Men nu när jag börja fråga av honom vad han verkligen vill så säger han "jag vet inte vad jag vill och vad jag känner" Vad gör man då? En dag sade han åt mig att det räcker eftersom han inte orkar ha pressen på sig längre så vi talade inte på ca 2 veckor. Vi mötte varandra och då ville han ta upp kontakten igen mellan oss båda. Senare visade det sig igen att han inte vet vad han vill och fast jag säger att det får vara så vill han inte det heller. Vad gör man i dessa situationer? Det börjar bli jobbigt i längden i 1½ år.
Hej!
Oj vilken svår situation...Du har nog rätt i att det är på tiden att ni "put a label on it", eftersom 1½ år av ovisshet inte gör varken dig eller honom någon nytta. Ni måste nog bestämma hur ni vill ha det - att sätta sina känslor på "sparlåga" och liksom bara vänta och se OM det nu skulle bli något är inte hälsosamt. Men kanske beslutet inte behöver ske bums och genast?
Kan ni försöka med pyttesteg i taget? Inte så svartvitt så att han måste välja bu eller bä. Inte pressa honom. Försök tex. träffas lite oftare och ta en glass-träff eller en promenad en kväll. Gör gärna något sådant där ni har något att pyssla med medan ni mer bara hänger tillsammans än pratar, typ meta abborre eller plocka bär. En annan bra idé är att göra något där ni rör er framåt och ser åt samma håll, som en roadtrip eller cykeltur. Då blir det inte så allvarligt när ni inte behöver titta varandra i ögonen hela tiden. Försök att börja lära känna varandra bättre så att ni kan börja slappna av tillsammans och att ni får förtroende för varandra. Kanske ni genom att träffas oftare och genom att ni lär känna den andra lite bättre kan avgöra om ni faktiskt kan fungera som ett par och om ett riktigt förhållande är något som det lönar sig att satsa på.
Om inte det hjälper och ovissheten bara är kvar, kan det hända att den enda utvägen är att bryta kontakten. Att hålla olika långa pauser men sen ta upp kontakten igen utan att det blir något bättre eller att det ändras är bara att göra det svårare för sig själv att släppa ur slutligen (om det någonsin kommer till det...). Ni är ändå båda värda att få leva ett lyckligt och händelserikt liv (och inte bara vänta på att något ska hända) - frågan är bara om det är tillsammans eller på eget håll.
Hoppas ni får rett ut allt, lycka till! :)
Hälsar Ungdomsinformatörerna Lena och Liselott
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar