Mår så dåligt

Hej,

Jag hör att det är mycket tankar och känslor som upptar dina krafter just nu, men först och främst vill jag påminna dig om att andas. Även om det känns kaotiskt och impulsen givetvis är att så fort som möjligt finna en lösning på alla problem så måste du inte fatta alla stora beslut idag. Ge dig själv tid och våga känna efter vad du egentligen känner.

Då det kommer till ditt förhållande med din pojkvän så är det uppenbart att du tycker mycket om honom och ni verkar ha det bra tillsammans. Under de år ni har varit tillsammans har ni hunnit uppleva mycket tillsammans och komma varandra väldigt nära. Det finns inget "rätt" eller "fel" sätt att vara i ett förhållande utan alla människor är olika och alla förhållanden likaså. I vissa förhållanden gör man allting tillsammans och umgås mer eller mindre hela tiden, medan man i andra förhållanden tar mer tid för sig själva och gör saker på egen hand. Där handlar det mycket om hur man är som person och hur ens "sociala batteri" fungerar. Men precis som du skriver så kan man lätt "tappa bort" sig själv om man är i ett väldigt symbiotiskt förhållande och det kan vara svårt för en att se sig själv som en hel individ utan den andra. Det kan vara bra att diskutera den saken på ett allmänt plan med sin partner, d.v.s. hur man vill använda sin tid och vad man själv önskar använda tiden till. Ert förhållende blir inte sämre eller mindre "riktigt" även om ni gör saker på olika håll ibland - men det är inte heller ett självändamål att göra det om det känns som att ni båda helst av allt är tillsammans hela tiden.

Jag tycker att du skall fundera över vad du vill. Hur önskar du att ditt liv såg ut. Vilka vänskapsförhållanden önskar du att du hade bortsett från honom och i hur stor utsträckning vill du ha t.ex. hobbyer eller egna intressen. Det är ganska sällan man har exakt 100% samma intressen och önskemål som sin partner och det är helt okej - för ni är inte samma person även om ni är tillsammans. Ni utvecklas inte heller alltid i exakt samma takt, och det behöver inte innebära att det är en katastrof utan bara att vi växer som människor. Det är helt förståeligt att det känns som en kris nu då han plötsligt är bortrest eftersom han är en så stor del av din vardag och trygghet, men jag tror inte att det du känner är ett tecken på att du skulle vara lesbisk utan helt enkelt rädsla eftersom du inte just nu känner att du har kontroll. Det är förståeligt, och även om rädslan i sig är väldigt obehaglig så är den inte farlig.

Saknad är en normal känsla, och jag förstår verkligen att du är rädd för att trilla tillbaka i samma ångestfyllda tillvaro som under sommaren eftersom känslan av panik är samma. Men fokusera på de saker du KAN påverka. Bygg upp dina dagar runt dig själv och skapa den tillvaro som du vill leva i, precis som du gjorde i somras. Skriv dagbok och läs böcker. Skapa rutiner. Du finns fortfarande kvar och du har kontroll över de sakerna även om han för tillfället inte är hemma.

Vilken sexuell läggning du har kan jag förstås inte veta bara på basen av din fråga, men ingenstans i den kan jag läsa någonting som tyder på att du skulle vara lesbisk. Däremot kan jag läsa hur rädd du är för att dina känslor för honom skulle förändras - vilket också är helt normalt. Det ÄR skrämmande att utvecklas och att känslor utvecklas. Den första tiden av ett förhållande är man ofta så förälskad att man lever i illusionen att det är exakt så som förhållandet alltid kommer att kännas, och sedan då den första förälskelsen börjar lägga sig så är det ganska vanligt att man känner lite panik över att man "tappar känslor", men det betyder inte att förhållandet är mindre riktigt eller att förhållandet skulle vara sämre utan egentligen bara det att man vaknar upp ur förälskelsen. Det är inte farligt och det är totalt oundvikligt. Vem som helst kan ha ett bra förhållande så länge man är störtförälskad, det är snarare så att det är nu då du ser er med lite klarare blick som du kan avgöra om det är ett förhållande som du vill fortsätta vara i. Och det är ingenting du behöver fatta ett beslut om idag utan lita på att så länge ni har det bra tillsammans så är det rätt för er att vara tillsammans.

Då de gäller era problem med sex så önskar jag att du började med att besöka en gynekolog som kunde undersöka dig. Det är inte meningen att sex skall göra ont, och jag tror precis som du att det handlar mycket om att du spänner dig och att du under lång tid har ställt väldigt höga krav på dig själv om att "prestera". Jag tror inte att det är något medfött "fel" som orsakar smärtan utan antagligen beror det på att dina muskler är så spända i underlivet att det orsakar smärta vid penetration. Det går att jobba på, men det är viktigt att du blir undersökt av någon som förstår sig på det och som kan ge dig verktyg att fortsätta jobba med det. Ganska långt handlar det om att vänja underlivet vid beröring. Först och främst din egen. Att du systematiskt vänjer underlivet vid penetration så att din kropp lär sig att den inte behöver spänna sig utan att din egen beröring (och senare din partners) är trygg. Förhoppningsvis kommer gynekologen att förklara allt detta utförligt och få dig att känna hopp. Samtidigt som det kräver en viss målmedvetenhet och "jobb" att vänja kroppen vid det så hoppas jag att ni tillsammans (du och din partner) kan se sex som njutning utan att låsa er vid att sex måste se ut på ett visst sätt. Sex måste inte betyda penetration, och just nu, med tanke på hur onte du beskriver att det gör, så är det inte så ni skall ha sex. Tala om saken med honom och försök acceptera att det kommer att ta tid för din kropp att slappna av. Sex måste alltid ske med kroppens tillstånd - för annars är det inte sex utan någonting helt annat. Jag tror också att det är bra om du tillåter dig själv att fantisera om sex och känna lust, det spelar faktiskt inte någon roll vem du fantiserar om - om det är din pojkvän eller någon helt annan kille eller tjej. Att du fantiserar om att ha sex med en person av samma kön gör dig inte automatiskt lesbisk, utan betyder först och främst att du är mänsklig och kan känna upphetsning, och det är en bra sak. Jag tror att väldigt många människor har sexuella fantasier som de aldrig har något intresse av att göra i verkligheten utan de finns bara till för att skapa upphetsning - vilket är en bra sak och enorm kraftkälla.

Det finns så mycket jag skulle vilja säga till dig för att få din hjärna att varva ner. Det är svårt att få allting sagt i en text och därför hoppas jag verkligen att du skulle få den hjälp du behöver både då det gäller ditt psykiska och ditt sexuella välmående. Jag hoppas att du förstår vad jag menar i mitt långa svar, men mycket förenklat så är det jag försöker säga; andas, slappna av, det du känner är normalt och inte farligt och våga be om hjälp.

Många kramar

Tessi