trött på kärlek?

Hej!

Japp, vi minns precis hur det var att känna just så där. Hur det kändes när man varit kär i någon i evigheter men inget någonsin händer. Ibland för att inget KAN hända (typ han har flickvän eller bor för långt borta), ibland för att man är för feg för att våga göra något åt sina känslor. Vi ska försöka oss på ett svar åt dig, utgående från våra egna livserfarenheter - för tyvärr finns det ingen instruktionsbok i kärlek.

Vanligast är nog just det att man inte vågar göra något och en vacker dag är man bara sååå trött på alltihopa. Kanske inte bara på att vara kär utan att få något för det och utan att något händer. Utan kanske är man rätt trött och besviken på sig själv samtidigt? Kanske snurrar tankarna som irriterande flugor: "Varför gör jag bara inte något åt saken, varför är jag så j*vla feg?" Kanske man är arg på sig själv för att man lät chansen rinna mellan fingrarna, för att nu känns det som om det skulle vara för sent? Kanske är man besviken för att HAN inte gjorde något? Det är väldigt tröttsamt att undra What if, vad som kunde ha hänt, och det är otroligt tröttsamt att sparka sig själv i huvudet för saker man aldrig gjorde. Det är just därför vi här på Decibel i varje fråga av det här slaget tjatar om att ni måste VÅGA! För vågar man inte ta det första steget, så är chansen så otroligt stor att man känner precis som du gör just nu. Missmodig och olycklig men ändå fortsättningsvis kär. Eller intresserad eller vilket ord du nu väljer att använda. Poängen är att du inte kan glömma honom.

Du skriver att du försöker glömma honom men att det inte går. Kanske beror det också på att du ju ser honom hela tiden i skolan? Men många klarar av att glömma i alla fall. Plötsligt märker de bara en dag att han som förr fick deras hjärtan att bulta bara är en i mängden av killar nu. Eller så blir de kära i någon annan och då är han som bortblåst ur deras hjärtan. Det här kan också bero på hur hårt de håller fast vid drömmarna om honom, tror vi. Ta tex när det spelas en kärlekslåt i radio: tänker de då automatiskt på honom eller på kärlek i allmänhet eller på ingenting speciellt? Eller om de ser en romantisk komedi? För vissa verkar liksom hålla sitt eget hopp uppe, nästan pina sig själva med att innerst inne inte vilja glömma.

Kanske tycker de på något underligt vis att det är bättre att älska och vara olycklig än att inte älska alls? Kanske tror de att alla borde vara kära hela tiden, att om man inte har känslor för någon speciell, så är det något fel med en? Eller kanske de egentligen är kär i kärleken, men bara råkar ha honom som mål för känslorna (typ att de lika gärna kunde vara kär i någon i One Direction eller i Johnny Depp)? Eller känns det ändå tryggt att vara kär i någon som man vet att det inte kan bli allvar med, att han är ouppnåerlig och därför ofarlig? Som en filmstjärna: man får känna alla de pirrande känslorna, men behöver inte vara rädd för att första kyssen ska bli ett fiasko eller att han ska krossa ens hjärta. Eller så fortsätter de vara kär i någon som det för länge sedan är "över" med, bara för att nu ha någon att vara kära i?

Kanske du kunde fundera över exakt varför du inte VILL glömma honom - för vi tror att det har med vilja att göra. Vill du ändå ha en chans med honom, så har du inget annat val än att försöka få till det med honom. Ta det där första steget. Blir det inget av det, så har du i alla fall försökt. Och efter det brukar det vara lättare att glömma - för de motiveringar du har nu till varför du borde glömma honom låter lite svaga i våra öron. Du VET ju inte ifall du skulle ha en chans med honom, eller hur? Kanske du skulle må bättre av att få ett ja- eller nej-svar? Kärlek handlar först och främst om att våga. Våga vara kär, våga försöka, våga utsätta sig för risken att få sitt hjärta krossat - eller chansen att bli otroligt lyckligt kär tillsammans med just honom.

Lycka till, hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna