Jag är en tjej på 21 år som nyss har gått in i ett förhållande, bara för cirka 2 månader sen. Jag och min pojkvän bor ganska långt ifrån varandra (nästan 6 timmar bort) så vi ses endast några gånger i månaden. Jag älskar honom jättemycket och jag har aldrig känt så här mycket för någon. Han och jag är väldigt likadana, vi har samma erfarenhet med otrohet i våra föregående relationer och vi vet båda två hur jobbigt det är att få reda på att den man älskar har haft sex eller flörtat med någon annan. Jag tror inte att han är en sån som skulle vara otrogen, och det skulle inte jag heller vara, så varför oroar jag mig så mycket att något ska bli fel?
I min föregående relation, som jag var i nästan 5 år, växte jag upp med min dåvarande pojkvän (från åldern 14-19 år) så jag levde nästan hela min tonårstid med honom. Jag upplevde många gånger att jag övertänkte, överanalyserade, och också kände mig så ”tom” ibland. När jag väl älskar någon känns det som att jag blir ”fast” i den personen och det finns inget annat i min värld som spelar roll då. Jag kommer ihåg att jag grät varje kväll för att jag kände att jag älskar honom så mycket mer än vad han älskar mig. Jag kände mig beroende av honom. Detta förhållande tog slut eftersom att han var otrogen, och han var inte alls snäll mot mig. Han slog mig en gång riktigt ordentligt när vi hade sex och han skyllde det på att ”jag har sagt att jag gillar hårt sex”. Vi träffades ändå 6 månader efter vi gjorde slut, men tillslut insåg jag att jag mår så dåligt av honom och jag klarar inte av det mer. Jag trodde aldrig att jag skulle bli tillsammans med någon igen, för jag vet att jag älskar för mycket. Jag får ”anxious attachment” mot alla jag älskar.
Killen jag är tillsammans med gör verkligen allting rätt. Han ringer mig såfort han har en stund över, han ringer mig ibland bara för att fråga hur jag mår, han blir inte arg när jag inte vill ha sex, han lyssnar, han visar så mycket kärlek och känslor mot mig. Men snälla, varför känns det ändå som att jag faller tillbaka i samma tankar som i mitt förra förhållande? Jag går runt hela tiden och tror att något är fel. Skickar han en snap där hans ansiktsuttryck är lite annorlunda tror jag direkt att han är sur på mig. Skickar han inga hjärtan tror jag direkt att han hatar mig och tycker jag är jobbig. Det är som att jag vill spamma han hela tiden med meddelanden och samtal men jag är livrädd att han ska tycka att jag är jobbig.
Jag vill ju kunna vara glad i mitt förhållande. Allt är ju bra? Varför är jag så här? Klart inte allt är helt perfekt, han har sina demoner han också måste jobba med, men det är inget fel på vår relation? Kan jag sluta va så här?
Jag vet och jag vill verkligen prata med någon sorts psykolog. Jag hör till Österbottens Välfärdsområde, men jag har ingen aning om vem man ska ringa eller kontakta för att få någon att prata med. Jag känner på mig att något är fel och jag måste få hjälp.
Jag fick autism diagnosen 2020, i samma veva så kände jag redan då av dessa ”symptom” och jag pratade om det med min kusin, som sa att det låter som den psykiska sjukdomen borderline. Jag läste på en hel natt om allt som har med det att göra, ALLT stämmer in på mig och jag känner igen mig till 100%. Men när jag nämnde det till min dåvarande psykolog så sa hon bara ”nej, det är för att du har autism”. Men jag har i alla år känt att det inte känns rätt, det känns som något mer och jag har aldrig riktigt känt att allt det här beror bara på autism.
Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag måste få prata ut om allt med någon. Det känns så hemskt att behöva gå runt med alla tankar i skallen och inte kunna gå vidare och lita på folk.
Tills jag möjligtvis får tid till en psykiater, finns det någon form av nummer man kan ringa dygnet runt om man bara behöver prata nån gång? Något nummer som är svensk språkigt i Finland? Anonym tjeja
Ungdomsinformatör Rosanna svarar
Hej!
Ursäkta att du fått vänta på ditt svar. Tack för att du delar med dig av din berättelse. Jag är ledsen för allt det jobbiga du tvingats uppleva men glad för att du nu befinner dig i en bättre livssituation med en trygg partner.
Nu ser jag såklart inte hela bilden och jag vet fortfarande väldigt lite om dig men jag vill ändå dela med mig av lite tankar utgående från det du berättar. Du får själv avgöra vad du väljer att ta med dig från mitt svar. Jag känner som sagt inte till hela din situation.
Våra upplevelser formar oss till dom människorna vi är idag. Det kommer vi inte ifrån. Du kan heller inte ignorera allt det du varit med om eller räkna med att det är något du ska klara av att bearbeta eller "fixa" på kort tid. Det är en process och det tar den tid det tar.
