Här ovan var en av frågorna jag skrev! Och jag vill verkligen säga att jag hade så stor nytta av det svaret. Det var så hjälpsamt, och jag uppskattar att du är både personlig/privat och utmanande i dina svar. Som du skrev, så är det något jag kan ta. Sen såg jag att du undrade om jag funderat på om jag kanske kan ha någon form av ADHD - det är verkligen något jag har funderat på nu under sommaren. Det är så mycket där som resonerar. Jag har svårt att planera och organisera, huvudet är oftast en kakafoni av olika saker, jag distraheras lätt av ljud, har svårt att filtrera intryck och oerhört svårt att slutföra saker om de inte måste slutföras. Och så längtar jag ständigt efter att känna livet i mig på olika sätt. Det behöver inte alltid vara extraordinärt, men jag vill hela tiden utmana mig själv och nå nya känslorum. Komma förbi rädslor, komma utanför min trygghetszon. Men jo, jag tror definitivt att jag har drag av ADHD i mig haha. Men jag har ju alltid klarat skolan väl (för att jag är smart och lätt fattar saker antar jag?) och fungerar bra i relationer för att relationer är mitt största intresse och min största källa till att känna mig levande. Så jag har alltid varit mån om dem. Det kanske är därför jag inte börjat förstå detta förrän nu? Jag läste att du skrev i något svar att du också började tänka på ADHD rätt sent i ditt liv. Om du vill får du gärna berätta mer om det och hur det var för dig! Jag tror jag är lite mer åt "ADD"-hållet kanske, för jag är inte så impulsiv eller hyperaktiv. Jag känner mer rastlöshet INUTI mig typ. Och jag fingrar alltid med mina händer och kliar och håller på. Jag lever inte ut den på ett särskilt destruktivt sätt alls.
Jag ler lite för mig själv, för jag skrev ju i min förra fråga att jag blev rastlös av tanken på att tjejen jag var intresserad av skulle utomlands till hösten. Och nu ska jag själv det! Jag tror att det var hon som drev mig till att faktiskt ta tag i att själv göra det. Vet inte om det var en bra drivkraft eller inte, men det är lustigt hur det kan bli. Och jag kan se nu i efterhand också att hon väckte sidor hos mig själv som egentligen finns, men som blockerats av rädslor och osäkerheter. Och nu har jag inte så mycket rädslor och osäkerheter kvar, iallafall inte för det mesta.
Sen undrade du om jag själv möjligen projicerade mina rädslor på henne lite. Och jo, det kan jag mycket väl ha gjort. Jag kanske också framstod som en fri själ för henne, för det är sån jag gillar att framstå: som någon som lever livet till fullo. Så det kanske omedvetet speglade av sig. Sånt är ju så svårt att se själv!
Och så ler jag lite åt mig själv för att jag ständigt hoppar på nya grejer. På ett års tid nu i september kommer jag att ha haft fyra olika jobb/sysselsättningar, som alla varit nya för mig. Och i vår är min plan att göra en Afrika-resa. Jag slits ständigt mellan drivet och längtan efter stabilitet och lugn. Jag förstår inte var det kommer ifrån. Det gör ju onekligen mitt liv rikt, särskilt nu när jag slutat tvivla så mycket dessutom. Men ja, jag längtar ju fortfarande efter kärlek... Jag vet verkligen hur kärlek känns nu, för jag kan både ge och ta emot den. Jag vet hur kärlek känns i bröstet. Det visste jag inte för två år sedan, då var jag för blockerad. Men jag har ännu inte fått uppleva det romantiskt fullt ut. Är SÅ rädd att jag ska bli en av de få procenten som lever som singlar för resten av sina liv. Jag har iallafall ingen barnlängtan...
Kan berätta något lustigt. I våras började jag dejta en person som jag dansar med, en relationsanarkist och poly. Detta har jag känt mig lite osäker kring, men jag kände mig så stolt över mig själv för jag kunde verkligen ta hand om mig själv i det och berätta vad jag mår bra av i relationer. Så jag var verkligen snäll mot mig själv. Vi hade ett väldigt givande samtal efter ett dopp i havet och unikt, eftersom vi knappt känner varandra och ändå kunde prata om vad vi eventuellt skulle vilja utforska med varandra. Jag är verkligen så stolt över mig själv för att jag kunde sätta gränser för mig själv och stå stadigt. Sen i efterhand var jag ändå lite arg på mig själv för att jag aldrig bara kan ge mig hän, jag ska alltid hålla på och skydda mig själv för att jag är så rädd att bli övergiven. Jag längtar efter att ge mig hän fysiskt, men jag vågar aldrig riktigt fullt ut, inte utan någon form av garanti. Så jag vill väl våga lite mer. Men jag tror att om jag hade gått hem med hen den kvällen hade jag nog övergett mig själv. Jag var inte helt trygg, trots att jag var väldigt attraherad. Men jag kunde uttrycka mina känslor i realtid på ett sätt jag aldrig kunnat förut. Det är en så svår balansgång. Jag önskar att jag inte tog allt sånt så allvarligt, även om det känns lite lättare nu.
Ja, detta var ett litet tilläggM
Ungdomsinformatör Kix svarar
Hej igen :D <3
Tydligen fick jag inte ut detta svar så fort som jag hade tänkt, men jag hoppas att du ändå hittar din väg tillbaka till det! Såg också att du hade lagt en fin kommentar under det andra svaret, tack för den, låter verkligen som att du har hunnit med enormt många saker under det senaste året!
Vad bra att du hade nytta av mitt svar i frågan som du länkade - jag minns att när jag svarade så funderade jag och hoppades att jag inte var för "pushy" men bra att du inte tog det så!
Här är lite generella tankar om ADHD: För kvinnor är det ett faktum att det tyvärr går odiagnostiserat ganska högt upp i åldrarna, eftersom sjukvården/skolan/samhället ligger lite efter i att känna igen hur symptomen tenderar att presenteras i människor som blivit uppvuxna och uppfostrade som flickor. Symptomen uttrycks ofta mera "inåt", och flickor tenderar också snabbt att lära sig maskera sina symptom för att kunna passa in såsom de känner att förväntningarna på dem är (vilket är jättetungt och energikrävande, bör tilläggas). Själv hade jag exempelvis inte fattat att när man pratar om hyperaktivitet, så behöver det inte nödvändigtvis betyda att man "klättrar på väggarna" rent fysiskt, utan det kan också handla om att man har jättemånga och snabba tankar och allmänt "sus i huvudet" (lägg till några låtar som konstant spelar ovanpå det också hehe).
Det är heller inte ovanligt att människor med ADHD kan prestera bra i skolan, även om detta är en sak de alltid frågar om under utredningarna (för väldigt många har ju problem med skolan också). Det beror helt på hur man är som individ, vilka av symptomen man har starkast, och vad man är intresserad av. En person med ADHD kan ha jättesvårt att rikta sin uppmärksamhet när allt bara känns "jämn-blah" (kanske istället börjar dagdrömma) men om det är något (exempelvis ett visst skolämne) som på riktigt intresserar individen (ger dopamin) så kommer hen antagligen att ta in informationen bra. Om man simultant har en hög IQ kan det också i vissa fall hjälpa så att man "bara förstår" koncept utan desto större ansträngning, eftersom ADHD-hjärnan kan processa mycket information snabbt och tänka utanför boxen. Då brukar problemen komma på andra punkter, som inte nödvändigtvis syns på betygen. Dessa problem kan vara att man inte gör sina läxor förrän allra sista minuten, upprepade gånger skriver uppsatser mitt i natten och offrar sömn för att man haft svårt att komma igång med det, har svårt att organisera sin tid till uppgifterna och får ångest över det, tappar bort skolmaterial, har svårt att prioritera, etc.
