Mamma hatar min pojkvän

Hejsan!

Tack för din fråga. Jag kan förstå att det här gör dig upprörd, för man skulle ju så gärna vilja att två människor som betyder mycket för en själv (i detta fall ens mamma och ens pojkvän, vilket ju är två väldigt viktiga personer) också skulle kunna tycka om varandra. Det skulle ju på alla sätt och vis kännas mera tryggt.
Jag tycker mig förstå ur din text att du tycker det är så orättvist att din mamma bestämde sig vad hon tyckte om honom redan från början av rykten, istället för att bilda sig sin egen åsikt genom att lära känna honom först. Nu KAN det ju dock vara att hon ändå skulle ha tyckt helt samma sak om honom ändå fast hon hade gjort det den vägen – det vet man inte, men det hade kanske ändå känts rättvisare från ditt perspektiv.

Det som man behöver komma ihåg här är också att vuxna människor inte BEHÖVER tycka om varandra – men för din skull så skulle de iaf behöva kunna vara sakliga med varandra.

Jag är säker på att det din mamma gör är bara att försöka skydda dig, hennes reaktioner kommer ur hennes kärlek till dig, fastän det för dig inte känns riktigt så just nu. Det kan kännas obehagligt och läskigt för en förälder när barnet växer upp och börjar göra egna val för att så småningom ”flyga ur boet”, och föräldern kan då försöka slå på bromsarna en aning. Jag kan nog också förstå om hon blev upprörd när han kom till ert berusad när han skulle hämta din bil – ifall det också var tänkt att han skulle köra bilen berusad?! För det är ju jättefarligt och olagligt. Men kanske jag förstod det fel.

Om jag var du så skulle jag avvakta lite och låta tiden gå innan jag tog flera steg framåt med pojkvännen, så att också mammas känslor får ”stabiliseras” lite. Exempelvis om ni i framtiden bestämmer er för att gifta er eller skaffa barn så skulle det ju vara det allra bästa och finaste om du hade din mamma vid din sida i det, som stöd. Du är ju ändå väldigt ung och har mycket tid på dig ännu. Så ta det med lugnt tempo ett tag, 10 månader är redan ganska kort tid att vara tillsammans innan man förlovar sig, och man känner inte varandra riktig fullt då ännu eftersom man fortfarande är i förälskelsefasen när allt mest bara känns underbart! Vilket ju är... underbart :) Jag menar bara att du har ingen brådska någonstans, njut av förälskelsen medan den är sådan och stressa inte framåt, du hinner nog ännu.

Ledsen att höra att din ångest har börjat komma krypandes igen. :/ Jag vet inte om du tidigare har varit i någon typ av terapi eller fått någon typ av hjälp för den? Oavsett så tror jag det vore jättebra om du kunde fara och prata med någon utomstående om allt det här, eftersom det låter väldigt stressande. Så om du har någon kontakt från förr som hjälpt dig med din ångest så kan du kanske ta kontakt dit, eller så kontaktar du studenthälsovården/arbetshälsovården/ditt lokala HVC (lite beroende på hurudan livssituation du har just nu) och säger att du skulle vilja tala med någon angående din ångest. Bättre att man gör det i tid än låter det bli värre!!

Jag tror också det skulle vara bra om du kunde berätta för din mamma angående det att du hade velat bo kvar under sommaren, men att du inte vet om du vill göra det när din pojkvän inte är välkommen. Antagligen så blir det inte emottaget som speciellt positivt, men jag tror ÄNDÅ att det är bättre att ni pratar om det hela än att ni INTE pratar om det! För er relations skull helt enkelt, så att hon också vet vad du går runt och funderar på, och så det inte kommer som en till chock om du plötsligt flyttar hemifrån utan ”förvarning” så att säga.

Överlag är det nog mest bara tiden som kan utvisa vad som kommer hända, tyvärr kan jag inte ge ett mera specifikt svar än så, och det suger ju säkert. Men det bästa du kan göra är att fortsätta att försöka kommunicera med din mamma om hur du känner, men försöka att göra det på ett lugnt sätt i en stund som är neutral, alltså inte när hon redan är upprörd över något som hänt mellan dig och din pojkvän eller så. Du kan berätta för din mamma hur mycket hennes stöd skulle betyda för dig. Ett annat alternativ är att ni skulle sätta er ner alla tre och diskutera, där din pojkvän kunde berätta också hur mycket han bryr sig om dig och ditt bästa. Risken finns dock att det här kunde urarta till ett gräl mellan alla tre, det där vet du bättre än jag, vilket temperament ni har. Därför kan det såna gånger vara bra om man har någon utomstående som kan medla, exempelvis en familjeterapeut av något slag.

Jag hoppas verkligen att det hela löser sig snart, på ett sätt eller ett annat, och att du får en jättefin sommar med så lite ångest som möjligt! Kom ihåg att ta hand om dig själv.

Kramar, Kix