Kan jag ta kontakt igen?

Hej Förtvivlad!

Ojdå vännen, det var inte roligt att det gick så här mellan er. Och tyvärr har vi inte mycket tröstande att säga dig - för det är nu bara så att så här går det emellanåt. Jo, klart att du vet och hört det förr att alla romanser inte har lyckliga slut och att "man måste kyssa många grodor innan man träffar sin prins" och liknande visdomsord... Men det gör det ju inte lättare att acceptera förluster som den här. Det gör det inte mindre smärtsamt att vara olyckligt kär. Det gör det inte mer okej att du inte var värd att satsa på.

För det är kanske "the bottom line" här, att han sist och slutligen inte valde dig? Klart att det är hans rätt att välja vem han vill ha i sitt liv och att du inte kan bestämma vad han ska känna för dig osv. Men troligen kan du ändå inte hjälpa att känna dig bortvald, dissad, inte värdefull nog... Oavsett hur gammal man är så är det svårt att inte ta åt sig och undra "vad gjorde jag för fel?" Risken är att sådana hugg i hjärtat går djupt och lämnar fula ärr i både självförtroendet och modet att älska på nytt. Kanske på ett helt annat sätt när man är 25+ än tonåring, eftersom man lätt investerar mer i framtidsdrömmar och förändrad livssituation då?

Det låter som att du hoppas på en fortsättning med den här killen och det faktum att du undrar när du tidigast kan ta kontakt igen gör oss lite oroliga. Det tyder på att du inte har för avsikt att glömma och gå vidare. Enligt vår erfarenhet är det här farligt, för det håller hoppet vid liv. Att hoppas på en fortsättning känns ofta lättare och skönare än att acceptera den bittra sanningen att det sket sig och att man lämnade ensam. Det är lätt hänt att man fortsätter hoppas på ett "kanske" även när det tagit slut, för att ensamheten och tomheten känns mer hotfull än att låtsas att ensamheten nog kommer att ha ett slut inom överskådlig framtid, tex då man tar kontakt igen. Det är så lätt att övertyga sig själv om att typ "bara han får tid på sig, så kommer han nog att börja älska mig igen". Det är mycket svårare och tyngre att inleda processen om att acceptera, glömma och gå vidare, så vissa väljer mer eller mindre medvetet att hålla liv i känslorna och hoppet. Vilket i slutändan är bara skadligt för dem, för de blir beroende av föremålet för drömmarna och klamrar sig fast i lögnen. Vilket följaktligen hindrar dem från att bli lyckliga med någon annan.

Sanningen är att det troligen inte kommer att komma "en andra chans" med honom, han kommer inte att "förbättras" och ni kommer inte att leva lyckliga i alla era dagar tillsammans. Oddsen för det är helt enkelt så dåliga. För även om han skulle göra allt det du drömmer om, komma krypande tillbaka och bekänna sin odödliga kärlek för dig, så skulle du aantagligen aldrig riktigt, riktigt kunna lita på att han inte dumpar dig igen en vacker dag. Vilket troligen skulle leda till att du kämpar för allt du är värd att vara honom till lags så att han ska älska dig... och kanske förändrar dig till någon du knappt känner igen, i värsta fall till disktrasan eller toffelhjältinnan. Vi har sett det hända alltför många gånger. Det kommer troligen aldrig att bli balans i förhållandet. Ytterst få förhållanden som börjat med att den ena valt bort den andra, men sedan "ångrat sig och försökt på nytt" håller i längden. De orsaker och det bagage, som gjorde att den ena inte ville satsa då i början, försvinner sällan utan risken är så mycket större att de för alltid kommer att sätta käppar i hjulet för känslorna.

Ja, vårt personliga råd är att du glömmer honom. Du kan inte satsa allt på den eventuella, pyttelilla chansen att han ska ångra sig. Det skulle vara fel av oss att hjälpa till att hålla hoppet vid liv, även om du en vacker dag skulle få säga åt oss "hahaa, ni hade fel"!

Men hur bra och snabbt du kommer att "komma över" honom kanske egentligen inte har med honom och hans beteende att göra utan på hur du uppfattar dig själv, vilka tankar du tänker om dig själv? Vi väljer ju alla hur vi ska reagera på saker som händer oss och hur mycket vi ska låta det påverka våra känslor. Vi väljer själva om vi ska kasta oss huvudstupa in i förälskelsen eller inte, men också vad vi ska fortsätta känna. Vi inbillar oss att känslor inte går att kontrollera, oftast eftersom den romantiska föreställningen om att kärlek inte går att styra är så inrotad i oss från barnsben. Hur väl vi återhämtar oss beror dock också på vilken grund vi själva har att stå på, tex vad beträffar självkänsla. Är vi starka och självständiga och lever ett "fullt" liv även ensamma eller söker vi febrilt denna Någon att fylla livet med och ge det meningen vi saknar? Tror vi innerst inne att vi är värda att älskas, så betyder det inte att inte misslyckandet och avvisandet skulle göra ont - för det är en sorg i sig - men vi sjunker kanske inte så djupt och vi kanske kravlar oss upp snabbare.

Så kanske du kunde försöka använda den här situationen till att studera dig själv och lära känna dig själv ännu bättre? Hur fungerar du när det gäller kärlek? Vilka bakgrundsmotiv har du? Vilka drömmar har du? Vilka förväntningar? Kunde/borde något förändras?

Vi hoppas att saknaden snart ger med sig och att du snart blir lycklig. Minns att ingen kärlek någonsin är bortkastad även om kärlekshistorien var kort och att man kan lära av de erfarenheter man fått så att nästa förhållande får bättre odds att hålla i längden.

Stoooor kraaaam, hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna