Jag vet inte om det som jag just nu har problem med är så normalt, känns inte så men men...
Jag är på g med en kille och vi har snackat varje dag i 1 och en halv månad, snackat tele flera gånger och i timmar, träffats 4 ggr och en av gångerna hos honom. Vi har sagt jag tycker om dig, är gulliga mot varann ibland, säger smeknamn osv o kan ha vanliga konversationer o när vi snackar så snackar vi verkligen hela dan från morgon till kväll och vi vet att vi hörs dan efter. Vi har rutiner lix o svarar inte någon på timmar vet vi att den är upptagen och ringer på kvällen. Vi har verkligen så himla k tillsammans och jag är i princip mig själv!
Det låter som om jag borde va lugn men nej.. Enda sen vi börja snacka har jag varit så stressad har ont i magen varje dag, allt kretsar runt honom, när han inte svarar fort får ja panik även om ja vet att han bara är upptagen, jag klickar på mobilen hela tiden efter ja skrivit tills han svarar. När ja är med kompisar o inte kan svara så är han allt ja tänker på, vill lix att dan ska va över så ja kan ringa honom. Jag oroar mig jämt över att han ska sluta skriva. Det är så mycket han inte vet om mig, han har ju inte sett mig utan kläder eller smink typ sånt oroar jag mig över, jätte dumt men är rädd att han ska lämna om han får veta allt om mig. Är så van vid att killar bara slutar skriva..
Asså ni förstår inte, det tar kol på mig, min mamma tror att de är något fel på mig för att jag har ont i magen hela tiden och jag börjar också bli orolig. Har alltid varit stressad men aldrig såhär..
Jag vet inte vad jag ska göra, vill ha honom. Jag är inte van vid förhållande vilket han är för han hade tjej för typ ett halv är sen senast.
Han är så perfekt, har allt jag vill ha så därför förstår jag inte varför han vill ha mig, dessutom är han två år äldre. Han fyller 18 snart och då vet jag inte hur de ska funka, oroar mig redan nu när han är med kompisar osv. Tänker att han träffar andra, vilket också är dumt..
Vi ska ses imorn och då ska jag få en puss har han sagt och vi säger puss och så när vi lägger på så antar att vi snart är tsm då och då tror jag att jag skulle bli mindre stressad men tills dess eller om de skiter sig så vet jag inte va jag ska göra. Kan inte slappna av och det gör att jag blir nedstämd och inte kan njuta av att leva.. När jag väl är med honom så är allt perfekt men annars mår jag så dåligt, är detta ens normalt? Och vad ska jag göra? Stressad tjej
Ungdomsinformatören Liselott svarar
Praktikant vid Decibel Angelica svarar
Hej Stressad tjej!
Hur ser det ut nu, hur känns det nu? Ni skulle visst träffas - ändrade det på något? Just tex ifall ni verkligen kom överens om att ni är tillsammans, att ni är ett par, så kan ju situationen kännas mera stabil och pålitlig? Men även det är nog en inställningsfråga - ibland måste man liksom bara bestämma sig för att lita på någon. Förtroende är inget som kommer gratis eller direkt, utan man måste förtjäna det och jobba på det varje dag. Och att lita på någon kräver mod och ett visst mått av sårbarhet. Håller man kvar vid osäkerheten, misstankarna och oron att han ska svika, så har man ju inte själv heller slappnat av, gett "allt" och verkligen förbundit sig att satsa på relationen. Att skapa förtroende för varandra kräver också tid och ansträngningar. Genom att tex verkligen höra av sig då man lovat, genom att visa att man tar den andra personen på allvar och genom att finnas kvar fastän dagarna går. I våra öron låter det lite som att du inte riktigt vågar lita på honom och det kan vara förklaringen till att du är så orolig att du får magknip. Många reagerar på oro och nervositet för allt möjligt här i livet genom att få ont i magen, inte kunna sova eller vara rastlös hela tiden - varför skulle man inte kunna få samma symptom av nervositet och oro för att kärleken inte ska hålla?
HAN verkar dock inte ha gett dig några skäl att inte lita på honom, så troligen sitter osäkerheten mest i ditt huvud. Osäkerhet kan också växa ju mer man fokuserar på en person, ju mer betydelse man ger en person, ju mer makt man ger en person över det egna livet. Det är väldigt vanligt när man är nyförälskad att man inbillar sig att den egna lyckan hänger helt och hållet på den andra människan - ibland ger vissa nästan över ansvaret för den egna lyckan till den andra människan. Och blir såklart helt förkrossad när förhållandet tar slut. Och ofantligt osäker dessförinnan. Vilket ofta leder till att de själva gör saker som fräter på förtroendet, som tex är överdrivet svartsjuka. Att exempelvis kolla om han hört av sig stup i kvarten kan kanske också ses som symptom på svartsjuka. "Botemedlet" mot svartsjuka är aldrig att binda fast den andra personen ännu närmare sig själv, bevaka den andra människan ännu hårdare, utan att jobba mera på den egna självkänslan och det egna självförtroendet istället. Tror man inte själv att man är värd honom, så kan man inte heller lita på att han ska tycka att man är värdefull nog (och inte söka sig till andra tjejer).
Visst verkar det i dagens samhälle, tex i alla romantiska komedier och kärlekslåtar, som att Kärleken är målet med livet, det man ska sträva efter, det enda som kan göra en riktigt lycklig. Men det är farliga tankar, eftersom man då just ger ansvaret för den egna lyckan åt en utomstående människa. De här Den Rätte-tankarna och århundradets kärlekssaga-historierna mm skadar faktiskt mer än man kunde tro. Det är ungefär som att tro att man blir lycklig bara om man blir riktigt smal. Och precis som ätstörningar så kan riktigt handlös förälskelse bli skadlig för en själv. Det blir inte bättre av att det faktiskt också handlar om hormoner och ämnen i hjärnan som påverkar när man är riktigt förälskad. Endorfiner, oxytocin, dopaminer osv kan lika gärna ge lyckorus, fjärilar i magen och rosa moln att sväva på olikt något annat i livet, som djupa svarta dalar av depp och ångest. De kan även ge abstinensbesvär på samma sätt som andra beroendeframkallande ämnen och handlingar. Men sanningen är att kärlek för en annan människa inte gör en lycklig. Ingen annan kan någonsin göra en riktigt lycklig, utan lyckan måste komma inifrån. Kan man inte lita på sig själv och göra sig själv lycklig, så spelar det ingen roll hur mycket han än skulle älska en, man blir ändå inte trygg och därmed lycklig. Man kan inte hänga upp hela sitt liv på en annan person.
De här sakerna är svåra att inse bara för att någon säger det. Man kanske ser dem när man genomgått en hel lång kärlekshistoria själv och kan se saker i sitt liv i backspegeln. Men kontentan av det hela är att vi önskar att du slappnade av och inte fokuserade så mycket på honom. Släpp efter lite på förväntingarna och farhågorna, lev lite mer i nuet och njut av det du har just nu just här. Förväntingar blir så lätt krav och farhågor blir så lätt svartsjuka och båda nöter mer på förhållandet än vad som är nyttigt. Att lära sig att vara kär utan att fullkomligt gå upp i det - och kanske gå under av det - är också en konst man ofta lär sig med tiden.
Hälsar ungdomsinformatören Liselott och storasyster-sommarjobbaren Angelica
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar