Kaos i mitt huvud kring kärleksrelation

Hejsan!

Tack för din fråga.

Jag förstår att det kan kännas extra viktigt med de ”små sakerna” när man har ett distansförhållande, såsom att man säger godnatt och godmorgon. Vissa gånger är det just de små sakerna som gör att man känner sig sedd, trygg, och påtänkt. Men alla har ju inte samma behov av dessa saker, och då kan det bli lite knepigt om man har olika sätt att se på kommunikation och vad som är ”tillräcklig” kommunikation. Plus att alla har så olika sätt att skriva. Så jag tycker verkligen det är bra att du tagit upp det här till diskussion med honom, så att han kan veta hur du ser på saken. Har han då också berättat hur han ser på det och vad som är viktigt för honom?

Jag har en magkänsla av att han kanske inte riktigt helt förstår varför det är så viktigt för dig med små godnatt/godmorgon och hjärtan och sånt, för att han själv inte är en sån som lägger så stor vikt vid just det. Så kanske du igen borde ta upp det till diskussion och förklara din sida av saken?
Ett smidigt sätt att påminna honom om det här igen så kan ju vara att ge honom positiv förstärkning nästa gång som han skickar godmorgon/godnatt – skriv typ ”Godmorgon! <3 Jag blir så glad när jag vaknar på morgonen och det första jag ser är ett meddelande från dig. Ibland känns det jobbigt för mig när vi är så långt ifrån varandra så små saker som det här betyder mycket för mig” (men med dina egna ord förstås). Då får han istället för känslan att han gör det dåligt för det mesta (vilket kan leda till gräl) istället känslan av att han gjort nåt bra, vilket får honom att känna sig bra, alltså är han mera manad till att göra det igen.

Ibland är man ju också trött, och orkar kanske inte då börja skriva så mycket. Därför brukar jag försöka säga att man ska fokusera mera på hur det känns att vara kring personen irl än hur de skriver.

När jag läser om din situation så blir jag inte så ”oroad” över att han inte skickar så mycket hjärtan och sånt eftersom människor har väldigt olika sätt av att använda språk/emojin, och jag vet av egen erfarenhet att det här inte kommer naturligt för en del men att det inte nödvändigtvis betyder att något är fel för den sakens skull. Så om jag var du så skulle jag försöka meddela vad jag vill, men samtidigt också försöka att inte ta så mycket stress över den delen.
Det som däremot ”oroar” mig mera är ifall han verkar prata mest bara om sig själv och har svårt att se DIG. För du behöver ju någon som du kan få berätta om din dag till, om dina tankar, och dina känslor. Det låter som att du känner lite att du blir tagen för given, är det så? Ett förhållande handlar ju om att både ge och ta, och om du ofta känner att du ger mycket mer än vad du får (exempelvis i tid, vem som lyssnar mer på den andra) så är det ju något som är fel där. Det som kan hjälpa par som hamnat i den situationen är att fara på en dejt av något slag, alltså hitta på något tillsammans, gärna en helt ny aktivitet eller något som man också gillade att göra när man var nykära. Och hålla bort telefoner och datorer medan man gör det, istället bara umgås. Promenader har jag också märkt att kan hjälpa kommunikationen, för man har ju inget annat att göra när man går än att prata och typ titta på sin omgivning. Om du känner att han pratar orättvist mycket om sig själv så kan du också aktivt börja försöka inflika mera om dig själv och svänga konversationen till dig ibland. Med ”aktivt” så menar jag att göra det fast han inte frågar om din dag, och se vad som händer. Kanske lär han sig bli en bättre lyssnare.

Jag önskar er lycka till och hoppas ni kan reda ut det här så att du känner dig mera sedd. Men om det fortsätter att kännas såhär ”mjeh” ett längre tag så borde du kanske börja fundera på att ta till tals om ni alls ska vara tillsammans, eftersom ni i så fall kanske har lite olika behov av vad en relation ska vara.

Kram, Kix