Jag gillar en kille som jag snackat med ett tag.
Vi har varit tillsammans, i en dag, sen insåg vi att det inte funka. Han bor nämligen en bit bort från mig alltså kanske 30min-1h restid, beror på buss eller bil. Sen känner vi inte varandra så jätte bra. Efter att det tog slut snacka vi inte på jätte länge. Tills någon gång förra veckan då vi börja igen och bestämdes för att träffas. Så vi träffas och då kom alla känslor tillbaks. Han hade förändrats och var jätte gullig mot mig. Det känns som om jag är kär igen fastän det inte går eftersom vi aldrig kan bli tillsammans, jag visste att det skulle bli såhär och vet inte vad vi ska göra. Vi ska träffas igen fastän vi inte borde men jag vill verkligen träffa honom, mår så bra med honom och glömmer allt annat som är dåligt när jag är med honom. Hjälp mig, vad ska jag göra?!
E
Hej!
Vojdå, ja det här med kärlek på avstånd är knepigt. Många får det att funka, ibland till och med i skilda länder, men för många så blir avståndet det som gör ett förhållande omöjligt i längden. Men det beror säkert mycket på hur gammal man är - för en 25-åring kanske det inte är en så stor grej att hoppa på ett billigt Ryanair-flyg till älsklingen i Spanien, men för en tonåring kan redan allt som är längre än cykelavstånd kännas för jobbigt och dyrt. Och mycket funkar kanske för ett tag, speciellt i dagens uppkopplade samhälle, men oftast vill man ju ändå träffas i verkliga livet förr eller senare. För många känns det som att förhållandet inte kan utvecklas bara genom fb,sms, msn osv - man måste få röra varandra och ha en vardag tillsammans.
Men vissa säger att ett förhållande på avstånd ändå är speciellt och värt att ha, även fastän det kan vara tungt och svårt att få att hålla i längden. De säger att det känns extra spännande att ha det här hindret att övervinna, "vi två mot världen", "mot alla odds" - omöjlig eller förbjuden kärlek smakar ibland lite bättre än andra kärlekar. Vissa påstår också att det kan hålla den där nyförälskade känslan vid liv lite längre om man ses mera sällan, man hinner ju sakna varandra. På minussidan kan också vara att han inte kan tex komma med på samma fester och "officiellt" vara pojkvän, så att man står där ensam och längtar.
Det verkar som att avståndet känns problematiskt för dig, på samma gång som det kanske lockar lite extra bara för att det känns så "omöjligt"? Men är det faktiskt omöjligt? Finns det inte sätt för er att träffas? Kanske halvvägs på något ställe en lördag, kanske på stan? Det finns ju buss och kanske till och med snälla föräldrar som kan skjutsa? Med tiden kanske ni också får mopeder och andra sätt att själva ta er till varandra? Vi förstår att du mest tänker på här och nu, men redan på några månader kan saker förändras till det bättre - det blir ju sommar snart också och då finns det så många fler platser och mera tid att träffas på.
Vi kan inte säga vad du ska göra nu, men vi undrar om det handlar mer om vilja än om verkliga hinder? Det är alltid lättare att koncentrera sig på allt det svåra och ge upp än att använda sin uppfinningsrikedom och ta till vara alla chanser. Och det är ett skydd mot att "få sitt hjärta krossat" eller bli besviken ifall man redan från början bestämt att det inte kommer att funka. Livet är till för att levas, så kanske alla de underbara stunderna med honom ändå är värt besväret? Vi kan inte se in i framtiden och några garantier för att det kommer att gå bra för er finns inte, kärlek är alltid en chanstagning.
Lycka till, hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar