hur ska jag släppa honom?

Hej Louisen med de röda dreadsen (härligt, btw, med rött!)

Jaa-a du, det här är aldrig lätt. Att ha känslor för två, men mer för den ena - som är "omöjlig". Janå, kärlek är aldrig lätt, men vi ska göra ett försök att reda ut det här lite med dig och ge dig lite förslag på tankar och knep du kanske kan använda. Men som vanligt: vi har ingen kristallkula att skåda framtiden i, så vi vet inte vad som är "rätt beslut" eller väg att gå. Inte heller vet vi vilken av alla de här tankarna som kan tänkas passa in på dig, så vi berättar lite allmänt om hur kärlek brukar funka också.

Vår första tanke är att det kanske, kanske, kanske kan vara så att du lite håller fast vid känslorna för och drömmarna om Gustav, för att han är "trygg"? Du är mer eller mindre säker på att det inte kommer att bli något mellan er, både för att han sagt det och för att han inte verkar ändra sig fastän tiden går. Så på sätt och vis får du fortsätta vara kär i honom och njuta av det utan att behöva vara "rädd" för att något verkligen ska hända mellan er. Typ att om ni aldrig blir ett par så behöver du aldrig vara rädd för att han ska krossa ditt hjärta. Men du får ändå njuta av pirret i magen när du får sms av honom, du får fortsätta föreställa dig alla what if:s... Lite som att vara kär i andra omöjliga typer, som en lärare, en musiker i USA, en skådespelare på widescreenen... Dessutom kanske eventuellt gustav känns lite ofarlig, för att han är yngre än dig - så känslorna kanske känns mer oskuldsfulla och ljusrosa?

Motpolen blir då att Adam kanske skrämmer dig lite? Om du verkligen låter dig bli kär i honom, om något verkligen börjar hända mellan er, så kan det kännas lite som att simma ut på djupt vatten. Allt kan hända! Redan bara tanken på första kyssen kan göra en så nervös att man lätt fegar ur långt innan något konkret har hänt. Kärlek kan vara skrämmande för att det dels handlar om så stora känslor och dels för att det kan innebära att förlora kontrollen över sina egna känslor. Framtiden beror lika mycket på någon annan som på en själv, man är två om det. Vi brukar tjata här på Decibel om att kärlek handlar om mod, att våga göra det man är rädd för. Men om man är rädd för Kärleken? Det är betydligt vanligare än man tror och det brukar synas i olika versioner - en annan version är tex att ha så ofantligt höga krav att ingen någonsin kommer att duga.

Nå, tanke nummer två är att din förälskelse för Gustav kan vara lite "gammal vana"? Din hjärna kan ha blivit van att snurra i samma banor (tankarna på Gustav) hela tiden, så skylten med "Upptaget" hänger kvar på dörrhandtaget till ditt hjärta och samlar damm. Du har hoppats på honom så länge att du kanske inte ens vet hur du ska sluta hoppas? Det kan vara svårt att ge upp vissa känslor för att ge rum för nya. Också för att så länge du är inställd på Gustav, så vet du tex direkt vem du ska tänka på när du hör en kärlekslåt på radion. Ditt kärleksliv är enkelt och bekvämt på det viset. Säg att Adam inte skulle existera: vem skulle du då tänka på? Vem skulle då få det att pirra i magen på dig? Vem skulle hindra dig från att känna dig ensam och oälskad?

Tanke nummer tre är att kärlek och känslor kan se väldigt olika ut, men de flesta av oss har fastnat i vissa föreställningar om hur det BORDE se ut. Du skriver tex att dina känslor för Adam inte alls är lika begärsladdade och stormande som de du har för Gustav. Men det behöver inte betyda att det är något fel på känslorna du har för Adam! Man måste faktiskt inte bli ögonblickligen och huvudstupa kär, det är inte det enda rätta sättet att utveckla känslor för någon. Bara för att du föll som en fura för Gustav behöver inte alls vara mer äkta! Men vi har som sagt kanske alla lite fått den inställningen från alla kärleksstories vi hört och sett i allt från romantiska komedier till veckotidningsnoveller. Att en liten gnista låååångsamt men säkert utvecklas till en stadig brasa är nästan bättre än att flamma upp som en bensindränkt hög trädgårdsbråte. Kom också ihåg nu att när känslorna för Adam började komma smygande var du redan lite upptagen på annat håll, så att säga. Utan Gustav kanske du skulle ha känt annorlunda för Adam i början, vem vet?

Så, hoppas du blev lite klokare av det här. Summa summarum har vi en känsla av att känslorna för Gustav inte kommer att leda någonstans, medan känslorna för Adam kunde göra det. Om du lät dem göra det! Men klart att det handlar om mod här: mod att inse att man kanske kastar bort sitt liv på något "hopplöst" och våga släppa taget, mod att öppna sig för andra chanser och kanske kanske bli lyckligt kär... För visst är du väl värd att bli lyckligt kär?

Hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna