Jag har fattat det nu

Hej! Vår underbara Nadja såg din fråga redan i helgen och på måndag morgon väntade svaret på dig redan i min inbox:

Svar till: Jag har fattat det nu

Hej!

Vad fint att du känner att du börjar hitta dig själv i ditt identitetssökande! Det känns säkert bra att få ett svar på allt funderande, även om du troligen kommer att sysselsätta dig med dessa tankar ett bra tag framöver ändå! Att berätta för andra att man inte är heterosexuell (dvs "komma ut ur skåpet" som det heter) är för det flesta mycket tungt, det kan kännas som det tyngsta man gjort hittills i sitt liv. Många funderar på vad som kommer att hända om man berättar, vad föräldrar och kompisar kommer att säga, kommer allt att vara som vanligt efteråt eller reagerar någon kanske negativt och vilka följder det isåfall kan få. Då man väl berättat kan det kännas som en stor tyngd lyfts från ens axlar och man kan uppleva frihetskänslor.

Ifall någon i ens närhet reagerar negativt kan man istället känna skam och ånger över att man berättat. Var och en måste fundera över sin egen livssituation, vad, när och för vem man kan berätta. Det brukar vara lättare att berätta för en bra kompis först, en som man litar på eller någon man vet inte berättar vidare och som kanske inte har så mycket att göra med ens privata liv, t.ex. skolhälsovårdaren eller kuratorn. Har man fått ur sig det en gång, brukar de andra gångerna gå lite lättare.

Sen finns det ju även sådana som inte tycker att det är så viktigt att andra vet, det finns sådana som inte berättar alls, eller som berättar bara då folk frågar. Det är upp till var och en att fundera ut vad som känns bäst. För en del är behovet att prata så starkt att de bara måste få det ur sig, det går inte att spara inom sig.

Som tur lever vi idag i en värld där bisexualitet och även homosexualitet är mer accepterat än någonsin, och det är lätt att få tag på info om de olika sexuella läggningarna. Dessutom lär de flesta känna personer som inte är hetero och märker att det inte är något konstigt, fast man kanske tidigare hört någon gång att bi- eller homosexuella är lite underliga. De flesta vet alltså vad det handlar om och åtminstone unga brukar ta sina vänners "komma ut" berättelser som vilken annan sak som helst för det mesta. En del äldre har aldrig fått någon ordentlig information om sexuella läggningar på annat sätt än ryktesvägen och på ett negativt sätt och kan då uppleva dem som något nytt och skrämmande och något som stör den "ordning" som man anser att kvinnor och män borde följa för att leva på rätt sätt. Andra tar det hur bra som helst. Det kan vara bra att veta att det är först nu på senare tid man börjat berätta för ungdomar om vad sexuella läggningar är, det gjordes inte i skolorna för t.ex. 10 år sedan, då fick man ta reda på det man ville veta själv. Så egentligen har det ju aldrig varit lättare att berätta om sin sexuella läggning än nu, även om det kan kännas oerhört svårt!

Det du kan göra nu ifall du mår dåligt över att inte våga berätta, är att ta reda på så mycket som möjligt om just din läggning, för kunskap ger ofta trygghet. Diskutera gärna med andra som är i samma situation t.ex. på internet. Jag tror nog att det kommer en dag då du känner dig redo att berätta, men det krävs en hel del mod och ibland kan man behöva låta det ta tid för att man ska hinna samla på sig det mod som behövs och tänka igenom för- och nackdelar med berättandet.

Ifall du känner att du vill prata med någon helt utomstående finns det två föreningar som arbetar med bisexuella och homosexuella, som du kan ringa till helt anonymt och prata svenska. Den ena föreningen heter Regnbågsankan, dit kan du ringa på 044-2975476 vardagar kl 9-17. Där svarar en som heter Roh och som är mycket trevlig och kan prata om vad som helst. Det finns även en förening i Vasa dit du kan ringa som heter Vasa Seta. Deras nummer är 040 5210130, de svarar kvällar mellan kl 18-20 nu i december. Du kan förstås även skriva hit om du undrar över något i fortsättningen.

Hälsar hälsovårdare Nadja