Känner mig dumt i huvudet!

Hej!
jag vill verkligen prata med någon och ställa min fråga om mitt problem.
Jag är en tjej som går på gymnasiet och kommer och fylla 18 om 5 månader, jag varit inte så, min största problem i livet var betygen och skolan men inte än när jag blev kär, jag saknar mina gamla dagar verkligen!!...

Det började allt den här när jag var 16 år, när jag var på en annan skola alltså min gamla skola. Jag hade okej i allt i början inte än när blev det vårtermin, där började jag gilla en kille och killen som började gilla honom var inte i min klass, inte heller i min program,han var helt okänd för mig, aldrig vi hade pratat, hade ingen aning om vad han hette!! men sen jag började leta efter allt om honom.
I början trodde jag att jag är bara intresserade av honom, jag trodde aldrig att jag skulle bli såhär kär i honom, (jag började inte skiten), så här kallar jag det, han började kolla på mig först och ledde, när han log mot mig första gången blev jag väldigt stressad och som trodde inte alls att blickarna och leende var för mig, väldigt osäkert var jag tills det gjorde att jag vände om mig och kollade bakom mig om det finns en annan tjej som han ler mot henne, men ingen som var där! och kollade tillbaka såg att han ler fortfarande där kollade jag konstigt på honom och blev tyst men så sen ledde jag snabbt och gick därifrån och platsen var skolans matsal som han gjorde sånt där.
Jag gick hem och började tänka på han och pratade med mig Åh va söt kille var han! varför kollade han på mig och så?hmmm!, men så sen sa jag till min själv sluta vem fan är han? varför tänker du på honom? alltså det som jag menar med den här att jag försökte skita i mina tankar...
Nästa dag såg jag honom igen den här gången började jag själv kolla på honom men inte direkt alltså försökte visa inte att jag kollar fast jag kollade och så fortsatte jag i en månad med hans blickar och mina blickar samtidigt alltså jag kan inte säga att det var bara jag som kollade det gjorde han också!. Efter att en månad blev det mars sa mina kompisar att det skulle vara bättre om du försökte följa honom på Instagram, (hans namn visste jag efter att jag letade efter i 20 dagar, med hjälp av elevkårens instagram) och så gjorde jag efter att tänkte på grejen 100 gånger men till sist så bestämde jag mig att följa, men grejen är när jag försökte följa honom stängde ner sig i exakt den tiden som jag skulle skicka och tills nu jag vet inte om den där följ förfrågan gick till honom eller inte! men jag säger kanske det gick men han själv tog bort det, efter detta blev jag besviken och ledsen och grät, jag tror det var första gången som jag grät för honom, men så sen berättade jag om den här till mina kompisar och de sa nej du få ej bli ledsen eftersom han känner ej dig!! han vet ej ditt namn så sa de, och jag trodde på det... men ögonkontakten mellan mig och honom tog ej slut och mina känslor började förändra från intresserade tjej till en väldigt kär tjej, för att i början när jag brukade se honom kände jag inte på att livet stannade på en minut eller blev jag inte varmt och mitt hjärta slog ej sig så hård som det gjorde nu. Och nånting nytt började, hans kompisar verkade som alla kände mig!, för att när jag skulle komma alla vinkade till honom eller gav honom en tecke att nu hon kommer, och när han visste att jag är där alltid kände jag på att han var stressad eller han försökte ta en av sina vänner och visa mig att jag bryr mig ej att du är här jag bara pratar med min kompis men hans röst och rörelse var ett starkt bevis för mig att han är glad att jag är där, men vi både blev svagare alltså i början vi både kunde ha ögonkontakter och sånt men efter att en månad gick vi kunde inte kolla direkt på varandra vi båda försökte att visa (att jag bryr mig ej fast jag bryr eller jag kollar ej fast jag kollar), jag vet faktiskt ej om varför han och jag gjorde så önskade om vi varit som vi var i början. I de dagarna var jag både den lyckligaste tjejen som fanns på jorden och den mest ledsna tjejen, jag var rädd av mina dagar för att jag visste jag ska inte kunna börja där till nästa år och jag ska bli tvingad att flytta, och han var i tvåan och jag visste att nästa år han ska ta studenten och var och hur och när jag ska kunna se honom igen, jag kände mig så jävla ledsen från April tills juni, de dagarna var inte mina dagar, sant när jag kollade på han var jag väldigt glad men som jag visste den här glädjen ska dö snart:(. En gång en av hans kompisar frågade mig om vad jag hette under de dagarna och han hade faktiskt 5 tjejkompisar tror jag, alltså jag alltid blev avundsjuk av de, men sen så kommit jag på att de är bara kompisar. Mina dagar var igång att säga adjö till mig och ta mig till en annan värld som jag vill inte gå dit, sista dagen som jag fick se honom innan skolavslutningen var slaget som gymnasieskolorna har, den dagen var min bästa jag kunde se honom ganska mycket och kunde känna honom nära mig men som alltid han bara baxade blickar av mig och visade aldrig att han kollar men jag vet han kollade. En dag innan skolavslutningen såg jag honom men hans rygg var mot mig jag sa jag ska vara nära honom längre för att kunna se honom och kanske den här ska vara den sista gången som jag ska se, jag vet faktiskt inte hur mitt hjärta kände och visste att det här är ju sista gången!! men tyvärr så gick jag och sa nej imorgon är avslutningen och ska va supernajs och det ska bli bättre om han ska se mig imorgon, men det blev inte så jag kunde inte se honom jag såg inte honom faktiskt, jag gick runt i hela skolan innan att jag gick ut gick till de platserna som jag alltid såg honom där och som kände på den glädje där och sen grät jag ihjäl och gick till nära vattnet och började berätta om mig till naturen, den dagen kommer aldrig glömmas, så slutade jag med den skolan fast jag hade sökt där med hoppning visst att jag ska in men den där skolan är nästan omöjligt att alla ska kunna komma in. Min sommar bestod av tårar, negativa tankar, honom, mina ögon var alltid på dexter och om jag ska in eller ej... när det blev juli fick jag se att jag kommer inte in men jag ligger som reserv där, jag tappade allt liksom fick panik och sa (den som jag var rädd av blev sann) min reservplats började sänka nere dag efter dag sen stannade det på nummret 15 och rörde ej på sig längre, när det stannade var det slutet av augusti då hade jag börjat skolan i e annan skola som jag valde det som andraval, men den tiden var min värsta tid på riktigt, jag kände mig som jag blev galen i den nya skolan tänkte jag alltid på honom, i matsalen som alltid kollade jag på honom den tiden kunde jag ej äta där kunde jag bara gråta, jag såg några killar som liknade lite grann honom alltså tills sist jag kände mig att jag ser honom i varje kille som jag för träffa eller se bara. på natten var det samma sak mina tårar alltid var på kudde innan jag fick sova, jag var rädd att han ska glömma mig, jag hatade min chans och mitt liv jag började säga varför blev jag kär i honom fast jag visste jag ska gå bort men kärleken är blind. Jag började också berätta till mina nya kompisar om honom och de tyckte att jag har kul story, och de sa att det som har hänt med dig händer i filmer, men aldrig så berättade jag om hur mår jag de vet inte. I alla fall jag kunde fokusera lite grann mer på skolan efter att augusti tog slut, och sen träffade jag min gamla vän som hon är min bästa vän hon sa jag tycker att du borde glömma honom istället, ordet glömma honom betyder till mig som dö nu, jag grät den dagen framför henne och hon sa kolla på dig, du vet väl du är fett fint och söt tjej många vill ah dig du själv säger till mig hur många bad av en chans av dig tills nu ( hon menade de nya killar som gick i min skola som blev kära i mig men jag accepterade ingen), jag sa till henne jag kan inte bli kär i någon annan, ingen bryr mig än honom han är allt för mig, hon sa men det här är din verklighet du måste acceptera du ska ej leva som du levde!! medan hon sa så jag började tänka kanske han glömde mig redan?! varför jag ska fortsätta bara den stunden blev mitt hjärta hård och som skulle vilja glömma men inte än när jag såg att hans (klass instgram) skickade följ förfrågan till mig och deras konto var privat, jag började skrika och säga till min kompis kolla inte jag som kan inte glömma jag ser saker, jag känner på saker hon ba vad jag ba kolla de följer mig!! inte han jag vet men kanske han som är på!!! hon ba hm kanske, jag accepterade det direkt och började fantisera att det är han som saknar mig och ville följa mig och jag visste att han visste mitt namn så det var inte
omöjligt att det ska vara han. De( deras konto jag kan inte säga det var han) började alltid kolla på mina händelser och ibland så gillade de mina bilder också, och de skickade även följ förfrågan till min killkompis som bor i mitt hemland och som aldrig bott i Sverige, men det var liksom att de läste kommentarerna som han (min kompis) brukar skriva till mig, och jag försökte följa de med min bästa väns konto men de accepterade inte henne, och det var täcke på att de följer inte alla och accepterar inte alla... så levde jag på, och mitt hjärta blev lugnare och sa okej nu han ser mig.. det är helt okej för mig att jag ska ej kunna se honom jag klarar mig min kärlek tar ej slut, men han är jag rädda av... sen efter 2 månader när det blev november jag sa jag ska till min gamla skolan för att hade bokat tid med deras programrektor och skulle prata om de har lediga platser, när jag gick dit då såg jag honom men han såg ej mig den där känslan som jag fick känna det från honom kom tillbaka, det blev inte 4 sekunder än jag såg honom då började jag se hans kompisar alla pekade på honom och alla började kolla på mig, jag ba OMG men jag vet inte vad har hänt med mig!! jag som