Psykolog

Hej! Jag har haft två förhållanden innan, som båda slutade i att pojkvännerna tappade känslorna för mig (ena förhållandet varade i 3 år och andra i ett halvår), nu har jag en pojkvän också som jag varit ihop med i just 2 år och jag börjar få känslan av att han också börjat tappa känslor. Eftersom att detta verkar återkommande har jag börjat fundera på om det är mig det är fel på.

Jag tror att det kan vara lite såhär: När jag märker att en pojkvän börjar tappa känslor litegrann, så gör jag mig lite till ett offer, t.ex. idag frågade jag min pojkvän om vi skulle umgås och han svarade lite oklart (verkar som att han inte riktigt vill men att han typ bortförklarar sig lite), så svarade jag "skulle underlätta om du vågade säga nej istället för att hitta på undanflykter", och sedan kom jag på att jag inte kunde låna min mammas bil och fara till honom så sa han "aha" istället för att t.ex. erbjuda att han kommer till mig istället eller kommer efter mig, och så säger jag att jag kan fråga mamma om hon kan skjutsa mig och då svarar han "Nää jag tycker inte att din mamma ska behöva skjutsa dig, hon är säkert glad när du är hemma ikväll", och då svarar jag "fint att vi inte kan hitta på något ikväll för att du inte vill att min mamma ska behöva skjutsa mig".

På ett sätt kan jag försvara mina småsura och passivt aggressiva meddelanden åt honom, och det är att om han ännu skulle vara kär i mig skulle han komma efter mig (han gjorde det hela tiden förr) och han har också låtit min mamma skjutsa mig, det känns nytt och som en undanflykt dethär med att "din mamma ska inte behöva skjutsa dig".

Men å andra sidan så kanske det är helt naturligt att man vill ha egentid ibland, jag kanske överdriver och är irriterande.

Min slutsats är att nu när jag märker att min pojkvän kanske tappat känslor för mig, så gör jag nästan saken värre och gör så att han får skuldkänslor över att jag märkbart blir sur/ledsen över att han t.ex. nu inte ville umgås med mig. (Jag har säkert varit likadan mot de förra pojkvännerna jag haft). Att jag beter mig som ett offer med mina småsura kommentarer såsom "fint att vi inte kan umgås ikväll för att du inte vill att min mamma ska behöva skjutsa mig" kanske stöter bort pojkvännerna ännu mer och får dem att tappa känslor ännu mer.

Detdär med sktjuts är bara ett exempel jag drog upp som råkade hända nu ikväll, finns liknande saker också som jag gör. T.ex. har jag inte köpt någon julklapp åt min pojkvän ännu, och jag funderade till och med på att köpa en billig julklapp åt honom och säga "sorry att det inte var en så fin present, men det känns som att du snart kommer dumpa mig så därför ville jag inte satsa". Alltså att jag på något sätt lägger mig i offerposition och lägger skuld på honom.

Jag förstår att ni inte riktigt genom detta ynka meddelande avgöra om det är mitt fel att alla pojkvänner jag haft har tröttnat på mig. Borde jag prata med en psykolog om detta? Vill inte ha fler förhållanden som slutar med att pojken tröttnar på mig. Har i alla tre förhållandena haft ganska mycket ångest i slutskedet när jag har känt att pojkvännen börjat tappa känslor. Vad ska man göra om man märker att ens pojkvän tröttnar på en? Vill ju såklart inte förlora honom som jag har idag. --