Svar fort. Detta äter sönder mig!

Hej!

Jag och min kille har varit tillsammans i nu snart 5 år. Vi träffades i början av gymnasiet och det är det enda förhållande jag har haft. Jag älskar honom massor och alltid gjort, ett tag kändes det som kärleken bara växte och växte.

En sommar för 2 år sedan låg han med en annan tjej på fyllan och det var det värsta jag någonsin varit med. Har aldrig varit så förkrossad och ledsen. Efter en massa samtal så valde vi att gå vidare och fortsätta föhållande för det jag kände för honom och det han kände för mig var väldigt starkt och sen dess har det varit "glömt" och är kanske knappt relevant i det jag skall be om råd om men tänkte det kan vara bra med all bakgrundsinformation ändå.

Detat skedde då på sommaren för 2 år sen och efter den sommaren så den vintern/våren så valde vi att flytta ihop. Allt kändes super bra och jag älskade honom så mycket och jag kände att han älskade mig med. Dock hann vi inte bo ihop länge tills han kände att han inte kunde bo ihop och ville flytta ut och tänka igenom allt och vi valde då att flytta tillbaks till våra föräldrar. Detta var också fruktansvärt jobbigt för jag hade sett så framemot att vi äntligen skulle få bo ihop och jag trodde han skulle dumpa mig, jag kunde inte ens gå till jobbet för jag var så förkrossad och ledsen och förväntade mig det värsta. Men sen löste det sig och han gjorde inte slut med mig och vi fortsatte vårt förhållande.

Tiden fram till januari 2016 har jag känt att jag älskat honom massor och nyförälskalsen har ibland funnits där och ibland inte, upp och ned som i alla förhållanden men kärleken har iaf funnits där. Nu i januari 2016 flyttade vi ihop och bor fortfarande tillsammans. Vi längtade så att flytta tillsammans för att äntligen bo ensamma för att få inreda tillsammans och mysa och ligga och hålla på. Men det är något som fattats. Det känns mera som vi är bästa vänner och roomies och inte som ett par. Vi har roligt tillsammans, känner varandra till hundra procent och det är tryggt men den där gnistan finns inte längre, vi är bara som riktigt bra bästa vänner. En del av mig säger att vi är i någon slags djupare svacka och det kommer bli bättre, men samtidigt så har denna svacka nu funnits sen vi flyttade ihop i januari, hur länge ska jag vänta ut den? Nu när vi bor ihop så är det ju inte heller så enkelt att bara ta en paus ifrån varandra.

Detta är något jag har tänkt på ett tag nu men så hände det en grej förra helgen som satte ytterligare fart på min tankeverksamhet. Jag var ute med några tjejkompisar och då stötte jag på en kille som jag hade något med för flera år sedan innan jag blev ihop med min nuvarande kille. Det vi hade ledde aldrig till något större men en gnista har alltid funnits mellan oss. Och nu när vi sågs så var det så roligt att ses och vi praaatade massor om tiden när vi sågs och skrattade och höll på.

Alltså innan allt de här, då tyckte jag ju som sagt att vi va i en svacka men var ändå bekväm i det och tänkte ju ibland på hur de skulle vara om man träffade ngn annan osv om de finns ngt bättre än det vi har, men då kändes det ändå liksom okej för vi är ändå som typ bästa vänner och tycker om att vara med honom. Men nu efter jag träffade min gamla flamma blev det bara så extra tydligt att den där liksom gnistan mellan min nuvarande kille finns inte. Dom här tankarna har alltid funnits det är inte så att jag nu heller tänker åh ska jag träffa min gamla flamma istället utan de är ju mer, är de rätt att vara med min nuvarande kille om vi båda känner att vi är mer som vänner än kärlekspar.

Min hjärna går i högvarv och jag vet inte upp eller ner. Skall jag fortsätta i ett förhållande bara för att det är tryggt och bekvämt? Eller vad ska jag göra? Vet att inte ni kan bestämma vilken väg jag skall gå men ni kan väl ge mig lite olika alternativ på vägbeskrivningar, så är det upp till mig vilken vägbeskrivning som känns bäst.

Ni är underbara decibel!