Svårt kommande uppbrott

Hej!

Vad fint att du skriver in hit! Du berättar att du inte mår bra i ditt förhållande, men att du är rädd för att ta steget och gå vidare. Du funderar på hur din partner ska ta emot ett eventuellt avslut, och du är rädd för att hen ska hota med att ta sitt liv. Du undrar vad du ska göra.

Först och främst så vill jag ta fasta på att du inte mår bra. Jag läser att du hellre är ensam hemma än hemma med din partner, och du har tunga känslor som du bär på. En relation är, i bästa fall, en plats där vi kan tanka kärlek och energi tillsammans med en människa som känns trygg. Så behöver det förstås inte vara precis hela tiden – en sund relation består också av konflikthantering och kommunikation, men i längden så är gemenskapen i en parrelation något som stärker en. Du ska inte behöva känna att du hellre är ensam än i sällskap av din partner.

Jag blir fundersam över det lilla du skriver om er kommunikation. Det är inte okej av din partner att säga att hen tar livet av sig om du gör slut. Vad din partner väljer att göra om du gör slut är inte ditt ansvar. Din partner har eget ansvar över sina känslor och reaktioner: du kan varken förutspå eller kontrollera hur hen agerar.

Det betyder förstås inte att det är enkelt att våga lämna, speciellt inte när personen gjort dig rädd tidigare, och du har min fulla empati på den punkten! Samvetet och det känslomässiga band man hinner bygga upp i ett femårigt förhållande gör att det alltid är svårt att lämna, och speciellt när det finns oro över den andra människans psykiska mående.

Hur ser er kommunikation ut annars? Pratar ni med varandra om känslomässiga upplevelser, t.ex.? Du kan alltid börja med att sätta dig ner och prata med din partner, fråga hur hen har det i relationen. Uttryck att du inte mår bra, men att du bryr dig om personen du bor med, och behöver prata om det. Ibland händer det saker bara när man öppnar ventilen till känslorna.

Jag undrar om någon av er eller kanske båda två har hjälp och stöd någonstans? Det skulle kanske lätta lite för dig om du fick prata med någon om din oro. På samma sätt kanske det kunde underlätta att veta att din partner hade stöd genom en eventuell separation.

Sist och slutligen så är det svårt att svara på vad du ska göra, det är ett beslut som bara du själv kan fatta. Baserat på det du skriver – om din tvekan mest handlar om en rädsla för att din partner ska göra sig själv illa – så är det, som sagt, inte ditt ansvar. Du har ansvar för dig själv, dina känslor och reaktioner, och hen för sina. Ni är båda värda att leva i en relation där ni känner er sedda, hörda, trygga och säkra.

Lycka till, oavsett vad du väljer att göra!

Kram från Angelica