Döden, orolig för honom

Hej E!

Vännen, lugn, han är nog inte sjuk. Nu kan vi ju inte veta något säkert och vi kan bara gissa utgående från vad vi läst och lärt oss under tex ungdomspsykologikurser och sett under våra långa liv. Men vi tycker det låter lite som något mera mentalt än rent fysiskt. Vi har fyra förslag på vad det kan vara som är på gång i honom - men det är ändå bara han som vet vad som rör sig i hans hjärna.

Det ena förslaget är en liten naturlig kris inför att hans liv nu kommer att förändras. Det är vanligt att folk som står inför en stor förändring i livet får lite ångest och helst bara skulle vilja gömma sig för världen en stund. Allt det nya både lockar och skrämmer på samma gång. Samtidigt som man förhoppningsvis ser alla de roliga och häftiga möjligheterna i det nya, så är man rädd för alla kraven, ansvaret - kanske till och med för att "bli vuxen"? Plus, såklart, att inte vara duktig nog, inte få kompisar, göra bort sig osv. Ju mindre man vet om det som väntar, desto värre kan okunskapen kännas. Den senaste tiden har vi fått många frågor av unga tjejer som har panik inför att börja en ny skola - ju mer de tänker på allt det nya okända, desto räddare blir de. Sådana här ångestperioder är typiska för tonåren, men kanske din kille antingen inte riktigt är medveten om vad det egentligen är han känner - eller kanske tycker han att det inte är "macho" nog att visa sig rädd? Kanske gör rädslan att han inbillar sig att allt håller på att gå åt helvete och då kanske han inbillar sig att han har något som han inte kommer att överleva? Speciellt när man är berusad, påverkad av något eller trött, så kan tankarna och den förebådande känslan bli extra starka, eftersom självkontrollen slappnar av och man lätt överreagerar på känslor man annars hållit gömda då.

Att vara rädd för döden, för sjukdomar eller olyckor, att mamma och pappa ska dö eller att man själv ska dör är också en typisk utvecklingsfas under tonåren. Det brukar synnas mer hos vissa tjejer (som annars också kanske är lite osäkra på sig själva), eftersom tjejer i allmänhet har lättare att uttrycka känslor och "får" visa sig oroligare, fegare, svagare osv. Lite hypokondri (att inbilla sig att man är sjuk), sömnlösa nätter eller oro för konstiga symptom är inget ovanligt i tonåren. Kanske det är det han lider av, lite naturlig dödsångest som en del av den mentala utvecklingen, lite "jag är inte odödlig i alla fall"? Men karl som han är kanske han ändå inte vill berätta om sin oro? En rätt vanlig fråga vi brukar få av killar är exempelvis att de inbillar sig att konstiga knölar tex på snoppen är cancer - fastän det bara är vanliga finnar - men de vågar inte berätta det för någon (förutom anonymt för oss).

Ett tredje förslag är att hans antydan om att han kommer att dö snart är ett rop på hjälp. Det finns en pytteliten risk att han faktiskt funderar antingen på självmord eller misstänker att hans livsstil kommer att föra honom i graven. Det är väldigt osannolikt, för fastän tonåringar ofta kan må väldigt dåligt psykiskt, så är det sällan de verkligen innerst inne menar allvar med tankarna på att avsluta livet. Men är man mitt i vad som lite ironiskt brukar kallas "Teenage Angst" (= tonårsångest) så är det svårt att se den som något normalt och övergående. Oftast har nog folk ändå en stark självbevarelsedrift och skulle inte på riktigt utsätta sig själva för livsfara.

En del rop på hjälp är också bara rop på uppmärksamhet. Att hota med att försvinna kan vara ett sätt att manipulera andra att bry sig om dem, oroa sig för dem, älska dem mera. I vissa fall går det så långt som till känslomässig utpressning, typ att "om du lämnar mig så tar jag livet av mig", men oftast är det bara ett sätt att försöka försäkra sig om att tex flickvännen faktiskt tycker om en och inte funderar på att göra slut. Det är inte en helt schysst metod, nä, men vissa är knappt medvetna om vad de håller på med. Kanske han bara var full och tog till första bästa knep för att du ska bry dig, kanske inte vara sur på hans supande, kanske försöka motverka det dåliga samvetet att han nonchalerat dig och hängt med kompisarna istället, kanske ville han bara vara lite märkvärdig...? Lite omoget och själviskt, men det är nog sådana saker de flesta lär sig med tiden att varken funkar eller är speciellt snälla.

Så vårt förslag är att du pratar med honom. Oavsett varför han sade som han sade, alltså vilka känslor och orsaker som ligger bakom, så behöver han säkert prata om det med någon som han litar på. Någon som bryr sig om honom även om han visar sig svag och ofullkomlig. När man är kär i någon så vill man ju oftast bara visa sina bästa sidor och gömma de sidor man skäms för, men å andra sidan så kanske man har ett så stort förtroende för den man gillar att man kan prata med henne? Så försök locka honom att prata med dig (helst på tumanhand där ni inte kan avbrytas och då han inte är full) och försök få honom att komma fram till var problemet ligger. Även om han säger att han inte vill göra dig orolig, så envisas och säg att det blir värre av att inte veta och inte kunna hjälpa. Om det kommer fram att han mår psykiskt dåligt eller är väldigt orolig för något, så försök få honom att gå och prata med någon professionell. Nu när skolorna börjar igen kan han säkert gå till både skolkuratorn och skölhälsovårdaren. Försök få honom att inse att det inte är macho att hålla inne med sina problem utan däremot moget och vuxet att se till att man får de redskap man behöver för att lösa sina problem innan de vuxit sig för stora. Försök också att själv inte bli alltför känslosam utan lyssna och fråga och stöd honom. Ta hans känslor på allvar, men utan att ge dem så mycket näring att de växer sig ännu större.

Hoppas det här var till hälp! Vi håller tummarna att det bara var en tillfällig släng av helt naturliga skäl och att han snart mår bra igen! Hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Lena