Förkrossad :(

Hej -avicii!

Äschdå, nä, det gick ju inte så som du ändå kanske hade hoppats på då. Men kanske det här betyder att historien ännu inte är slut? Ibland kan det ju gå lite knaggligt och haltande i början på grund av alla tusen osäkerheter och tvivel man kan ha (kanske inte bara på förhållandet, utan även på sig själv som kärlekspart). Men vissa gånger reder fnurrorna på tråden ut sig så småningom ändå och man kan fortsätta fullt ut, även när man var tveksam i början. Att fortsätta vara vänner är då en bra förutsättning för att fortsätta hålla kontakt, så att känslorna kanske förstärks/reder ut sig/återkommer.

Att vara tveksam före och under ett förhållande kan dock vara rätt tydliga tecken på att kanske det ändå inte var meningen att man skulle bli ihop. Vissa säger att man borde lita helt och hållet på sin magkänsla och följa den, för på något vis vet man ändå alltid bäst undermedvetet. Att om man tvivlar, så brukar det nog finnas orsak till tvivlet. Det medvetna däremot, tankarna, kan ha en massa åsikter som påverkar hur man sedan beter sig, typ att "man borde ge alla en chans", "men han ser ju så bra ut", "men vi attraheras ju av varandra", "men andra har ju fått distansförhållanden att funka, varför skulle inte vi", "jag skulle vilja ha en pojkvän för att jag är så nyfiken/känner mig ensam och kärlekstörstande/alla andra har pojkvänner" osv osv osv. Så man kan övertala sig själv, även när det innerst inne känns fel. Eller redan bara när man inte riktigt vet innerst inne vad man känner. Kompisar kan också "övertala" en - man kanske till och med lyssnar på oss på Decibel ;) Men vi är också bara människor, med våra personliga åsikter - och ingen kristallkula att skåda framtiden i.

Men tvivlel kan också komma sig av rädsla och osäkerhet i sig. Av att man inte känner sig redo för ett förhållande, till exempel, eller inte riktigt vågar bli ihop med just den här typen av människa, eller bara allmänt känner sig som världens nybörjare på kärlek. Då är det säkert mycket lättare att "fega ur", skylla på att det inte kändes rätt eller dra till med undanflyktsklassiker som att man inte har tid med kärleken eller vill leva singellivet ett tag till. En annan vanlig undanflyktsklassiker att när den ena säger att hen hellre vill vara vän än vara ihop. Det brukar vara ett sätt att försöka sätta plåster på såren man vet att man ger någon när man gör slut. Dessvärre brukar det vanligtvis inte vara så hälsosamt för den som blir dumpad, eftersom det automatiskt gör att man håller hoppet vid liv. Då är det såklart svårt att våga/kunna glömma och gå vidare, så man ödslar en massa tid och tårar på någon som bara ville göra slut på ett mjukare sätt. Är man fortfarande "vänner" så påminns man dessutom om personen varje gång man ser honom (eller av honom tex på sociala media), så då kan det vara ännu svårare att glömma och gå vidare. 

Ytterligare en "klassiker" som börjar bli allt mer populär är att vara kk:n, alltså allt från knullkompisar till kram-och-puss-kompisar, alltså att nog fortsätta förhållandet på ett sexuellt eller romantiskt vis, men inte lova varandra något så som man egentligen gör när man är ihop. Att med sitt ex vara kompisar som pussas, kramas, ha sex osv är nog ännu mer förvirrande (och kanske till och med smärtsamt vad beträffar de livsupprätthållande effekterna för hoppet) för den som blivit lämnad... och i allra värsta fall ett själviskt sätt för den som gjort slut att ändå ha kakan kvar, men utan löften. 

Och jo, summa summarum: man tycker ju att han inte borde ha startat något med dig om han inte var säker på att han kunde fortsätta det, att det här i så fall inte var schysst gjort. Men kärleken går nu ofta ut på att pröva sig fram. Utan att pröva vet man ju inte om det känns rätt och utan att våga pröva kanske man går miste om många bra chanser. Utan att pröva vet man inte det. Men det tar sjukt att pröva ibland...

Vi kan inte säga hur du borde tänka och känna nu. Vi vet som sagt inte heller vad som kommer att hända i framtiden mellan dig och den här killen. Det är bara något du själv kan besluta och tiden utvisa, tyvärr. Kärlek är en enda lång chanstagning - men vågar man inte spela så kan man inte vinna heller. Och om inte annat, så vet du ju nu att du hör till dem som VÅGAR ta chanser när det gäller kärlek. Det ger dig ett stort försprång framom många andra! <3

Hälsar ungdomsinformatören Liselott