit upp sin bok och läst. Men vi har fortfarande kollat lite på varandra och inte vänt oss om. Vi hade benen lite riktade mot varandra.

Det är svårt att hålla en konversation med honom eftersom han går enligt sin vana och tar upp sin bok i bussen. Jag har skickat sms ibland när jag har vågat, men han har inte svarat alltid. Bara en gång när jag fråga om han inte skulle åka med min buss istället för den andra som han satt på. (min busschauför sa till honom att jag inte skulle med, men det skulle jag vilket han inte visste. J kan bara åka med om jag e med.)

I måndags så frågade han mig om det va jag som körde moppe förbi hans hus så ofta. Jag tänkte inte så mycket på det, men jag svarade artigt att ja det va det. Det va inte föräns nu jag kom på att det kanske va ett sett att börja en konversation med mig. Att han vågade ta steget. Vi ger varandra blickar (fina) och ganska långa ibland. Jag log mot honom, och han log tillbaka.

Varje gång jag åker förbi hans hus kollar jag lite diskret och hoppas ibland att han ska kolla ut och smsa mig sen.

Jag dagdrömer mycket om honom. Som att jag ska gå fram och krama honom bakifrån när han står och kickar fotboll med dem andra killarna.

Jag tycker han är söt oavsett vad han gör, och han är inte överdriven. Om han är det, så tror jag det är för att söka uppmärksamhet. Men jag vet inte om det är min, men jag tror det. Han tittar ibland på mig när jag vänder mig om och ser på honom, när han sagt något i klassrummet. Jag försöker att vara så normal som möjligt om han ställer en fråga eller så till mig. Men det har bara hänt två gånger.

Hjälp, varje gång L kommer in genom dörren blir jag lite konstig. Men jag kan också drömma mig bort och tänka på J. Och blir alltid glad att se honom. Men han kan gå lite fram och tillbaka för att söka uppmärksamhet.

Men jag tittar oftast inte på honom i koridoder för att inte verka desperat.

Jag tror också han känner lite konkurans. Alla har nog sett mig och L lite som kära, men aldrig som ett par. Men han försöker också söka min uppmärksamhet ibland, men andra tjejers också, och då har jag blivit lite avundsjuk. Men det är även fler killar som kollar på mig med "fina blickar" som jag försöker undvika. Och jag har många kompisar i även sexan som jag bara kan gå och krama eller skratta med.

Men kan det vara så att han inte vågar? Han ser mig med andra och när det inte är jättemånga i närheten men ändå några så vågar han fråga mig nåt? Behöver jag ge honom någon slags bekräftelse? Men det går inte så bra, ända chansen jag har är i skolan eftersom han oftast struntar i mina sms. Eller inte ser dem. Detta är komplicerat. Och mina kompisar tror det är L jag är kär i.