Kärlek och hopplöshet

Hej fina M, kul att höra av dig igen. :)

Vad bra om det har börjat kännas mindre jobbigt att dina vänner är i relationer, fast det givetvis ibland ändå påminner dig om sådant som du själv saknar och längtar efter.
Det är helt okej att du känner så som du gör - att du är sorgsen och känner ett eko i dig efter kärleken.
Det kan ju också (som du vet) ta några år att bli mera på det klara med sin egen läggning, speciellt om man är något annat än straight eftersom det är straight samhället antar en vara. Det kan till och med kännas som att man "gått miste" om tid som gått ut på att komma fram till vad och vem man är, tid som det kan kännas som att en del andra "har från början". Det kan kännas orättvist. Men kom ihåg att allt grubblande och funderande också format dig till en klok och livsbejakande djup individ, och det är jag säker på att kan vara en bra sak, och att det är egenskaper som andra kan och kommer att tycka väldigt mycket om i dig.

Jag vill på inget vis förminska din sorg, för som sagt - du har all rätt till att känna dina känslor, och känna att en kärleksrelation saknas dig något så innerligt. Men jag vill också påminna dig om att du ännu är UNG. Det västerländska samhällets ideal försöker ibland lura oss att allt som vi "ska" lyckas med och göra här i livet ska hända i 20-årsåldern "för sen går det bara utför". Det är inte sant, människor gör saker i hemskt olika tempo och ordning. För vissa händer de flesta livsmilstolparna tidigt i livet (och sen kanske det står rätt "stilla" ett bra tag), för vissa sker livet i ganska jämna vågar, och andra uträttar sina stordåd på livets höst. Och varje människas stig är lika okej oavsett hur den är formad.
Det jag vill säga med det är kanske att du har mycket kvar av ditt liv som du inte vet något om - och bara du orkar hållas nyfiken och öppen så kan verkligen vad som helst hända. Jag vill helt enkelt inte att du ska tappa hoppet, samtidigt som jag också förstår att det är tungt att känna att det liksom aldrig riktigt klickar med någon.
Var försiktig med att tänka att det skulle vara något direkt FEL på dig. Som du skriver så har du jättebra vänskapsskills. Det tyder på att människor har lätt för att tycka om dig. Alltså är det inget grundläggande fel på dig. Det att en romantisk relation inte utvecklats kanske snarare bara tyder på att du inte har hittat rätt person för just dig, på det romantiska planet. Det betyder inte att en sån person inte skulle finnas.

När man gillar andra tjejer så kan det på många vis också kännas svårt att flirta och visa intresse på ett vis som är tydligt att "hej jag gillar dig på ett gay vis nu och inte bara som kompis" (utan att säga så rakt ut då haha) . För tjejer tenderar ju överlag att exempelvis ge mycket komplimanger. Det kan vara frustrerande. Jag vet inte om jag personligen överlag är jätteförtjust i dejtingsidor och dylikt, men den fördelen har de ju iaf att man vet på förhand om båda söker något mer än vänskap, och om båda parter är intresserade av tjejer. Har du testat använda sådana, eller vill du hellre att kärleken ska uppstå mera organiskt?
Du skriver senare i din text att du blivit öppnare med att flirta och vågat vara mera lekfull, så det är ju kul, en ny sida som öppnas upp och kan utforskas. Men du skriver också "Det är bara att köra, liksom. Inget att förlora. Men då undrar jag istället om jag är för mycket?". Där är mitt enkla svar nej, för du ska ändå inte vara med någon som tycker du är för mycket, alltså ska du inte från början förminska dig själv!

Det är verkligen helt super att du gått i KBT - som du skriver så låter det som att många av dina tidigare negativa tankar kring dig själv kan ha varit bottnade i en lite svajande självkänsla.
Något av det attraktivaste en människa kan inneha så är ju dessutom en säkerhet i vem de själva är. Det tenderar att synas i ens utstrålning. Så det är ju liksom en liten extra bonus av att ha gått i terapi haha. :)
Det låter som att du fick se en helt ny sida av dig själv under våren! En sida som du kanske alltid anat där under men inte vågat tro på. Nu vet du att den sidan också finns i dig, och alltid kommer finnas där någonstans, även om du ibland kanske vacklar till i perioder (såsom det hör till att människor gör).
Det låter som att du har lite vacklande tankar nu, men försök att hålla fast vid vilka andra uppfriskande upplevelser ditt nya sätt att tänka har gett dig, även om själva kärleken ännu inte uppenbarat sig. Som du också antyder så är det ju värt att fortsätta försöka vara genuin i dina människomöten också bara på grund av att det ger dig så mycket mera överlag.

