sjuk i huvudet?

hej! jag tror jag har ett litet problem, eftersom jag är så fast fixerad vid tanken hur den perfekta killen ska vara så att jag glömmer verkligheten, vilken är att det inte finns några perfekta killar utan alla är likadanna. men iaf, då jag tex är på nått ställe där det finns människor (killar) från andra ställen än min egen skola så kan jag som komma på mig själv att jag sitter och sökert någon snygg kille och då jag hittat någon som jag gillar på utsidan kan jag bli helt beroende och börja typ stalka honom typ följa efter honom och typ ta reda på vad han heter och hitta honom på fejjan sedan kan jag adda honom som vänn och bli helt beroende, om han typ har flickvän kan jag bli helt förkrossad för jag märker att jag är helt sjuk i huvudet och att jag blir sårad då jag märker att nån annan har hittat någon så närt perfekt och själv är jag helt ensam! sedan så då jag vaknar till verkligheten igen blir jag bara ur deprimerad och vet inte vad jag skall göra så jag knäpper på en romantisk film och känner mig ännu mera deprimerad och då får det mig att känna mig ful, fet och helt enkelt jätteensam. Ibland sku jag bara villa hitta den rätta nu och vara som vissa andra var det gulliga paret som alla andra är avonsjuka på, men själv hoppas jag bara på att alla andra ska vara olyckliga precis som jag är för tillfället och nästan hela tiden, jag blir så frustrerad då jag inte kan få någon som jag vill ha även om jag bara känner dom på basen av utseende och även aldrig pratat med dom och märker att jag har ingen chans i världen på en kille som ser ut som dom. det känns som om jag är så fast fikserad på att jag vill hitta någon att jag bara vill ha någon istället för att faktist ha någon jag tycker om, är jag helr sjuk i huvudet eller vad är mitt fel helt enkelt, hur får jag mina sjuka funderingar att sluta? tack i förväg en förvirrad tjej.

anonym

Hej!

Oj du skulle veta hur vi känner igen oss i dig. Precis så där har vi också varit, desperata efter Den Stora Kärleken. Och i dagens samhälle är det inte underligt att man börjar tänka så, för överalltifrån så överöses man ju med berättelser om himlastormande kärleksstories. I låtar på radion, i filmer på TV - till och med i rakhyvelsreklamerna så finns det "perfekta" människor som verkar ha det "perfekta" kärlekslivet. Hela j*vla världen verkar vara fixerad på att få det fullkomliga kärlekslivet och hitta Den Rätte. Och det räcker inte med att vi hittar Någon att bli ihop med, vi måste dessutom ha det fullkomligt problemfria, himlastormande förälskade förhållandet där vi konstant gör superromantiska saker för varandra, tror att vi inte kan leva utan varandra osv... Stöööööön!!!! Så nej, du är definitivt INTE sjuk i huvudet som tänker så som du skrev, du är långt ifrån ensam om det och du är inte alls onormal.

Men du kanske är lika hjärntvättad som resten av oss ;) Vi som gått på det där om att det är dåligt att vara ensam och att om vi inte hittat mannen i våra liv än så är vi misslyckade och mindre värda som människor. Föreställ dig hur det känns för en 30-årig tjej som ännu inte hittat någon att dela med! Vilken press från omvärlden hon har på sig och hur skit hon måste känna sig eftersom hon fortfarande är singel. Och de stackrarna som ändå hittat någon att vara ihop med, inte slutar pressen där heller, alltså. Nä, då måste man alltså hela tiden ha det perfekta förhållandet: aldrig gräla om glömda födelsedagar, aldrig sura för försenade telefonsamtal, aldrig störa sig på hans smaskande... Det är ungefär som att tro att supermodeller aldrig fjärtar, det är helt enkelt så långt från verkligheten att vi med 100%:s säkerhet kommer att ha för höga förväntningar på varandra och sedan inte kunna bli annat än missnöjda och besvikna.

De flesta av oss inser plötsligt en vacker dag att vi har aaaaalldeles för höga förväntningar på Kärleken. Ibland inser vi det fler gånger, "oj nej, nu IGEN förväntade jag mig något ur sagornas värld". Vi kräver omänskliga saker av de vi fattat tycke för och sedan kräver vi omänskligt mycket av oss själva. Inte bara när man ska bli ihop med någon, de flesta förhållanden går faktiskt sönder på grund av att parterna förväntade sig för mycket och för perfekt av varandra. Tro oss, det är skitsvårt att lära sig att killen man är ihop med bara är en vanlig människa - som fjärtar! Thanx, alla Cosmopolitan och chick-flicks från Hollywood, vilken enorm björntjänst de gjort oss vanliga dödliga. Samtidigt så finns ju den där inre drivkraften i oss alla, människan som ras är ju ett flockdjur och det är uttänkt av moder natur att vi ska para ihop oss två och två och reproducera oss. Så under tonåren - och senare - så kräver dessutom våra egna hormoner att vi hittar någon. Detta sökande kombinerat med mediernas och filmproducenternas skyhöga krav gör att vi garanterat crash and burn. Vi kan inte sluta söka, men inget mindre än Drömprinsen duger.

Dessutom, så går världen väldigt mycket ut på att jämföra sig med andra och tävla om att vara bäst - speciellt i tonåren. Man ska inte bara ha den dyraste skolväskan eller hoppa längst i längdhopp i klassen, man ska dessutom vara mest kär och ha den snyggaste eller mest romantiska pojkvännen av dem alla. Så när alla de här "gulliga paren" du talar om går förbi, så känner vi oss avundsjuka och pissade i linsen både av dem och av ödet. Då är det också lätt hänt att inte kunna se en romantisk komedi utan att känna avsaknad, ensamhet och svartsjuka, man önskar att man hade det där som "alla andra" verkar ha.

Det krävs faktiskt en stor ansträngning att inse att "det finns något i alla gårdar", dvs att alla de här gulliga paren faktiskt också grälar, också måste jobba på förhållandet för att det ska funka, också fjärtar. Tyvärr så kan vi inte av-hjärntvätta dig nu för att du ska inse det här, det är något som måste komma innifrån dig själv. Du måste INSE att de här killarna du träffar på bara är helt vanliga, fjärtande killar. Först då har du en ärlig chans att kunna bli kär på riktigt, i en RIKTIG kille och kunna ha ett RIKTIGT förhållande. Någon smart har dessutom sagt att om man inte vågar fjärta tillsammans med sin pojkvän, så kan man inte vara sig själv med honom, och det betyder att förhållandet inte är äkta. Han är inte kär i den RIKTIGA du. Du måste alltså själv sänka ribban rejält, både för dem och för dig själv. Dina vänner får ju ha fel och brister, eller hur? Så då måste killarna också få ha fel och brister. Kan man acceptera det och tillåta det, så då och först då har man en chans att känna stor kärlek. Igen: inte perfekt kärlek. Men stor!

Lycka till, hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Jenny