Lite förvirrad

Hej!

Jag ska försöka mig på ett svar åt dig här, fastän jag är ensam i jobb idag så här i semestertider – vanligtvis brukar vi ju vara åtminstone två av ungdomsinformatörstjejerna som svarar tillsammans. Men kanske jag har en och annan tanke att dela med dig, även om jag inte har några klara svar.

Jag tror att när man är ung och kär så finns det alltid en enorm osäkerhet inför framtiden med i bilden. Först är man osäker på ifall man verkligen kommer att hitta någon man vill dela sitt liv med och sedan när man hittat någon och blivit ihop, så oroar man sig för om han verkligen är rätt, för att det kommer att ta slut eller för att han inte vill dela sitt liv på samma sätt som man själv vill. Man skulle vilja ha den där kristallkulan att skåda i för att få se ifall det här verkligen är Den Stora Kärleken. Man kan ändå känna sig otrygg och osäker, oavsett hur bra man än har det tillsammans. Den där osäkerheten kanske man aldrig slipper, oavsett hur gammal man är eller hur länge man varit ihop.

De flesta önskar nog att man skulle få någon garanti för att förhållandet inte kommer att skita sig, någon bekräftelse på att det här är rätt. Det närmaste en garanti vi kan komma då är äktenskap. Något ”stadigare” än det har vi inte, även om vi alla är plågsamt medvetna om att äktenskap kan gå i kras och att de inte heller är någon garanti för ”happily ever after”. Vissa är väldigt beroende av att få garantier (”bevis” på att han menar allvar, tex flytta ihop eller förlovning, till och med småsaker som att han presenterar en för sina föräldrar), medan andra kan ta dagen som den kommer i förhållandet och har få förväntningar på framtiden. Kanske beror det på hurudan personlighet man har, tex på att man kanske inte vill eller vågar ge fullt ut av sig själv, vara trygg och sitt riktiga jag om man inte vet om det kommer att hålla? Eller kanske om man är rädd för att bli ensam eller rädd för att förlora det gemensamma, kända livet tillsammans, då kanske man behöver mera garantier?

Kanske hänger mängden osäkerhet ihop med åldern, tex så att ju yngre man är desto svårare är det att tänka konkret på bröllop, delade hyreskostnader eller blöjbyte? Ju yngre man är desto mera kanske man tar en dag i sänder, men samtidigt kan man vara väldigt romantisk och drömma om hur han faller ner på ett knä och bekänner sin odödliga kärlek till en. Om man dessutom tänker på hur mycket vi planerar våra liv numera, jämför tex med ett utbildningsprogram eller ett arbetskontrakt, så har kanske den moderna människan svårt att hantera tanken på att en så viktig del som våra kärleksliv kan ta slut imorgon dag. Vi tycker kanske ändå samtidigt att det är så mycket vi ska hinna med innan vi ”stadgar” oss, se världen, göra karriär osv, och numera är det inte alls så självklart att alla kommer att gifta sig. På samma gång tycker vissa säkert att om de verkligen älskar varandra så borde de ju bevisa det genom att tex förlova sig – annars kanske det betyder att det här inte var Den Stora Kärleken?

I ett förhållande är det nog tyvärr vanligt att man har helt olika förväntningar på framtiden och helt olika behov av garantier. Knepigt kan det bli när den ena i förhållandet behöver en massa garantier på att den andra verkligen älskar en, då kan den andra känna sig pressad av förväntningarna, till och med dra sig undan. I värsta fall kan säkert den här osäkerheten utvecklas till svartsjuka, som kan göra förhållandet jobbigt eller till och med ta död på kärleken. Faran finns också att man gör de här garantierna till så stora saker att de styr ens liv, tex om man skaffar barn för att försöka ”binda” barnets pappa till sig eller hålla ihop förhållandet.

Att tänka på giftermål och framtiden är kanske ändå inte alls så självklart när man inte ens är myndig än. Vissa kanske kan det, på samma sätt som de vill planera sina liv in i minsta detalj framöver (typ först den och den utbildningen, sedan praktik där och där och så jobb si och så med en viss lön och sen köpa den bilen osv osv), men för många tonåringar är säkert blotta tanken på att gå uppför altargången lika främmande och långt fram i tiden som pensionssparande. Man kan knappt tänka längre än till vad man ska göra nästa helg och den bild man har av att stadga sig tex genom äktenskap är nog mera skrämmande och tråkig än romantisk. Även för den som inte bara har dåliga förebilder, tex av skilsmässor.

Summa summarum, så om jag var du så skulle jag inte oroa mig för att han säger att han inte vill gifta sig. Det kan mycket väl ändra med åren – till och med du kan ändra dig. För de som idag är dubbelt så gamla som du så är det inte så himla viktigt med äktenskap utan de flesta 30+ tycker att det tex är betydligt större steg i förhållande att skaffa barn eller ta huslån tillsammans. Jag förstår att du skulle vilja att han åtminstone sade att han någon gång kan tänka sig att gifta sig med just dig, eftersom det skulle betyda att han ändå ser en framtid tillsammans med dig. Men speciellt om han är en typisk österbottnisk ung kille, så sitter nog sådana bekännanden hårt åt – det verkar ibland som många österbottniska killar fötts utan någon som helst romantisk ådra eller ens förmåga att uttrycka sina känslor. Men vi österbottniska tjejerna ser ändå på alla romantiska filmer och önskar oss också de stora kärleksbetygande gesterna och lyckliga sluten, så vi kanske lätt blir besvikna på våra jordnära, ordsnåla män som i något skede knappt ens vill hålla hand längre. Men det betyder inte att de inte älskar oss eller ser en framtid med oss. Kanske får vi bara söka efter andra tecken på deras känslor, tecken som passar in på just honom och just hans livssituation. För en förälskad tonårskille kan det exempelvis betyda otroligt mycket att han hellre är med flickvännen på villan än på dansen med kompisarna. Sedan kan vi ta stegen i förhållandet när stegen känns rätt och tidpunkten känns rätt. Tro mig, att förlova sig som tex 17-åring med tonårskärleken känns bara som en barnslig romantisk lek jämfört med att förlova sig 10 år senare. Det blir en mycket större och viktigare grej när man har en massa mer erfarenhet av livet, kärleken och vardagen att basera garantin på. Så mitt råd är att mera njuta av dagen än oroa dig för morgondagen. Om du bara planerar för framtiden så missar du det underbara att vara kär och ihop just nu, vännen! Det är bara min åsikt, men det är vad jag skulle göra om jag skulle vara tonåring och kär igen ;)

Hälsar ungdomsinformatören Liselott