Obs! Jag vill återupprepa att jag inte säger att du inte får vara ledsen och känna längtan, det får du absolut och du ska känna dina känslor om det är så - men jag menar att kanske sorgen och längtan också kan få kännas vid och bejakas ibland men att det ändå i det stora hela kunde samexistera med allt det där andra, det där fina och bra? Som du själv säger, ingen människa är glad varje dag (eller ens varje vecka nödvändigtvis).
Ingen av oss människor kommer att uppnå ett liv där vi hela tiden har balans och saker känns givande och bra - det kommer nereperioder, som vi måste handskas med. Och åtminstone så har ju du gjort något konkret med dig själv i hur du handskas med saker, exempelvis i och med alla lärdomar som KBT har gett dig.

Du skriver "ska jag leva med denna sorg i resten av mitt liv?". Jag tolkar det som att du förutom din längtan efter en kärleksrelation i detta nu, och sorgen det innebär att inte få vara nära någon på det viset, också tampas med rädslor för att detta inte ska ändra i framtiden. Fråga: Hur stor del av din nuvarande besvärande loop av tankar och känslor sitter i just rädslor för framtiden, och hur stor del sitter i de känslor som du har kring det faktiska nuläget? Jag tror att rädslorna kring framtiden kan vara en ganska svår del av det hela? Plus eventuellt en liten bakomliggande stress av att vilja kunna ta igen svunnen tid? Eller?

Det är jättebra att du för det mesta inte skäms över detta längre, för det är ju inget fel i sig på att vara singel. Jag kan dock förstå att en del av dig trots detta söker den där bekräftelsen, att få veta säkert att det nog går att bli förälskad i dig också, och att du också har möjlighet att ha en kärleksrelation.
Försök här också fundera på följande: Hur stor del av dina nuvarande känslor handlar om att du skulle vilja ha en faktisk kärleksrelation i detta nu, och hur stor del handlar om att du helt enkelt skulle vilja veta säkert att det är möjligt för dig?
Ursäkta om jag ställer kvistiga frågor :D Jag antar att det rör sig om båda dedär sakerna, men jag tänker det kan vara intressant att fundera på ändå.

Jag tycker för övrigt det är bra att du bygger på dig själv och ditt liv, trots din sorg och längtan, istället för att trampa på stället och vänta.
Det är en av ödets ironier egentligen, att det finns många människor som känner sig lite instängda i sina relationer och inte känner att de vågar/kan leva ut för att de "växt fast" i sin partner. Och sen finns det tvärtom människor som du som vågar prova på saker och kasta sig in i äventyr - men som lider av att de inte har någon att dela allt med.

Tänk tillbaka på hur mycket du har åstadkommit på ett år. För att inte tala om två år. Hur mycket som har ändrat. Både inuti dig och utanför dig. Tänk allt som kan ändra igen på kort tid. Kärlek är en av de där sakerna som verkligen kan dyka upp när och där man minst anar. Därför kan det ibland också vara klokt att inte söka efter den, utan låta den hitta en istället. Mycket lättare sagt än gjort, visserligen :)

Och hey, grattis till din kommande utomlandsvistelse! Det kommer säkert bli en sjukt häftig upplevelse med nya lärdomar! 
Ibland om man känner sig låst i en situation (eller i tanken) så kan det göra riktigt gott med ett miljöombyte som ger nya perspektiv.

Jag ska på tal om det passa på att säga att jag också kommer fara utomlands (Sydamerika) under hösten, och har även tagit tjänstledigt från Decibel i ett år för att satsa på min andra yrkesbana (dansen). Därför kommer jag inte att svara på frågor nu i ett år, men jag ska ännu ta mig an din andra text som du skrev in hit (blir dock imorgon). Du får givetvis ändå skriva åt oss i fortsättningen om du vill, så tar en av mina kollegor och svarar :) Jag har dock tyckt det har varit givande att skriva med dig!

Jag känner att jag kanske inte riktigt lyckades ge dig några direkta svar denna gång, bara mera motfrågor (och eventuellt har jag repeterat sånt jag sagt redan förut), men kanske hittar du ändå några ledtrådar som kan ta dig vidare eller åtminstone ge en liten lite smula tröst.

Jag önskar dig allt gott!
Kram, Kix