Triangel

Hej! Jag är förälskad i en tjej som bor i samma kollektiv som jag. Vi är 6 personer som bor här: det är hon, jag, en spansk tjej, en äldre kvinna och hennes två söner, 27 och 18 år gamla. Jag har bott här sen den 1 september och jag har lite undringar om hon känner något för mig med. Det känns så. I förrgår kväll cyklade vi till havet och badade nakna, det var bara hon och jag där på hela stranden i mörkret. Och i vattnet kramades vi, ganska länge ändå. Jag frågade om hon ville och så gjorde vi det. Och efter det har jag inte upplevt alls att hon dragit sig undan, helt tvärtom faktiskt. Hon har fortsatt att berätta personliga saker om sig själv, frågat mig saker och hon har ofta befunnit sig nära mig och vi har fortsatt med vår godnattkramsrutin precis som förut. Vi har fortsatt att skratta mycket och dessutom planerade vi igår in en utflykt nästa lördag. Så jag tror att hon tog det bra och att hon gillade mitt initiativ. Eller vad tror ni?

Jag skulle säga att allt detta känns väldigt bra. Jag känner att jag klickar med henne; vi kan både prata om djupa saker och ha väldigt roligt. Hon ställer intresserade frågor. Och hon är både otroligt het och ganska awkward på ett väldigt gulligt och charmigt sätt. Jag trodde inte att en människa kunde ha den kombinationen, men uppenbarligen går det.

Men. Hon är polyamorös och har också nån sorts relation med en kille i huset. Dessa två människor bor jag alltså under samma tak som. De känner varandra sedan en längre tid (nästan ett år) än jag känner henne (tre veckor) och har redan en etablerad kontakt med varandra. Och det gör så ont att se dem ihop. Inte så mycket för att jag känner mig mindervärdig, särskilt nu när jag börjat lära känna henne mer och blivit lite mer bekväm och trygg med att hon iallafall uppskattar mig mycket som person (om hon är kär i mig vet jag inte än). Men han har fortfarande försprånget. Och hans närvaro gör det svårare att connecta med henne, särskilt när han gosar in sig med henne i soffan eller lägger sig intill henne ute i trädgården eller liknande. Då har han genast "claimat" henne och jag har noll chans att visa något. Eller bara när han är i samma rum, jag har inte möjlighet att komma henne närmare då. Då är det som att det tryckts på en reset-knapp. Ibland dyker han också upp när jag är inne i ett samtal eller en kram med henne och så avbryts hela magin. Som att han vet exakt när hans inträde har som mest effekt. Igår satt jag med henne när hon löste korsord och då kom han in och lade hennes ben i sitt knä. Jag blir så otroligt frustrerad över detta. Och otroligt stressad i kroppen. Konkurrens, så känns det. I mig iallafall. Jag vet ju inte alls om han märkt något.

Jag får stora sömnproblem bara av att vara kär i någon för att min kropp inte kan varva ner - lägg då till detta ytterligare lager av stress. Jag vet inte hur jag ska hantera detta. Vi har fortfarande inte nått en punkt där vi pratat om hur vi känner för varandra, men det känns som att det kommer komma snart nog för det känns som att vi över tid byggt upp en viss spänning kring varandra och jag vet inte om det bara är jag, men det känns som att det finns ett samförstånd mellan oss, särskilt efter kramen i vattnet. På fredag ska vi på ecstatic dance tillsammans, det ser jag fram emot. Men jag vet inte hur jag ska stå ut med 18-åringens närvaro (jo, hon är 29, jag 28 och han 18... Det är lite speciellt). Deras relation är ganska odefinierad så de har ingen officiell relation på det sättet. Men hur ska jag kunna få vila och återhämtning? Detta är också utomlands så jag har nästan inga vänner eller andra sociala sammanhang här. Jag tror att jag behöver komma ut från huset lite mer kanske.

Ovanpå allt detta har jag haft otrygg anknytning tidigare, så jag har en del gamla sår som rivs upp i och med detta. Sår av att komma i andra hand eller aldrig riktigt bli vald som jag längtar efter. Men jag har ända sen tonåren känt att jag varit lite poly - jag dras verkligen inte till det traditionella monogama familjelivet utan frodas i en alternativ livsstil som på det här stället. Att bara ha en enda partner för resten av livet känns konstigt och fel. Men jag vet verkligen inte hur jag ska läka det här såret, som gör sååå ont när det rivs upp. Visst är jag på en mycket tryggare plats i livet nu, jag vet vad jag vill och vilka mina behov är, jag känner mig själv mycket väl, respekterar mig själv, visar omtanke om mig själv. Har nära, sunda och varma vänskapsrelationer och nöjer mig bara med det allra bästa för mig. Jag vet verkligen hur bra relationer ska kännas. Har en ganska stabil självkänsla vid det här laget även om den såklart vacklar ibland.

Har ni några tankar? Hur kan jag få min fysiska hälsa tillbaka? Jag försöker vara ute och röra på mig mycket men jag har haft återkommande sömnproblem sen mycket länge och när en sån här stress dyker upp hjälper inte mirtazapinet och melatoninet och ataraxen som jag normalt tar.

Med henne känns allt jättebra, helt orelaterat allt det andra alltså. Vi klickar verkligen och har så mycket gemensamt. Men vad ska jag göra? Jag längtar verkligen tills vi nått en punkt där vi kan berätta för varandra hur vi känner, och från det läget prata om hur vi vill, eller inte vill, ha det... <3