Jag är en helt vanlig tjej på 15 år och mådde bra. Tills något hände min kille gjorde slut. Vi har alltid umgåts som en grupp och varit vänner före vi blev tillsammans och hadde gemensamma vänner. Efter vi gjorde slut crashade allt för mej. När han först gjorde slut grät jag så jag inte fick luft. Det var en jobbig period. Först 2 månaderna var som väntade jag hade mina 3 närmaste tjej vänner kvar och ingen kontakt med exet som vi kallar jakob. Det fannas 2 andra tjej vänner som dumpade mig och umgicks häldre med jakob. Så jag hade bara mina 3 närmaste tjejkompisar och min familj kvar. Efter undgefär 3-4 månaden efter jakob gjorde slut lämnade min ena tjej bästavän mig och de andra sakta men säjert och gick över till jakob och hans kompisr. Det tog inte länge efter det som min andra tjejkompis ochså lämnade mig för dem. Då hdde jag ju bara 1 kvar och hon bor ungefär 40km från mig och vi går inte i samma skola som jag gör med jakob och de andra tjejvännerna. Jag går ensam i skolan eftersom de fått alla andra vönner jag haft i skolan att sluta prata med mig och bara kolla konstigt. Det är HEMSKT jag vill inte prata med någin lärare häller fö de kan inte göra något. De bara tror det. Min familj är enda som vet. Detta är snart 1 år sen han lämnade och jag är fortfarande inte okej jag vet det tar länge men jag börjar aldrig må bäytre jag mår skit.jag har börjat hata alla till och med min familj jag har fptt en kort stubin och blir löttt irriterad jag tyckär absolut inget är kul längre och jag går runt och kossas ler för att ongen ska märka Emma
Ungdomsinformatör Kix svarar
Hejsan!
Tack för din fråga. Det här låter verkligen jobbigt, jag kan förstå att det har börjat gå ut över ditt humör. Människan är ju ett socialt djur, och det måste vara besvärligt att gå runt i skolan och inte veta vem du ska vara med och fundera på vad det är som riktigt hänt när det blivit såhär. Jag är ändå glad att höra att du har den här ena kompisen, fast hon bor längre bort.
Jag kan ju inte säga säkert vad det är som hänt när jag inte känner er, men jag tycker det låter väldigt mycket som grupptryck. Speciellt i din ålder så kan folk vara lite ”dåliga” på att våga stå upp för vem och vad man på riktigt gillar, och istället bara göra som andra för att man är rädd att man annars lämnar utanför. Alltså exempelvis kanske de 2 tjejkompisar som övergav dig inte egentligen tyckte att det var nåt fel på dig, men att de var rädda för att bli utanför om de inte ställde sig med de andra. Vilket ju är väldigt fegt, men tyvärr kan det funka så ibland. Baserat på vad du skriver så har jag väldigt svårt att tro att DU har gjort nåt fel som lett till det här. Du får inte tro att det är dig som det är fel på. Hela den här situationen känns väldigt orättvis.
Du säger att du inte vill prata med någon lärare, men skulle du kunna tänka dig att prata med kuratorn? Inte med avsikt att ”lösa” situationen, det är inte kuratorns roll såvida inte du vill att ni ska försöka göra det tillsammans. Utan helt enkelt för att du skulle få en plats som är bara för dig att avlasta dina tankar och känslor på. Jag tror det skulle vara viktigt att få prata med någon om allt det här, någonstans där du inte känner att du behöver ha en ”mask” på där du låtsas att saker är bra.
Har du någon gång vågat konfrontera och fråga någon av de här före-detta-vännerna (eller Jakob) om varför de gjort så här..? Det känns ju kanske inte som nåt man direkt VILL göra, men samtidigt så känns det också som att situationen redan har gått så långt så att det kanske kunde vara värt det. Ifall du alls vill sätta mer tid på dem.
Håll ut! Så småningom så kommer ni alla gå vidare till andra stadiets utbildningar. Även om grupperingarna ser ut som de gör nu i ert högstadium, så tenderar de luckras upp och man får en ny chans med både nya och gamla människor när man studerar vidare. Och jag vill igen säga – kom ihåg att det inte är DIG det är fel på. Du är bra precis som du är, och ska ta vara på den DU är. Att det här hände såhär säger mera om de andra än om dig. Det kommer ännu komma en dag då du hittar DITT gäng som förstår att uppskatta dig för den du är, och ju äldre man blir desto mindre kommer såna här grupptrycks-grejer att hända, för att andra också blir säkrare i sig själv.
Tills vidare önskar jag att du pratar med någon om det som hänt, och att du fortsätter att försöka vara öppen för nya bekantskaper.
Önskar dig allt gott!
Kram, Kix
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar