Mardrömmen blev sann

Hej Ledsen :(!

Äsch vad ledsamt att han kommer att flytta. Nu skriver du ju inte varför han flyttar eller för hur länge, men vad jag kan förstå så har han valt det här och är glad och förväntansfull inför det. Och klart att det måste kännas hemskt för dig. I en situation där du mest är ledsen och mest känner förlust och försämring av ditt livsläge, så är han mest glad. Klart att du förstår att han kommer att sakna dig och allt det där, men det kanske inte KÄNNS som att han gör/kommer att göra det tilläckligt. Inte tillräckligt om han faktiskt älskar dig lika mycket som du älskar honom. Så nu är det obalans, och hur mycket förnuftet än säger att det är okej, att du förstår, att du unnar honom detta osv, så KÄNNS det säkert inte bra.

Det ska det också få göra. Du ska få känna vad du känner utan att behöva ursäkta det, utan att behöva vara den som förstår och förstår och förstår och utan att behöva visa ett modigt ansikte utåt. För även om det påstås vara det förståndiga och mogna att säga "nemen det gör inget att du flyttar, jag klarar mig nog, vi klarar oss nog", så är det ju inte sanningen för dig. Du måste också kunna vara ärlig inför honom och visa och berätta vad du verkligen känner. Att dölja det inför honom är inte hedervärt, det gör dig inte till en bättre flickvän, utan bara till en ljugande sådan. För så är det, hur hedervärda avsikter du än har med att hålla dina känslor för dig själv. Och klart att han inte känner desto mer negativt; ur hans synvinkel ser allt ju bara bra ut, till och med flickvännen verkar ju ta distansrelationen hur bra som helst! Men det är ju inte sant. Så han reagerar inte på det du verkligen känner, utan bara på det du visar honom. Var istället ärlig, säg att det suger att han flyttar. Om inte annat, så förstår han åtminstone att det "kostar" dig att han flyttar. För han kanske ändå inte verkligen förstår det nu - han är ju inte tankeläsare och alla förstår inte subtila vinkar och kringgående kommentarer.

Visst, det kommer troligen inte att ändra något. Han kommer fortfarande att flytta, dina kurser kommer fortfarande att vara klara först i januari så att du kan flytta efter osv. Och det kommer inte heller att hjälpa er situation om du visar din sorg och besvikelse mycket, för det kommer bara att ge honom dåligt samvete. Det i sig kommer inte att göra att han ändrar sig och stannar - och ska ju inte göra det heller - utan det kommer mest bara att ge honom dålig smak i munnen. Du kommer att bli en jobbig bit i hans liv i så fall, och i värsta fall börjar han undvika dig för det. Jo tyvärr, så fungerar vi människor. Man kan inte pressa oss genom att ge oss dåligt samvete eller skuldbelägga oss, vi börjar sällan bete oss på önskat vis då, utan det brukar ha motsatt effekt.

Men bara för att du inte lägger all skuld på honom betyder det inte att du inte får KÄNNA all den här besvikelsen och sorgen och ilskan och övergivenhetskänslan. Du behöver få känna den och acceptera den. Det är så här skit just nu. Det känns så här skit just nu. Punkt. Redan det att erkänna för sig själv hjälper en liten smula. Du kan tänka hur mycket du vill att nu ska du vara modig och mogen och förnuftig och förstående, men du behöver få vara ledsen också. Åtminstone inför dig själv. DET kan hjälpa dig att ta nästa steg - och likaså: om du kämpar emot den här acceptansen, trycker ner känslor, så blir det automatiskt svårare för dig att hitta ditt eget vardagsliv i höst, utan honom (eller honom med bara nu som då, alltså).

Så överlag är det nog ditåt livet verkar puffa dig just nu, tycker jag: till ett mera självständigt liv, till ditt EGET liv. Du har ditt jobb och dina studier, vänner och hobbier - ditt liv kommer inte att cirkla runt honom i samma utsträckning ett tag nu. Och det kan vara en gåva, en tid för dig själv och för att lära känna dig själv bättre, utvecklas, hitta nya givande saker att lägga din tid på osv. Det kan vi nog aldrig få för mycket av, tror jag.

Ett tips för att skapa mera eget liv åt dig själv vore kanske att flytta till en ny, mindre lägenhet under de månader som du skulle vara ifrån din pojkvän? En lägenhet som skulle vara din, och så skulle han komma och hälsa på dig och bo hos dig de helger han kommer hem. Det skulle kanske kunna ge dig ett lyft i självförtroendet, att bo för dig själv, få rå om dig själv och vara lite mer självständig under en tid? Rent ekonomiskt är det naturligtvis också smartare - varför betala för en lägenhet som står tom större delen av tiden - som dessutom ger dig dåliga känslor? Att flytta hem till föräldrarna och sova på en soffa kunde ju, enligt den här tankegången om att skapa ett liv du gillar åt dig, dessutom ha motsatt effekt, som ett steg bakåt i utvecklingen och en ännu starkare känsla av att vara tvungen att ge upp värdefulla saker i sitt liv.

Alla förhållanden har svackor. Två steg framåt och ett tillbaka. Det här är en svacka för dig, även om han inte uppfattar den som sådan. Eller klart att han gör det, allt det roliga med att flytta överskuggar bara det dåliga för honom just nu. Dåligt som han dessutom kanske inte ens fått se omfattningen av. Men även svackor kan vi vända till bättre saker, göra det bästa av, lära oss av - och helt enkelt bara uthärda. Det finns tider i livet vi bara måste uthärda, även om få av oss är speciellt bra på det, och även de går över. Visst kan även distansförhållanden skita sig, men då är också frågan om förhållandet hade hållit i längden ändå. Så framtiden kommer att utvisa hur det går med er två, men en sak är klar: Life is not what you make it - but how you take it! Livet handlar inte så mycket om vad man gör det till som hur man tar det, alltså inställning och acceptans. Och de sakerna har du makten över! Visst kan du göra det här skedet i ert liv till något bättre (i alla fall bättre än worst case scenario), men framförallt bestämmer du själv hur du ska förhålla dig till det här - och till ditt eget liv. Är ditt liv något som händer i väntan på honom, eller är varje dag din egen?

Stoooor kraaaam och lycka till! Liselott