Jobbigt. Ja!

Hej!

Klart vi förstår dig! Fast... precis som du skriver kanske vi förstår dig för att vi själva varit igenom samma sak. Din kompis verkar inte ha varit olyckligt kär på RIKTIGT, inte ha blivit dumpad och behöver inte kämpa med de smällar mot självkänslan som sådana upplevelser ofta för med sig. Livet är nu bara så där orättvist ibland. Men kom ihåg detta visdomsord från en smart gammal österbottning: "He finns naa i all gåålar" (Det finns något i alla gårdar). Alla har något fel, någon brist, något hemskt de varit med om och något de vill dölja för omvärlden. En och samma människa kan inte vara perfekt på alla områden, hur hårt de än vill försöka få andra att tro det ;)

Och det här är lite elakt sagt, men vänta bara. Hon kommer nog att åka på smällar hon med och få sitt hjärta krossat. Ingen med ett normalt kärleksliv kan undvika det i längden. Om det inte är som tonåring kanske det sker när hon är 22 - eller 42 och går igenom en skilsmässa. Kanske hon bara klarat sig hittills - eller kanske hon i värsta fall faktiskt inte varit så himlastormande kär att hon verkligen haft något att förlora? Kanske det inte hjälper att kunna få vem man vill sedan när den man vill ha inte vill ha en tillbaka.

Dessutom finns det en annan möjlighet. Kanske hon faktiskt varit precis lika olycklig som du, men gör sitt allra bästa för att glömma det/dölja det/komma över det? Kanske blev hon dumpad så hårt att hon inte vill att någon ens ska kunna ana sig till vilken smäll det var för henne? Det är helt möjligt även om du tror att du känner henne och allt vad hon varit med om. Hon kan ha tagit något jättehårt även om hon inte rörde en min på utsidan. Och det sista hon vill är då att låta dig förstå, då är det ju så mycket lättare att skratta bort det och neka till att kärlek och killar skulle vara jobbigt. Hennes stolthet kanske går att räddas på det viset. Det finns något i alla gårdar, men det kanske inte syns genom förnstren...

Som sagt, så är olycka en lika stor och viktig del av kärlekslivet som lyckan. Utan olycka kan du inte fatta hur lycklig du är, inte njuta när det går bra, inte känna dig älskad med samma djup som om du aldrig skulle ha blivit avvisad. Låter som tråkiga gamla klyschor, men ack så sant det är. Olycka är en nyttig ingrediens i livet, som lite salt i plättsmeten eller lite citronsaft i salladen. För varje gång vi blir olyckliga så lär vi oss något nytt som vi tar med oss in i nästa förhållande och som blir en styrka för det förhållandet och ger det större chans att klara sig. Och för varje olycklig kärlek man kommer över desto mer har du växt som människa. Man blir nog inte mer mogen bara för att man har en pojkvän, men nog av att det tar slut med pojkvännen och av att klara av att gå vidare efter honom.

Så bär dina stridsärr med stolthet du bara. Alla de där skrapmärkena och ärren på hjärtat gör bara ditt hjärta starkare. Att det gör ont är kanske lite som att göra något fysiskt som man blir skitig av, typ att dra ris till en påskbrasa. Visst får man rivsår och skoskav och kåda på händerna, men nog njuter man betydligt mer av att se på elden sedan än hon som stod bredvid och höll sig varm och ren och uttråkad ;)

Hälsar ungdomsinformatören Liselott