var saknad och ville bara se hans ögon förändrade jag blev starkt och liksom ville visa att jag bryr ej mig om honom, när jag tänker på den som jag gjorde den dagen vill jag verkligen gråta.. men min bästa vän var med mig så tog jag henne som vakt och sa till henne säg vad gör han? hon sa hans ögon är bara på dig och som han väntar på att du ska kolla tillbaka jag ba okej men när han tar sina ögon av mig säg, jag kollade när han kollade ej men såg hur han rör på sig som han gjorde förut och hur han visar att han pratar med sin kompis hahah det var väldigt kul faktiskt, men sen de gick,(deras lektion började.) den dagen blev jag den lyckligaste tjej som fanns på jorden, alla mina frågetecken gick bort, jag trodde på han och sa han är fortfarande den dom han var. Men så efter det började jag sakna honom igen men gick inte igen där och fick svaret från programrektoren att man måste förvänta sig till nästa termin, alltså nästa år:(. Jag försökte leva ändå och absolut var det inte lätt att lugna ner mig från november till februari och liksom gör ingenting, bara kolla på hans bilder och drömma om honom, och gråta varje dag och tänka negativt… Sen när blev det dags för allahjärtansdag började jag tänka att jag ska göra nåt nu, annars jag missar han!!, jag ville verkligen gör något och inte bara sitta och gråta… sen pratade jag med min bästa vän också om den här grejen och berättade att elevkåren för den gamla skolan ska göra något speciell och kunna skicka lappar till de som man vill och det kan vara anonymt, hon ba okej gör det… jag är så ångrat att jag gjorde det verkligen!! önskade att jag gjorde inte det alls, jag skrev på lappen JAG ÄLSKAR DIG:) den här meningen som är meningslös skrev jag till honom och skrev hans namn på men jag skrev inte från vem, jag ville att det ska vara anonymt.. men jag lämnade inte det själv, jag gav det till en kompis som jag kände henne från förra året och låtit henne lämna det istället av mig… meningen med det var inte att jag ville leka, jag ville bara att han ska känna på att någon bry sig om honom men ja sant hur ska han veta det var jag, men iallafall så gjorde jag… 14/2 lämnade jag det 15/2 gick jag till den där skolan som idiot!!, men jag gick inte för att se honom bara jag hängde med min bästa vän hon hade något att göra ditt, hon gjorde klart sitt jobb som hon skulle göra sen hon ba ska vi äta lunch här? jag ba nej, vi ska gå på en gång vill inte se honom nu, och jag började bli rädd men rädslan var med mig efter att jag lämnade den där lappen, jag kände på att han blev arg,, jag vet inte faktiskt från vart kunde jag känna på de känslorna men det var så faktiskt!!. Vi skulle ut men så plötsligt så såg jag honom och jag började kolla igen, men den här gången PEACE!!! han kollade konstigt på mig och som han var arg, man kände liksom han mår inte bra, jag fattade inte riktigt, men den där kompisen som jag gav henne lappen och hon skulle lämna det ba( han kollar på mig konstigt från morgonen!) jag ba WTF!
sen som alltid han visade att han kollar ej och jag trodde faktiskt att han kollar ej, men sen jag gömde mig och kollade då såg jag hans ögon var på mig OMG jag blev glad först men sen han gjorde något som jag blev väldigt arg på och kände mig är åsna, han vände om stolen och satte sig mot mig!!!! WUT? jag ba VA, vad händer? och då kände jag på inget mer än att jag var åsna, jag var skit när jag blev kär i han, jag som bara var kär, och jag som bara grät och fick kaos i livet och jag började säga jag hatar mig själv och gick ut och grät, ja jag grät i mitten av vägen som en dumt människa, den stunden ville jag inte leva kvar jag önskade att jag var död människa. Jag grät i flera timmar och kunde ej stoppa mina tårar, kunde ej stoppa mina tankar heller…. och jag började säga jag förtjänar ej den här, varför?
Så var jag arg och tog mobilen bara och började hämta fram deras klass instagram och jag slutade följa de, för att jag kände mig jag tappade mitt värde, men så sen blev jag ångrade av det som jag gjorde men ibland blir jag ej det… de tog bort min kompis också som de följt honom med mig när det var september och liksom allt är slut….men mina känslor sluatde inte än, de är kär fortfarande och de tror ej på det som har hänt… efter den dagen tills nu känner mig så illa, jag känner mig är borttagen, jag vill inte göra nåt vill bara sitta i sängen och tänka och sen gråta och sen sova.. min intresse för maten minskade och jag bryr mig om inget mer i livet…. ibland önskar jag om allt den här var en dröm och väntar på någon att vakna upp mig bara, men så är det inte...Han var faktiskt den första kärleken i mitt liv, jag har aldrig varit kär i någon, och hade aldrig känt mig så förut… jag vet inte vad ska jag göra nu? jag ser honom i mina drömmar och känner mig ledsen efter att jag ser honom… Kärleken hos mig består av två tårar, enna av de var från glädje och enna av de från sorgen.
Rose