Problem i förhållandet

Hej Tessan!

Äsch att det är knepigt nu, önskar att det skulle reda ut sig för dig snart. Men kanske livet nu ofta bara är så här råddigt och komplicerat. Inget hålls i sina egna lådor hela tiden under livet, inget är helt svart och vitt och klart och tydligt... Det är harmligt, men det är också därför som jag nog inte har något bra svar åt dig. Det finns nog troligen inget "rätt" svar på din fråga om vad du ska göra, utan vem du än frågade så skulle de bara kunna ge sin egen åsikt och ge råd på basen av sina egna erfarenheter och principer. Men lite ska jag försöka fundera med dig om det här, så kanske du själv börjar luta åt något håll och så småningom kan ta ett beslut om vad du ska göra. Men minns, som sagt, att det här är bara en persons tankar, kärlek är ju ingen vetenskap med klara regler...

Min första tanke är att man - tror jag - inte är otrogen om man redan är i ett bra förhållande. Man har liksom ingen orsak till det då, det blir inte svårt att "hålla sig" ifrån andra om man är lycklig. Klart man kan vara lite sugen, kanske smickras av andras uppmärksamhet osv, men inte ens i fyllan går man över gränsen om det inte är något "hål" man försöker fylla, mätta, tillfredsställa. Klart att man kan göra misstag också, och ändra sig och känna olika olika dagar, men sådär överlag. Så av den orsaken skulle jag tolka det du gjort till att du inte är helt lycklig.

Men det i sig betyder inte att förhållandet inte är värt att kämpa för, att det inte skulle gå att rädda. Allt kan förändras, utvecklas, bli bättre - med ansträngning. Kanske du redan vet det eftersom du satsat på ert förhållande och vet att det blev bättre av det? Det som är avgörande är kanske hur mycket ansträngning det kräver, tror jag. Ingenting i livet är gratis, men vad är för mycket? För svårt? Kräver för stora förändringar? Var går ens egen gräns för vad som är för mycket? Var går ens egen gräns mellan att försöka väcka liv i känslorna och att fejka känslor, var går ens egen gräns mellan bilden av drömprinsen och att nöja sig med det man har framför sig, var går ens egen gräns för... Det kan ingen annan veta. Folk har åsikter, såklart, "du borde inte stå ut med...", "du borde inte ge upp så lätt" och liknande moraliserande eller dömande - men igen, det är DERAS åsikter. Dessutom finns det ju gränser för hur många gånger som är tillräckligt? Hur många andra chanser ska man ge ett förhållande?

Och sedan beror det såklart på hur mycket man vill "något annat". Hur gärna vill man ha en annorlunda kärlek, ha en annorlunda partner, känna annorlunda, uppleva något nytt, kyssa fler grodor innan man slår sig ner med prinsen... Se, ingen nyförälskelse varar ju för evigt (det kan du läsa mer om här), utan alla heta känslor svalnar i något skede till något stadigt värmande. Vissa kan ju vilja uppleva allt det här igen, alltså allvarligt, inte bara ett sådant där ytligt "det sku va kul att vara nykär igen" i stil med "det sku vara kul att fara till Borgbacken igen". Och kanske vissa även borde eller sku ha nytta av på något vis att inte förbli ihop med tonårskärleken resten av livet - av olika anledningar.

Har man dessutom någon speciell som lockar, någon speciell som man kanske fantiserar om att känna den där nyförälskelsen med, så kanske man har mindre lust att kämpa för det förhållande man har. Och i något skede kanske man faktiskt måste välja, inför sig själv, vartåt man ska låta känslorna utvecklas. För naturligtvis bestämmer vi över våra känslor. Visst kan man sätta stopp för förälskelsekänslor man får för andra än den egna partnern. Vi kommer under hela livet att nu som då träffa på någon vi blir förtjusta i, men det betyder inte att vi måste agera enligt de känslorna varje gång - i så fall skulle folk skilja sig typ vartannat år i medeltal! Och så kan man låta förälskelsekänslorna för den andra växa sig obehindrat starkare - vartefter känslorna för pojkvännen troligen svalnar i samma takt.

Det finns ett ordspråk som säger att ur barns och fullas munnar kommer sanningen - och kanske det man gör i fyllan visar på det man egentligen skulle vilja göra, men som man lägger locket på i vanliga fall och förtränger. Alkohol verkar avslappnande, även på självbehärskningen. Men den riktiga frågan förblir ändå Varför? Vad är det som får en att känna som man gör, varför? Svaret på den frågan är inte alltid entydigt eller lätt, men det är väl där man borde börja, gissar jag.

Så kanske det snart blir nödvändigt för dig att ta ett beslut. Men såklart är det minst en människa till inblandad - om inte två (hångelkillen). De har också viljor och behov osv och fastän du själv skulle veta vad du vill så ska vi hålla tummarna att de vill detsamma. Någon kommer att bli ledsen, det är högst troligen oundvikligt. Men även det är en del av kärlekslivet och ibland får man bara mer problem av att försöka skydda alla inblandades känslor från att bli sårade. Inklusive sina egna, såklart.

Håller tummarna att allt får så smärtfritt och enkelt som möjligt i din närmaste framtid inom ditt kärleksliv.

Kram, Liselott