Tips på hur man tröstar?

Hejsan!

Tack för din fråga. Först vill jag bara säga hur otroligt fint jag tycker det är att du tänker på såna här saker och är så öppen för att söka råd om hur du själv kan göra saker bättre – det är otroligt moget av dig! Men sen så vill jag också tillägga att jag faktiskt inte tror att du är en dålig tröstare, såsom din signatur säger. Det att du frågar om hur du kan göra saker bättre tyder i sig självt på att du är en empatisk människa som vill andra väl, och hur du beskriver det du redan gör så låter väldigt bra. Just att du lyssnar, frågar, och ger beröring. Mycket mera än så kan man faktiskt inte göra. Så varför verkar din flickvän ändå inte tröstad, undrar du då säkert?

När man inte mår så bra, kanske till och med är deprimerad, så är det tyvärr ett väldigt vanligt symptom att man tror att man mest är till besvär för andra, eller att andra egentligen inte tycker om en. Eftersom dessa problem sitter i ens självbild så tolkar sin omgivning enligt det - oavsett hur bra folk än behandlar en så finns alltid en liten tvivel där att man kanske inte är bra nog. Och sist och slutligen är det här nåt som HON behöver jobba på, du kan inte fixa det åt henne. Du kan bara fortsätta finnas som stöd – och fortsätta lyssna, fråga, försäkra henne att du tycker om henne, och hålla om henne rent fysiskt – men du kan inte FIXA hennes självbild för det kan bara hon. Försök att inte låta det här ta ner på din egen självbild allt för mycket utan kom ihåg att du är bra som du är och viktig för henne, det att hon ibland inte känner att hon är omtyckt tror jag sitter mera i hennes egna rädslor än vad det faktiskt sitter i det du på riktigt gör och inte.

Däremot skulle det nog vara bra om hon fick någon typ av professionell hjälp med det här. Som anhörig kan du stöda, men professionella har mer konkreta verktyg att jobba med de här sakerna. Så om du vill göra något utöver det som du redan gör för henne så skulle jag föreslå att du försöker få henne att söka någon typ av professionellt stöd.

Det kan vara att hon är lite motvillig mot tanken för att det kan kännas läskigt att gå och prata med någon. Ungefär så här kan du upp saken (men i dina egna ord förstås, anpassat till hur ni brukar prata) :

”Jag är orolig över dig för att jag märker att du inte mår så bra just nu. Jag bryr mig mycket om dig och det skulle betyda mycket för mig om du pratade med någon professionell om saken så du får hjälp med allt det som tynger dig. Du är så värdefull men du verkar inte se det själv just nu. Jag vill förstås hjälpa så mycket jag kan, men åker bort snart och det skulle kännas skönt om du i alla fall under den tiden kunde prova gå och prata med någon så du inte känner dig så ensam. Ge det ett försök i alla fall, du kan ju alltid sluta om det inte känns som att det hjälper. Jag kan hjälpa dig att boka en tid, och jag kan fast komma med första gången om det känns som att du inte vill fara själv.”

Säg det sista förstås bara om du faktiskt vill/har passligt att komma med :) Exempel på ställen dit hon kan boka en tid är skolkuratorn, skolpsykolog, ert lokala HVC, eller om hon är under 18 till Psykiatriska barn- och ungdomsmottagningen.

Kom på en sak till nu: En grej som du ännu kan göra om du vill är att fråga av henne hur hon vill bli bemött när hon är nere så att hon känner sig bekräftad. Men det är inte alltid som människor vet det själva, hur de vill bli bemötta. Det kan också bero lite på hurudant problemet är. Men vad jag menar är att vissa vill att man frågar mycket frågor, andra vill mest att man ska vara fysiskt nära, endel behöver höra vissa ord såsom exempelvis att de är älskade, endel vill ha råd medan andra vill att man bara lyssnar, och så vidare. Det kan vara rätt individuellt, men att kommunicera om saken så kan göra att man förstår den andra bättre.

Jag önskar er all lycka till, ni låter som ett fint par <3

Kram, Kix