Det är inte så värst länge sen du befann dig i en väldigt toxisk och psykiskt påfrestande situation, den pågick även under många år och dessutom under en väldigt kritisk period i ditt liv. Man är väldigt lättpåverkad, sårbar och formbar under tonårstiden och din tonårstid präglades av ett ohälsosamt och destruktivt förhållande med en person som behandlade dig illa, gjorde dig illa och svek ditt förtroende. En person som du älskade och som sa att han älskade dig. Inte konstigt att det blir lite rörigt i huvudet efter sådana upplevelser. Det är inte något man kan "komma över" hur som helst bara för att man inte längre befinner sig i den situationen så det första du måste börja ge dig själv nu är tid och tålamod.
När vi människor föds är vi alla som en vacker vas. När vi upplever hemska saker eller blir illa behandlade är det som att vi blir tappade i golvet, ibland får man bara skråmor och ibland går man sönder helt. Man kan alltid limma ihop vasen på nytt och den kan fungera helt normalt men sprickorna och skråmorna försvinner ingenstans. Det behöver inte vara en dålig eller ful sak. Sprickorna berättar en historia, dom berättar att man varit med om många utmaningar men att man fortfarande finns kvar. Att man är stark och att man klarar sig trots allt. En skråmig vas är en inspiration och ett bevis på hur tålig man egentligen är. Något beundransvärt. Du är också beundransvärd!
Jag skulle vara extremt orolig för dig om du gick ur ett så ohälsosamt förhållande utan att alls vara påverkad eller ha en ökad oro och misstänksamhet. Det skulle ju betyda att du inte ens i efterhand har analyserat de röda flaggorna eller insett hur illa det verkligen var, vilket i sin tur skulle betyda att du är i HÖG risk för att återigen hamna i klorna på en toxisk partner. Känslorna och tankarna du har just nu är onekligen väldigt tunga och inte hälsosamma i det långa loppet men dom är ett bevis på att du tagit lärdom av dina tidigare upplevelser. Din kropp försöker skydda dig från faror, det är det din kropp är till för, den gör sitt jobb!
På grund av det du varit med om är din kropps “alarmsystem” aningen överaktivt (med god orsak). Du reagerar väldigt lätt på röda flaggor som inte ens nödvändigtvis är röda flaggor alla gånger. Det är helt normalt och helt okej efter att man gått igenom det du gått igenom. Det är inget du behöver skämmas eller straffa dig själv för.
Jag vill även vara väldigt tydlig med att ditt förhållande är VÄLDIGT nytt. Oavsett vad man har för tidigare upplevelser är inte förtroende något som kommer automatiskt direkt man blir tillsammans med någon ny person. Tillit är något som man måste förtjäna och något som byggs upp gradvis ju mer man lär känna varandra och ju mer erfarenheter och motgångar man går igenom tillsammans. För vissa kan det ta upp till några år innan dom upplever att dom fullständigt känner sin partner och kan lita på dom helt och hållet. Det är normalt. På grund av dina tidigare erfarenheter är ditt alarmsystem på helspänn och nu har du dessutom en ny person i ditt liv som du helt ärligt talat inte känner till 100% ännu. Naturligtvis kommer din kropp vara extra alert på minsta lilla signal oavsett hur fantastisk din pojkvän är.
Det sägs ofta att man inte ska projicera tidigare trauman på nya människor, även om det stämmer är livet tyvärr inte riktigt så svartvitt alla gånger. Det kan hända att det tar tid innan du lär dig slappna av mer, innan tilliten växer fram och oron och misstänksamheten minskar. Det är helt okej.
Det bästa du och din pojkvän kan göra är att vara helt öppna och ärliga med varandra om era tankar, känslor och behov. Det skulle vara bra om din pojkvän kände till hur ditt tidigare förhållande har påverkat dig och på vilket sätt det går ut över dina känslor och handlingar gentemot honom. Du får gärna vara ärlig med din oro över att vara “jobbig”. Ni kan tillsammans fundera ut en lösning som passar er båda. Kom ihåg att det kan ta tid innan man hittar en kommunikationsstil som båda är bekväma med. Det är jättebra att du känner till vilka banor dina tankar lätt trillar ner i när din pojkvän inte svarar på det sättet som du skulle önska. Du har redan kommit en lång väg i din utveckling när du kan lägga märke till en sådan sak.
Dina upplevelser är vad du gör dom till. Ibland händer hemska, orättvisa och traumatiska saker utan något syfte eller någon mening. Det kommer vi inte undan. Vi måste själva hitta meningen med det. Dina upplevelser kommer i slutändan att göra dig både starkare och smartare även om det kanske inte känns så just nu. Det kommer hjälpa dig att se röda flaggor i framtiden och det kan även vara till nytta för personer i din närhet som kanske kommer befinna sig i liknande situationer någon gång.
När det gäller din anxious attachment så hoppas jag att du inte tar det på allt för stort allvar eller låter det definiera dig som person. Jag litar på ditt omdöme och jag förstår absolut att det kan vara extremt tungt att leva med samt att det kan påverka romantiska relationer. Men det har också uppstått av en orsak och jag hoppas att du inte förminskar dina behov och dina känslor bara för att du vet att du har en anxious attachment –style. Du förtjänar fortfarande att få din röst hörd, dina gränser respekterade och dina känslor tagna på allvar.
Jag förstår också behovet av att förstå sig själv och söka efter diagnoser som skulle förklara varför man är som man är. Ibland är det dock inte så enkelt. En diagnos kan vara en enorm lättnad eftersom man får en förklaring på varför ens liv sett ut som det gjort, varför man betett sig på ett visst sätt och vad som lett till att man är där man är idag. Man kan även känna mindre skuld och skam kring sig själv eftersom man har en diagnos som förklarar allting. Jag kan inte uttala mig om du har en borderline diagnos eller inte men oavsett om du har det eller ej så är det okej att du är den du är och att du beter dig som du gör. Du behöver inte ha en diagnos för att det ska vara okej. Ibland är det endast våra erfarenheter som format oss till de människor vi är idag och det är precis lika acceptabelt som en diagnos.
Det är tydligt att du är väldigt intelligent, uppmärksam på dina egna och andras känslor samt har en väldigt bra självinsikt. Det är såklart jättebra att du förstår dig själv och är medveten om vissa tankemönster du har men kom ihåg att också ge dig själv beröm, kärlek, tid och tålamod. Inte bara behandla dig själv som ett problem som måste fixas. Kvinnor med autism blir ofta väldigt uppmärksamma på sig själva och sina egna “brister”. De är väldigt snabba på att analysera och döma sig själva och utgår ofta ifrån att det är dom som är problemet i varje situation. Att det är dom som behöver ändra på sig. Det här är ett tankemönster som kan vara svårt att bli av med men jag hoppas verkligen att du i fortsättningen lägger märke till när du börjar tänka negativt kring dig själv och sedan kan säga “STOPP! Nu räcker det”.
Kom ihåg att du är otroligt viktig och värdefull, du förtjänar kärlek, trygghet och omtänksamhet. Främst av dig själv. Ta hand om dig själv och behandla dig själv likadant som du skulle behandla en god vän som gått igenom samma saker som du gått igenom. Försök att inte se på dig själv med så kritiska ögon. Utan var stolt över den personen du är idag. Istället för att hela tiden fokusera på hur mycket du har kvar att jobba på med dig själv kan du försöka se tillbaka på hur långt du kommit i din personliga utveckling. Stanna upp och var stolt över dig själv, du går hela tiden framåt, du behöver inte stressa. Personlig utveckling är inte en prestation utan det är något du gör för dig själv i den takt som kommer naturligt.
Du får alltid vända dig till oss på Decibel om du behöver skriva av dig eller om du behöver stöd eller råd. Här nedanför kommer jag lämna lite tips på andra ställen du kan vända dig till.
ÄRLIGT TALAT-CHATTEN
Ärligt talat chatten är en nationell online-tjänst på nätet för 13-29-åringar. På Ärligt talat kan unga chatta online med professionella inom ungdomssektorn om frågor som är aktuella i deras liv. Handledarteamet består av ca 30 professionella (psykolog, psykoterapeut, skolkurator, socialarbetare, studiehandledare, ungdomshandledare, ungdomsledare etc.), som handleder unga med chatten som verktyg. Chatten betjänar varje vecka måndag till fredag kl. 09-12 samt kl. 19-22.
PSYKIATRISKA JOUREN VID VASA CENTRALSJUKHUS
Vid centralsjukhuset i Vasa finns en dejourerande sjukskötare som svarar på samtal 24/7 och erbjuder hjälp för över 18-åringar. Det kan handla om att man behöver hjälp med hur man ska hantera sin egen eller en närståendes situation. Dygnet runt finns en sjukskötare beredd på att svara på dina frågor. Telefonnumret är 06 213 2009.
PSYKOSOCIALA CENTRET, NORRA OMRÅDET
Det psykosociala centret norra, erbjuder social- och hälsovårdstjänster på primär nivå för ungdomar, vuxna personer och deras anhöriga inom det norra området (Larsmo, Kronoby, Jakobstad, Nykarleby och Pedersöre) när de är i behov av hjälp och stöd i anslutning till problem med den psykiska hälsan, rusmedelsbruk och spel-, nät- eller andra beroenden.
TERAPINAVIGATORN
Behöver du som ny kund hjälp med att hitta rätt psykosocial service? Börja med att fylla i Terapinavigatorn. Terapinavigatorn är ett elektroniskt och lättanvänt verktyg för att utvärdera vårdbehovet hos personer över 18 år.
Kram <3
Rosanna
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar