Jag börjar seriöst tro att jag aldrig kommer hitta en kille som passar mig... Det blir alltid fel på nåt sätt.. Visst har jag kanske vissa krav men jag vet ju va jag behöver för typ för att det ska funka. Hittar jag en som skulle passa mig så blir de fel på nåt sätt i alla fall... Jag ger upp snart, och nej det är inte på grund av EN kille, har träffat så många och det funkar aldrig.. Jag har börjat fundera på om det är jag som behöver förändra mig själv men vet inte hur eller vad.. Jag försöker men det funkar typ en minut.
Nu gillar jag en kille(som är lika gammal) som jag inte snackat länge med men som jag redan börjar gilla(as jobbigt). Jag kan nästan va mig själv redan men inte helt ut. Han svarar alltid vad det än är och hör oftast av sig, han är snäll och rolig, sjukt snygg, lite barnslig(som mig). Vi bor nära varann men går inte på samma skola men vi kan träffas o han har sagt att vi borde träffas men inte när eller så, jag vill inte fråga o vara för på utan snacka lite mer. Han kan vara flörtig ena stunden och ge mig komplimanger och sen helt plötsligt jätte dryg och tråkig.. Det är förvirrande. Men det är inte det största problemet.. Han verkar vara på g med en annan tjej och jag kan inte mäta mig med henne, dom verkar mer lika varann för det finns fortfarande saker som han och jag inte har gemensamt. Jag vill liksom inte förstöra för dom, så jag vet inte riktigt vad jag ska göra.. Jag vill ju ha honom men dom är mer lika och kanske skulle passa bättre. Vad ska jag göra? Är trött på att det alltid ska skita sig med alla killar! Vad gör jag för fel??!
E
Hej E!
Förlåt att du fått vänta lite på svar, men vi ska snart lansera våra "nya", uppfräschade och förbättrade sidor och det är massor som ska fixas innan dess. Kanske du är mer säker på dina känslor för den här killen nu? Kanske något avgörande har hänt redan? För ibland händer ju saker på kärleksfronten väldigt hastigt ;) Vi håller tummarna för något positivt, men svarar enligt det du skrev!
För det första: klart att du gör något fel! Oj, bli inte skraj nu, men sötis, hur skulle du kunna göra allt rätt när du är "nybörjare" på det här med kärlek ;)? Alla är vi nybörjare i början, ingen kan ju kunna allt om det här - inte ens vi ;D!
Det är nu bara så, oftast, att det tar en massa tid och försök att hitta Den Rätte! Visst finns det par som hittat varandra i högstadiet och sedan lever lyckliga i alla dagar. Men det finns också par som hittat varandra i högstadiet, men som gör slut efter 5-10-15 år, för att de växt ifrån varandra. Människor förändras ju också med tiden. De allra flesta söker rätt länge innan de hittar någon de faktiskt vill vara med och som det fungerar någotsånär bra med. Men inget förhållande är perfekt och det finns inte en endaste prick där ute som kommer att passa dig perfekt. Så att förvänta dig det kommer med 100% sannolikhet att göra dig besviken. Och du märker ju redan hur dina förväntningar på killarna i ditt liv lägger fler käppar i hjulet för dig än gör dig gott.
Vännen, det låter nog som om du kräver en hel del av de här killarna - vilket i och för sig är rätt naturligt i början av kärlekslivets utveckling. För den mesta erfarenhet och kunskap man har om kärlek under det skedet av livet är oftast från romantiska komedier och liknande och de har ju alltid lyckliga slut. I början av kärlekslivet är vi alla naivt romantiska och faktiskt också lite själviska med vad vi vill ha av den andra - vi vill ha våra egna behov och drömmar uppfyllda. Så småningom lär sig dock de flesta att alla är bara människor och att ingen är perfekt. De flesta lär sig att sänka förväntingarna på livspartnern och kompromissa. För om man inser att pojkvännen också bara är en normal människa med vissa fel och brister, så får man ju själv också vara bara människa och ha fel och brister. Och då blir det genast så mycket lättare att leva tillsammans med en annan människa.
Att förvänta sig att den man blir kär i ska passa en själv perfekt är också som bäddat för besvikelser - kanske också för att det ibland faktiskt är motsatserna som passar bättre tillsammans än de som är "för lika". Att överlag söka efter någon som "passar" en, som man har mycket gemensamt med, kanske inte bara blir tråkigt i längden utan också begränsar utbudet av tänkbara partners. Tänk om din Den Rätte sist och slutligen inte alls är det minsta sådan som du hade föreställt dig Drömkillen? Vi har tusen sådana historier att berätta om kvinnor som kunnat utbrista i ett "Jag trodde nu aaaldrig att HAN skulle bli Mannen i mitt liv, vi är ju sååå olika..." Visst har vi alla en smak och de flesta en viss "typ" vi faller för - men är det säkert att just den typen av människa fasktiskt är den typen som passar en bäst? Ta nu bara som exempel hur väldigt vanligt det är att bli kär i någon bara på grund av den personens utseende - utseendet säger ju inget om hurudan den människan är, speciellt inte i kombination med en själv.
Men att förvänta sig massor kan också fungera som ett skydd mot besvikelser och hjärtesorger. Let´s face it, de allra flesta förhållanden tar slut. Enligt statistiken har vi nordbor i medeltal fem allvarliga förhållanden i livet - och det betyder ju att fyra tar slut. Men om man från början har väldigt höga krav, så har man ju alltid något att skylla på när det skiter sig, "han var inte bra nog" eller "vi passade inte ihop". Det gör ju också att man liksom lägger ansvaret på honom - i alla fall inte på en själv, det är inte ens eget fel då att det sket sig.
Det går inte att ändra på andra människor, inte speciellt mycket. Den enda man kan ändra på är sig själv. Nu menar vi inte att du ska förändra dig för att passa någon annan, så som du skrev att du försökt. Mera att du inte ska förvänta dig så mycket av killarna i ditt liv. Låt dem vara sig själva och gilla eller gilla inte dem för det de är, inte för vad du behöver av dem. Du har knappast lika höga förväntingar på dina tjejkompisar? Med dina tjejkompisar kompromissar du säkert, accepterar dem som de är, försöker leva med dem ändå trots era olikheter eller olika åsikter, anpassar dig själv lite enligt dem osv? Visst fortsätter vi alla att uppfostra varandra hela tiden, så när man är ihop med en kille så uppfostrar själva förhållandet båda två hela tiden. Gör han något "fel", så säger du till eller visar det genom att bli ledsen eller göra slut, och då fattar han förhoppningsvis och lär sig till nästa gång. Samma gör han med dig. På det sättet blir ni båda bättre och bättre på det här med kärlek och parförhållanden. Hur skulle man annars lära sig något? För ingen föds som den perfekta partnern, minns det.
Ett tips är att läsa allt vi skrivit både om parförhållanden och om att göra slut (där bla exempel på varför olika förhållanden tar slut) som finns under Information - > Kärlek&sex här på Decibel. Där finns massor med smått och gott som det verkligen lönar sig att lägga bakom örat.
Sedan, angående den här killen du gillar nu: vad väntar du på? Varför inte bara våga ta chansen och se vart det leder? Du kommer inte att få någon 100% garanti för att allt kommer att gå väl mellan er, så du kan inte vänta på det för att våga chansa. Kärleken handlar om att ta chanser - utsätta sig för risker - och utan det blir det ingentingen av kärlekslivet. Och troligen känner han också samma osäkerhet och nervositet! För det är möjligt att det är just därför som han är gullig ena minuten och dryg nästa minut - det dryga brukar ofta vara för att såväl imponera på som låtsas som att man inte bryr sig vad den andra tycker. Och inblandat i det finns ofta rädslan för att bli dissad av den man gillar, till och med sårad eller utskrattad (om andra får reda på att man är förtjust i henne).
Och strunta i om han verkar ha på g med den andra tjejen! Vaddå att de är mer lika och har mer gemensamt? Vi försökte ju just förklara hur liten roll det spelar sist och slutligen. Så använd det inte som undanflykt för att fega ur nu! Det är ju hans val vem av er han väljer, men för att han ska kunna välja så måste han ju få lite uppmuntran från dig så att han vågar tro att han ens skulle ha en chans på dig! Du måste visa att du är valbar. Och minns att om man får uppmärksamhet från någon man är lite intresserad av, så blir man troligen plötsligt väldigt mycket intresserad av just den människan. Man börjar hoppas - och då kanske man glömmer bort alla andra som man varit lite intresserad av! Så ta chansen, gumman! Var inte så rädd!
Hälsar ungdomsifnormatörerna Liselott och Lena
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar