Allvarligt talat...

Hej Thyra!

Det var en alldeles utmärkt fråga du ställde, den om varför vissa tjejer verkar vara "på jakt" efter en pojkvän. Men om den har något lättförståerligt svar...

Till en del har det nog att göra med psykisk utveckling i tonåren, till en del också med den hormonella utvecklingen under puberteten. Det här har du säkert hört om förr, men det förklarar faktiskt stora delar av hur vi människor funkar. Under puberteten så vaknar hela intresset för sex&kärlek till liv, både för att hjärnan hunnit till det utvecklingsstadiet och för att kroppen är proppfull av hormoner som sätter igång hela förmågan att bli kär och bli kåt. Då är det naturligt att man riktar en massa uppmärksamhet mot det motsatta könet (det gäller majoriteten i alla fall, men visst börjar vissa redan i tonåren dras till samma kön eller både-och också). Man blir helt enkelt stört-nyfiken! Alla blir nog det förr eller senare, det är biologiskt oundvikligt. Vissa kommer tidigare in i den här åldern, andra senare, vissa jättestarkt, andra lite svagare, men alla gör det. Skulle vi inte ha någon självbehärskning eller en massa sociala hämningar och regler, så skulle vi säkert vara en enda stor hög kärlekskranka kåt-monster under puberteten.

Men vi HAR en massa självbehärskning och ännu mera sociala hämningar och regler. Man kan inte kasta sig om halsen på första bästa som fjärilarna i magen fladdrar för, för "man kan ju inte göra så". Vad ska folk tänka, vad ska HAN tänka, tänk om han dissar mig, tänk om tänk om tänk om... Alla tankarna och de sociala reglerna man måste anpassa sig till sätter stopp för största delen av lustarna. Sedan är man ju säkert aldrig så osäker och har så låg självkänsla och bryr sig så mycket om vad andra tycker som just under tonåren, så man har ofta järnhård kontroll över sig själv. Ju sämre självförtroende, desto mindre låter man sina lustar styra ens liv. Ju bättre självförtoende, desto mera mod har man oftast att ta kontakt med det motsatta könet, pröva sina chanser, upptäcka och utforska kärlek&sex.

Fast riktigt så enkelt är det ju inte heller, men lite ditåt. Det är nog en massa annat också som spelar in, som vilken social status man har, hur attraktiv man själv tycker att man är och hur attraktiv andra tycker att man är, hur uppmärksamhetstörstande man är överlag, hur "lättimponerad" man är (tex av en killes utseende, bilmodell, "tuffhetsgrad" osv), hur mycket spelrum man har (får man tex gå på disco för föräldrarna, dvs har man chans att något ska "hända" med de killar man träffar) osv osv osv. Klart att det också handlar om att bli bekräftad, precis som du skriver, så sådana med låg självkänsla kan bli riktigt kärlekstörstande också och suga i sig minsta lilla antydan till kärlek för att känna sig "sedda". Sedan kan det bli lite av en tävling i värsta fall, så att mycket status och anseende kopplas till tex om man har pojkvän eller inte. Det kan vara en känslig balansgång, tex mellan oskuld och hora eller mellan loooser-som-aldrig-haft-en-pojkvän och henne-som-"alla"-vill-ha. Det är komplicerat att vara människa, inget är någonsin så svar-eller-vitt som man ofta skulle vilja få det att bli...

Men sedan kan man faktiskt också bli beroende av att vara förälskad. När man är så där rosaskimrande himlastormande kär, så frigörs en massa hormoner i kroppen. Det är de som gör att man känner fjärilar i magen, hjärtat i halsgropen, het och kall om vartannat, svimfärdig och som om man skulle sväva på moln. En jätteskön känsla, eller hur ;)? Vissa av de här hormonerna påminner faktiskt om amfetamin, och vissa av dem kan göra en både skyhögt lycklig och bråddjupt olycklig, eller besatt eller misströstande eller till och med deprimerad. Men den sköna känslan kan man alltså bli nästan som beroende av. Inget allvarligt, oftast, men lite "kär i kärleken" kanske, inte så mycket i själva föremålet för de ömma känslorna. Så när förälskelsen börjar svalna så gör man kanske sitt bästa för att hålla liv i förälskelsen, eller så byter man snabbt föremål för känslorna så att de blommar upp igen. Är man samtidigt lite rädd för "allvaret" som kärlek kan innebära, så kan man alltid tryggt vara kär på avständ eller i någon man omöjligt kan få, som en popidol eller lärare.

Nå summa summarum, så har du - åtminstone i våra öron - en helt hälsosam inställning till förälskelse! Bättre att "slösa" sina känslor på en alldeles speciell människa istället för att vara kär i kärleken. Tycker vi. Visst är kärlek något av det mest spännande i livet, men det handlar ju också om att ha tillräckligt mycket självrespekt för att hålla fast vid vissa "kvalitetskrav" ;) Hej Thyra!

Det var en alldeles utmärkt fråga du ställde, den om varför vissa tjejer verkar vara "på jakt" efter en pojkvän. Men om den har något lättförståerligt svar...

Till en del har det nog att göra med psykisk utveckling i tonåren, till en del också med den hormonella utvecklingen under puberteten. Det här har du säkert hört om förr, men det förklarar faktiskt stora delar av hur vi människor funkar. Under puberteten så vaknar hela intresset för sex&kärlek till liv, både för att hjärnan hunnit till det utvecklingsstadiet och för att kroppen är proppfull av hormoner som sätter igång hela förmågan att bli kär och bli kåt. Då är det naturligt att man riktar en massa uppmärksamhet mot det motsatta könet (det gäller majoriteten i alla fall, men visst börjar vissa redan i tonåren dras till samma kön eller både-och också). Man blir helt enkelt stört-nyfiken! Alla blir nog det förr eller senare, det är biologiskt oundvikligt. Vissa kommer tidigare in i den här åldern, andra senare, vissa jättestarkt, andra lite svagare, men alla gör det. Skulle vi inte ha någon självbehärskning eller en massa sociala hämningar och regler, så skulle vi säkert vara en enda stor hög kärlekskranka kåt-monster under puberteten.

Men vi HAR en massa självbehärskning och ännu mera sociala hämningar och regler. Man kan inte kasta sig om halsen på första bästa som fjärilarna i magen fladdrar för, för "man kan ju inte göra så". Vad ska folk tänka, vad ska HAN tänka, tänk om han dissar mig, tänk om tänk om tänk om... Alla tankarna och de sociala reglerna man måste anpassa sig till sätter stopp för största delen av lustarna. Sedan är man ju säkert aldrig så osäker och har så låg självkänsla och bryr sig så mycket om vad andra tycker som just under tonåren, så man har ofta järnhård kontroll över sig själv. Ju sämre självförtroende, desto mindre låter man sina lustar styra ens liv. Ju bättre självförtoende, desto mera mod har man oftast att ta kontakt med det motsatta könet, pröva sina chanser, upptäcka och utforska kärlek&sex.

Fast riktigt så enkelt är det ju inte heller, men lite ditåt. Det är nog en massa annat också som spelar in, som vilken social status man har, hur attraktiv man själv tycker att man är och hur attraktiv andra tycker att man är, hur uppmärksamhetstörstande man är överlag, hur "lättimponerad" man är (tex av en killes utseende, bilmodell, "tuffhetsgrad" osv), hur mycket spelrum man har (får man tex gå på disco för föräldrarna, dvs har man chans att något ska "hända" med de killar man träffar) osv osv osv. Klart att det också handlar om att bli bekräftad, precis som du skriver, så sådana med låg självkänsla kan bli riktigt kärlekstörstande också och suga i sig minsta lilla antydan till kärlek för att känna sig "sedda". Sedan kan det bli lite av en tävling i värsta fall, så att mycket status och anseende kopplas till tex om man har pojkvän eller inte. Det kan vara en känslig balansgång, tex mellan oskuld och hora eller mellan loooser-som-aldrig-haft-en-pojkvän och henne-som-"alla"-vill-ha. Det är komplicerat att vara människa, inget är någonsin så svar-eller-vitt som man ofta skulle vilja få det att bli...

Men sedan kan man faktiskt också bli beroende av att vara förälskad. När man är så där rosaskimrande himlastormande kär, så frigörs en massa hormoner i kroppen. Det är de som gör att man känner fjärilar i magen, hjärtat i halsgropen, het och kall om vartannat, svimfärdig och som om man skulle sväva på moln. En jätteskön känsla, eller hur ;)? Vissa av de här hormonerna påminner faktiskt om amfetamin, och vissa av dem kan göra en både skyhögt lycklig och bråddjupt olycklig, eller besatt eller misströstande eller till och med deprimerad. Men den sköna känslan kan man alltså bli nästan som beroende av. Inget allvarligt, oftast, men lite "kär i kärleken" kanske, inte så mycket i själva föremålet för de ömma känslorna. Så när förälskelsen börjar svalna så gör man kanske sitt bästa för att hålla liv i förälskelsen, eller så byter man snabbt föremål för känslorna så att de blommar upp igen. Är man samtidigt lite rädd för "allvaret" som kärlek kan innebära, så kan man alltid tryggt vara kär på avständ eller i någon man omöjligt kan få, som en popidol eller lärare.

Nå summa summarum, så har du - åtminstone i våra öron - en helt hälsosam inställning till förälskelse! Bättre att "slösa" sina känslor på en alldeles speciell människa istället för att vara kär i kärleken. Tycker vi. Visst är kärlek något av det mest spännande i livet, men det handlar ju också om att ha tillräckligt mycket självrespekt för att hålla fast vid vissa "kvalitetskrav" ;)

Och så håller vi tummarna att du snart blir LYCKLIGT kär Hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna