Ångrar det jag gjort

Hej coolabananen!

Hur känns det nu, vännen? Har något hänt? Ibland går det ju så väldigt hastigt, saker kan förändras totalt på bara några minuter, ja sekunder ibland. Kanske ni är ihop igen? Eller kanske du tackar din lyckliga stjärna att det tog slut? Eller kanske du fortsättningsvis ångrar, men inte kommit längre än så? Vill du, så skriver du in igen till oss som en kommentar här på din egen fråga och berättar om dagsläget, men nu svarar vi bara på det du skrev. Så gott vi kan. Det finns ju egentligen inga experter på kärlek, och vi kan bara svara utgående från det vi själva upplevt (eller kompisar), på vad vi läst och hört.

Se, när man just gjort slut med någon, så brukar känslorna kunna vara rätt stormiga. Det är sällan beslutet var solklart och att det inte finns något som inte känns åtminstone lite fel. Det är rätt vanligt att man ifrågasätter sitt eget beslut, ifrågasätter sina egna tankar och känslor och ångrar allt möjligt som man gjorde - eller inte gjorde istället för det man gjorde. Sådana här beslut i livet brukar vara rätt omtumlande och det är lätt att man, mitt i den här känslostormen, gör något drastiskt. Typ ringa honom mitt i natten, hoppa i säng med första bästa eller börjar tjuta mitt i butiken bara för att man påminns om honom. Eller åtminstone känner och tänker något drastiskt. Ord som "aldrig mer..." och "varför kunde inte... " och "vad skulle ha hänt om bara..." är vanliga i tankarna. Mitt i stormen tänker man lätt i superlativ tex "Jag kommer aaaaaldrig att hitta någon som han" eller "jag är totalt värdelös"...

Därför brukar det löna sig att vänta ett tag efter att det tog slut med att göra något. Allt från några dagar till någon månad, beror på en massa saker, allt från hur länge man vari ihop till hur ofta man ser honom nu. När stormen bedarrat ser man oftast tydligare vad det egentligen är man känner och vill. Kanske var det bara ensamhetskänslor som gjorde att man en tid efter break-up:en ville ha honom tillbaka? Kanske var man så van att ha honom i sitt liv och sina tankar och i sin famn att tomheten efter honom skrämmer? Kanske har man fortfarande en massa man skulle vilja säga - eller att han skulle säga - tex förlåt eller att man betydde massor (det känns oavslutat)? Kanske spelar kompisars åsikter och reaktioner in, typ "Nämen han var ju så ljuvlig, hur kunde du dumpa honom?!" Istället kanske man nu börjar inse exempelvis att de problem som var orsaken till att man gjorde slut inte har försvunnit någonstans alls och bara skulle forstätta förstöra om man försökte på nytt. Eller att de egna känslorna sist och slutligen är för svala eller har dött. Det är tex vanligt att folk gör slut när den första rosaskimrande nyförälskelsen svalnar, för att de tror att kärleken då dött ut - utan att veta att det brukar vara vid just det brytningsskedet, under den krisen en bit in i förhållandet, som det visar sig om där fanns grund för att bygga något stadigare på eller inte. Kanske det finns något att reparera, kanske man gav upp för lätt? Det är nog först efter ett tag som man kan se om förhållandet har någon chans eller inte.

Du ställer egentligen två frågor, vad du kan göra för att få tillbaka honom och hur du ska slippa skuld- och ångerkänslorna. För att kunna få honom tillbaka måste du naturligtvis träffa honom och prata med honom. Det kan kännas som om det skulle vara enklare att göra det via text, men bland annat måste man nog blotta sina känslor för någon man vill ha tillbaka, det går inte att gömma sig bakom skärmar. När man vill ha någon tillbaka går det inte så bra att var stolt och "obrydd" och hård. Och det är klart att det kan gå åt pipan och göra ännu mer ont. En stund. Det är det viktigaste, att komma ihåg att det går över. Låt i så fall självbevarelsedriften och självkänslan långsamt igen övertyga sig själv om att man själv är viktigast för sig själv. Ingen annan än man själv kan göra sig själv lycklig.

Detsamma gäller ånger och skuld. De går över. Du gjorde ett misstag. En gång, under en stund, bara ett tag. Vet du, inom barnuppfostran nuförtiden så tjatas det massor om att man aldrig får säga att ett barn är dumt. Bara att det var barnet gjorde var en dum handling. Att man inte tyckte om barnets beteende - man älskar fortsättningsvis barnet. Så DU är inte dum. DU är inte dålig. Du är forfarande värdefull och fantastisk alldeles som du är. Och bara människa. Människor gör misstag. Ingen beter sig perfekt hela tiden. Och utan att göra dumheter så lär vi oss inget och utvecklas inte. Och inte vill man ju stampa på samma ställe hela livet heller. Ibland är det enda vettiga man kan göra att förlåta sig själv. Dra ett streck över - vilket inte betyder att glömma, bara att komma över och komma vidare. Man kan inte heller alltid vänta på ett "du är förlåten" av någon annan, eftersom sådant som sårad stolthet eller besvikelse kan göra att någon envist inte vill ge en den där förlåtelsen. Men man kan förlåta sig själv. Man kan säga åt sig själv att okej, nu gjorde jag något dumt, men nu går jag vidare.

Vi har många sidor nu på Decibel som du kanske skulle ha nytta av att läsa. Om att Göra slut för att till exempel kanske hitta någon orsak till varför det tog slut, om Parförhållandet för att få tips inför en eventuell återförening eller inför nästa kärleksrelation du får, om Sorg för att se hur den utvecklas (för att det tar slut innebär ofta en sorg) och om Självförtroende och självkänsla för att stärka dig själv. Så sätt dig ner i lugn och ro nu och surfa igenom de här sidorna. Och ha en skön, lugn midsommar. Gör inget som du inte är säker på nu under helgen, okej?

Hälsar ungdomsinformatören Liselott och Storasyster-sommarjobbaren Angelica