Jag hade personligen inga problem med grundskolan för infon liksom bara fastnade trots att jag sällan satte speciellt mycket tid på läxor och sånt. Problemen kom sen på universitetet, när man förväntades kunna strukturera tiden själv och göra stora arbeten på egen hand. Det gick inte alls och blev till en destruktiv loop hehe. Så det var väl där nånstans jag först började inse hur det hängde ihop, plus att jag kan uppfattas som rätt impulsiv utifrån sätt trots att jag själv bara tycker jag är lagom spontan. (: Sen har jag också en del o-charmiga egenskaper såsom att jag avbryter folk när de pratar för annars glömmer jag bort mina tankar, jag är stökig, startar saker utan att avsluta dem, glömmer bort att mina vänner existerar ibland för "out of sight out of mind", sover på fel tider, är överkänslig mot en del intryck, etc.
Men att försöka "avmaskera" det som samhället lärt en om hur man ska och inte ska vara, och istället hitta det man är på riktigt, det känns otroligt befriande även om tungt. Oavsett om man har någon sorts diagnos eller inte så tror jag det är nyttigt att tänka på - vilka masker har samhället gett en, vilka har man tagit på sig för att man trott att det varit förväntat för att man ska få uppskattning, kärlek och tillhörighet, och vilket ansikte är ens eget? Många människor med ADHD tenderar dessutom att lära sig spegla människor de träffar (en del utvecklar det som en metod att maskera sina symptom och passa in), och jag vet att jag själv har något av ett "sjätte sinne" för att veta hur folk är och vad de förväntar sig av mig i ett rätt snabbt skede. Det här är bra för att man kommer väl överens med de flesta, men mindre bra för att man kan tappa bort sin egen kärna lite i det. Så där lite på tal om projektion etc, som vi behandlade lite i den länkade frågan.
ADHD eller ej - om det hjälper dig att läsa på om dessa koncept och begrepp som man ofta använder när man pratar om ADHD, och du lär dig av det på sätt så att du kan applicera kunskapen och förståelsen på dig själv, så kan det ju vara ett bra verktyg. Sen är det upp till dig själv om det är något du vill utreda "på riktigt" eller inte, man måste ju inte det heller. Men som en hint på vägen så är ett av kriterierna för diagnostisering att man ska lida av symptomen, så du kan ju fundera på om det här är något du lider av eller bara något som känns som vilka andra av dina personlighetsdrag som helst. Det måste ju liksom inte innebära negativa saker att man är lite mera rastlös än majoriteten - allt beror ju också lite på var i livet man är.
Du skriver att du slits mellan drivet till äventyr och längtan efter lugn. Ibland när jag känner dylika känslor så brukar tanken trösta mig att man hinner göra flera olika stora saker i sitt liv - inte bara en. Att fast man har exempelvis fyra stora drömmar i livet och alla inte går att göra samtidigt i detta nu, så betyder det inte att man inte hinner göra dem alls. Så fastän ditt driv till upplevelser och din längtan efter lugn är en slags motpoler så betyder det inte att du inte kommer hinna uppleva dem båda. Huvudsaken är att man försöker att inte bli så låst av allt vad man vill, så att man inte gör NÅT. Alla steg är framåt, även de små. Kom dock ihåg att andas emellan också, ska man gå långt så måste man också hämta andan :)
Coolt att du vågade uttrycka dina känslor i realtid med personen som du dejtade! Det är en mycket värdefull kunskap! Håll hårt i den. Det är inget fel med att du vill hålla dig själv och dina känslor trygga. Samtidigt som kärlek också alltid kommer med en viss sårbarhet så att om man vill ha det ena så måste man också ge det andra, det är liksom andra sidan av samma mynt. Men det är nog bara bra tycker jag att överväga på förhand när det kommer vara värt risken och inte. Ibland ger man sig hän och det gör ont och är värt det ändå, ibland ger man sig hän och och det gör ont och var absolut inte värt det, ibland ger man sig hän och allt bara klickar och är fantastiskt, och ibland låter man bli att ge sig hän alls för att risken känns för hög. Inte alltid lätt att veta vad utfallet blir, kärlek är lite som att spela poker ibland :)
Jag hoppas du får en riktigt fin och spännande höst (med lagom doser andrum) <3
Kramar, Kix
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar