Kära men kan inte ha varandra

Hej.
Det här är en jätte lång historia men jag försöker hålla det så kort som möjligt.
Det finns en kille som jag träffade för ca. ett år sen via en ungdomsförening. Tyckte ganska snabbt han va sjukt snygg men kanske lite konstig eller random, hela våren 2024 hängde vi jätte mycket tsm med många andra i och med att vi var med i (hemlig ruta) det märktes att han gillade att prata med mig och mina kompisar, han e också kusin med en av dem. Han var jätte rolig och tog med oss bra i gruppen då vi var yngre och med första gången. I nått skede addade vi varandra på snap och typ följde på andra sociala medier och så. Det är jätte viktigt att nämna att han ALDRIG varit konstig på de sättet, varken sagt eller gjort något som skulle gjort mig obekväm, faktiskt motsatsen, han blev jätte bra kompis till mig. Vissa andra i gruppen tyckte dock det var konstigt vi pratade så mycket och fick ibland höra ett och annat. Efter den våren och sommaren hade vi knappt kontakt, vi kunde skicka ibland, typ helt random grejer som typ ”kolla en konstig bil” typ sånt haha, det var dock mest han som skickade, vi kände inte ändå varandra så bra och jag hade ju lite secret crush på han men vågade ju absolut inte göra nåt åt de.

I år började (hemlig ruta) igen och vi började hålla mer kontakt. Jag vet inte riktigt när eller hur men plötsligt började vi typ prata varje dag alltså om bara vadsomhelst, till en början skojade vi mest och vi hade super kul på övningar å sånt men i nått skede började vi typ prata om ganska allvarliga grejer också, typ om människor å vånner å känslor och sånt. Han började typ öppna upp sig jätte mycket till mig, om typ hur han är osäker på hans tjej å bara asså allt, typ hur han känner press att bilda familj å sånt å typ jätte mycket mer. Det kändes på nått sätt naturligt, vi började bara snacka om typ allt. Jag förstod honom och han mig. Men samtidigt visste vi ju att det var lite konstigt, fel. Men vi började verkligen båda se fram emot att snacka, vi typ grät ihop ibland. Jag har verkligen aldrig kännt så för nån förut och han sa att han känner sig som ett as men att jag typ förstår honom bättre än hans tjej, (hon e från ukraina så dom pratar engelska tsm) Vi pratade ofta om hur vi typ önskar att saker var annorlunda och om hur livet är orättvist och att vi gillar varandra. Han sa så mycket fint om mig typ att jag e så fin person och att han önskar jag hittar nån bra och att jag aldrig ska lower mina standards, men ALDRIG. NÅGOT. ÄCKLIGT. han har aldrig nånsin gjort mig obekväm eller sagt något pervot.

Efter en fest i helg gick vi hem tsm (hans föräldrar e mina grannar) och vi satt på trappan vid et övergivet hus i typ 30 min och bara snackade om typ folk vi känner, va vi tyckte om dom å om hans förhållande. Sen kramades vi innan vi gick hem.

Vi har inte berättat om detta åt nån.

Jag vet att det är fel på så många sätt, mot hans tjej, mot mig själv, för jag förtjänar nån som kan ha hela mig och ha mig öppet inte bara i hemlighet. Men jag känner något så oehört starkt och djupt för honom och jag vet att han också gör det.

Det finns så mycket mera att tillägga men här är nu ungefärligen hur det gått till, hoppas ni får rätt helhetsuppfattning, hursomhelst: Vad fan ska vi göra.

Han e 29 och jag 18. nån som känner för mycket