
Hälsovårdare och sexualrådgivare Tessi svarar
Hej,
Åh, vad jag önskar att det fanns någonting alls jag kunde säga som skulle göra att det gjorde mindre ont i dig. Men jag vet att det inte finns det. Ord är bara ord, och de kan inte ändra på det du känner.
Att skiljas är alltid smärtsamt. Även om man på en förnuftsnivå kan förstå att det måste ske, och att det kanske rent av är bättre så. Det betyder inte att det man känner inte är riktigt, eller att man inte skulle ha rätt att sörja det.
Så det bästa råd jag kan ge dig just nu är att låta dig själv sörja din förlust. Du måste inte direkt hoppa upp och fortsätta leva, utan det kan vara helt ok att ta sin tid. Ligga stilla och bara överleva. Ett tag får man tillåta sig själv att bara gråta och känna och sakna och vara ledsen.
Ett bra tips är att skriva, och att prata. Skriv ner hur ni träffades, hur ni blev tillsammans, hur det känndes då ni kysstes första gången, vad du saknar mest med honom o.s.v. o.s.v. Tillåt dig själv att peta på de minnen som känns mest smärtsamma och skriv ner dem. Det kan hända att du inte vill läsa det du skrivit förrän om 10 år, och det kan hända att du aldrig kommer att vilja läsa det - men det är inte heller nödvändigtvis därför du skriver ner allting. Jag tror att om du skriver ner allting du känner, allting du minns och din sanning - precis som den ser ut för dig just nu, så ger du dig själv tillåtelse att sätta alla minnen åt sidan vartefter du har skrivit ner dem. Det betyder inte att du kommer att glömma bort dem - utan att du kan ge dig själv lov att sätta dem åt sidan tills du kan titta på dem igen utan risk för att gå sönder. Skriv ner i små bitar. Bara för din egen skull. Du behöver inte gå omkring och tänka på allting hela tiden - låt minnena få vila på pappret istället.
Och om du känner att du är påväg in i mörkret igen, att depressionen och ätstörningen hotar, så SKALL du söka hjälp. Det behöver inte betyda någonting annat än det att du just nu behöver stöd för att orka. Det är inte ett tecken på svaghet att be om hjälp, utan ett tecken på styrka och insikt i sig själv. Om du inte får fortsätta gå på samma ställe där du gick tidigare så kan du börja med att gå till din skolhälsovårdare och be henne hänvisa dig till en psykolog eller psyk.sjukskötare som du kan tala med.
Och sedan, förr eller senare, måste man "upp på hästen" igen. För alla de andra äckliga klyschorna är också sanna. Du ÄR ännu ung, och det FINNS massor med andra killar som kommer att korsa din väg. Du kommer att älska och skratta och känna dig lätt igen - för tiden gör faktiskt underverk. Men du behöver inte tänka på det ännu. En sak i taget. Försök sedan att lite i gången ta dig ut ur din bubbla och göra sådant som du njuter av. Gå på kaffe med en vän. Gå på promenad. Gå på bio. Ta ett långt bad och klä dig festfin.
Unna dig själv en time-out nu. Unna dig en sorgetid, precis som kvinnorna fick förr då deras män dog. Klä dig i svart och gråt ut. Men lita på att även denna sorg kommer att ha ett slut, och då kommer du att känna livet i dig igen <3
många kramar
Tessi
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar