Drar mig undan i onödan

Hej Lilla Hanna!

För det första: Ljuvligt att du ville att vi skulle höra på texten till låten Nöjd! Vi brukar nu som då i svar på frågor skriva att frågeställaren ju kunde höra på en viss låt - för att vi tycker att låten beskriver så bra det vi menar eller vill säga. Men det är underbart när någon av er frågeställare gör detsamma åt oss - det är ett "språk" vi förstår :) Och jo, vi har hört låten förr (Radio x3M har spelat den ofta och den kanalen står på här på kontoret dagen lång) så jo, vi fattar!

OCH vi känner igen typen. Den typen som aldrig riktigt är nöjd, som har höga krav, ja som är "kranttu" på ren och skär österbottniska. Vi har träffat många sådana tjejer och killar genom åren och fått höra på deras - i våra öron - konstiga förklaringar på varför än den ena och än den andra inte duger. Och precis som du skriver, så har rädsla och osäkerhet ofta legat som grund för de här kraven. För det är så många som samtidigt är nervösa och tveksamma så fort det kommer till kärlek. Kärlek är så stort och så nytt och okänt att det skrämmer. Kärlek kan betyda så otroligt mycket känslor och händelser och risker och chanser. Chanser till att känna en massa enormt stort som man inte vet hur man ska hantera, risker till att få hjärtat krossat... Redan bara att uppleva den första kyssen med den man är kär i kan kännas så gigantiskt för så många att de omedvetet eller medvetet fegar ur långt innan det.

Man kanske inte kan jämföra det med att säga att man avskyr att simma bara så att man ska slippa hoppa från 10 meters, men ja, förhoppningsvis förstår du vad vi menar. Eller ja, du skriver det ju faktiskt själv, du är rädd för att han ska komma för nära. Lättare då att säga att han inte duger. Och precis som du skriver så kanske irritationen på alla hans fel och brister blommar upp just precis som det börjar bli allvar - det kanske är en skyddsreaktion? Ett annat vanligt "knep" för att slippa allvaret kan vara att bli kär i någon man vet att man aldrig kan få, typ en rockstjärna eller äldre lärare eller någon man bara träffat på nätet och aldrig kommer att träffa irl. Kanske det är därför det känns lite skönare att drömma om den där killen som inte var gillade dig tillbaka, han är "trygg"?

En tänkbar förklaring till den här typen av människor är också att hela världen verkar gå ut på Kärlek, som om meningen med livet skulle vara att hitta Drömprinsen och sedan leva lyckliga i alla sina dagar. Det råder stor press på att hitta den perfekta kärleken, uppleva århundradets kärlekssaga osv och då är det lätt att få alldeles för skyhöga förväntningar. Hur fumliga och tokiga hjältarna i de romantiska komedierna än är, så blir de ju ofta "perfekta" till slut. Så vi kan börja inbilla oss att det är så det BORDE vara: perfekt. Som vårt favorituttryck för tillfället lyder: Nothing screws us up more in life than the picture in our heads of how it is supposed to be.

Men lite handlar det också om en viss självupptagenhet. Nu menar vi INTE att du skulle ha så höga tankar om dig själv att verkligen ingen skulle duga åt dig för att du tycker att du är så perfekt. Utan det här kan också vara ett sätt att skydda sig själv på. Man koncentrerar sig så hårt på vad man själv vill ha av käleken - kanske för att slippa tänka på vad kärleken kan kräva av en själv. Att kräva perfektion av någon annan är såklart orättvist och omöjligt, för ingen är perfekt, men man kanske inte tänker ur det perspektivet. Man kanske inte ens VILL tänka på att man själv inte är perfekt eller på att chansen skulle finnas att man själv inte duger. För då blir det ju genast riktigt superosäkert och obehagligt. Lättare då att koncentrera sig på kraven på honom än de krav man har på sig själv - eller som han kan ha på en! Tänk om man själv inte duger??!! Att lära sig SE och acceptera andras brister och fel gör ju kanske lite att man borde kunna se sina egna fel och brister också - och acceptera att man själv inte är perfekt. Men det gör man aldrig gladeligen. Speciellt inte när man känner sig osäker och otrygg och feg redan från början - som man ju lätt gör när man är nybörjare på kärlek. Även de som har den starkaste självkänslan och det bästa självförtroendet blir osäker och "svag" när han/hon är kär. Ingen vill ju bli dissad, ingen vill känna sig värdelös eller oduglig.

Just sådant som kompisarnas åsikter om den man är kär i blir då väldigt viktiga: man vågar inte vara sitt vanliga starka, självsäkra jag då, vågar inte stå för vad man tycker och tänker, vågar inte välja själv. Man skulle vilja fråga "vad tycker du jag ska göra" och ha andra att bestämma åt en. Vågar man inte ens fråga någon annan, så är det lättast att man dissar killen, för säkerhets skull. Då kan ju inte heller någon kompis säga "men hur kan du vara kär i en sådan där loooser?"

Det är troligen också en del av förklaringen till varför den här killen du gillar nu är så nervös runt dig. Dels så verkar han faktiskt ha känslor för dig, så då är det klart att han blir nervös runt dig, osäker och otrygg och funderar vad du ska tycka om honom. Dels så VET han ju att han har åtminstone ett stort fel - r-felet - så då blir han ännu mera självmedveten och nervös. Kanske märks det dessutom ändå på dig att något hos honom stör dig, så då blir han ÄNNU mera osäker. Det är en ond cirkel för honom. Vad kan han egentligen göra för att duga åt dig? Fastän han inte skulle vara det minsta kär i dig, så märks det säkert ändå på dig att du är irriterad på honom. Ingen gillar känslan av att inte vara accepterad, ingen vet hur de ska bete sig då.

Den enda som kan få honom att lugna ner sig tillsammans med dig är du själv. Du kan ge honom den där tryggheten genom att visa att du accepterar honom som han är. Jo, du stör dig på alla hans "fel" nu, men kanske det släpper nu när du vet vad den irritationen kan bero på? Den irritationen kan också släppa om du jobbar lite med dig själv. Om du kan acceptera dina egna fel och brister, så är du lättare att leva med både för dig själv och för andra. Det syns när du kan vara dig själv tillsammans med dig själv, då kan andra också lättare vara sig själva tillsammans med dig. Och kanske är det en av Meningarna Med Livet, att ingen ska behöva fejka det runt en? Inte ens du själv. Nå, lättare sagt än gjort. Men det hör till de där stora grejerna man bara måste inse en vacker dag här i livet och innan man insett dem så kan man nog inte bli riktigt lycklig. Inte ens lyckligt kär.

Men som ett sista tröstande ord: våra kranttuga kompisar har nog blivit lyckligt kära de också. De vågade till slut :)

Hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna