Jag känner mig ledsen. I snart tre år nu har jag vetat att jag är intresserad av att dejta nästan uteslutande tjejer, en insikt som gjorde mig glad och pirrig. Det var som att jag gick in i en andra tonårsperiod. Under de här tre åren är det flera som jag blivit intresserad av men tyvärr ingen som varit intresserad tillbaka. Och nu börjar jag misströsta och tänka att det kanske inte är meningen att jag ska få någon förälskelse besvarad? Jag fyller 26 i år, det känns som att tiden för att hitta någon börjar rinna ut. Queervärlden är ju också mindre än "straightvärlden". Samtidigt ser jag hur mina kompisar träffar folk och blir kära, en del av dem i tjejer, en del av dem i killar. Jag är egentligen glad för mina vänners skull men samtidigt känner jag en sådan oerhörd avundsjuka och vill dra mig undan från dem när de är så där nykära.
Jag fyller alltså 26 i år och i hela mitt liv har jag bara haft sex med två personer. Jag är lite rädd för närhet för jag har stark integritet och känner att jag inte duger. Jag är inte värd att älskas för jag är inte tillräckligt rolig och intressant. Och de som blir intresserade av mig vill inte jag dejta eftersom jag inte känner någon attraktion. Jag har börjat känna att min kropp håller på att ruttna bort, det känns inte som att jag har någon kropp för det är aldrig någon som rör vid den annat än i vänskapliga kramar. Det känns inte riktigt som att jag existerar. Känslan av att jag inte riktigt existerar bottnar också i att folk i allmänhet antar att jag är heterosexuell. Jag känner inte att jag blivit så begärd av tjejer och att jag därför inte existerar som queerperson. Jag är liksom osynlig. Kanske för ful? Något måste det ju vara?
Vad ska jag göra? Detta känns så oerhört tungt att bära och jag blir bara ledsnare och ledsnare och tänker värre och värre saker om mig själv, som ett slags mentalt självskadebeteende. Dessutom har jag hamnat i något slags lättare utmattning vilket gör att jag måste ta det lite lugnare i livet just nu. Har varit hos läkaren för detta. Så jag kan inte ens leva ett normalt liv, behöver mycket vila.
Men samtidigt: ska jag behöva gå runt och vara olycklig hela livet för att jag inte får mina känslor besvarade av någon tjej? Det kommer aldrig hända mig, det är jag helt säker på, sånt är bara till för andra. Har varit ledsen väldigt länge nu. Hur förlikar man sig med att man aldrig kommer träffa någon? Ledsen
Hälsovårdare och sexualrådgivare Tessi svarar
Hej,
Jag förstår din längtan efter att träffa någon. Alla människor bär nog på denna längtan efter att ha någon att dela sin vardag med och "bygga upp" någonting med. Jag tror inte att du skall försöka förlika dig med tanken på att du skulle vara ensam hela livet, för det tror jag inte att du kommer att vara.
Du har rätt i att utbudet är mindre som queer än som heterosexuell, men det betyder ju inte att du skulle vara den enda singeltjejen som söker efter en annan tjej. Jag tror helt enkelt att du har haft otur. Du skriver att de som du har varit intresserad av inte har känt samma sak för dig - och tvärtom, de som har varit intresserade av dig så har du inte haft samma intresse för. Och så är det ju för alla - antingen fungerar det eller så gör det inte det. Jag förstår givetvis att det kan kännas som ett stort nederlag varje gång man haft förhoppningar om att det skall bli någonting och det sedan inte lyckas - men för varje gång lär du dig också lite mer om vad du söker och vad du behöver.
Det jag önskar att du först och främst skulle fokusera på är dig själv och ditt eget mående. Bygg upp en vardag som DU trivs med med aktiviteter som du mår bra av. Det är någonting som du i vilket fall som helst måste göra själv och bara själv kan ta kontrollen över. Jag vet att det kan kännas som att du måste träffa någon först, så att du sedan kan göra allt det - men det fungerar mer långsiktigt om du försöker bygga upp dig själv och först sedan träffar någon, än att du träffar någon och bygger upp hela din tillvaro kring den personen.
Om du just nu lider av utmattning så kanske det första steget är att ta dig ut lite. Träffa vänner och gå på promenader om du orkar. Om du har någon som du kan tala med så är det oftast en fördel, för de flesta problem känns tyngre om man bär omkring på dem själv. Allting man gör behöver inte heller vara så "meningsfullt" så länge det får en att må bra. Med andra ord kan dina intressen vara nästan vad som helst och behöver inte vara så himla spännande bara de är det för just DIG. Om du är nöjd med största delen av ditt liv så kommer det att synas på dig, och då är chansen större att du drar till dig "rätt" människor.
Le mot människor du möter och gör saker som gör dig stolt över dig själv. Du är alldeles för ung ännu för att tänka på att du skulle "ge upp".
Många kramar,
Tessi
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar