Tvivel på förhållandet

Hejsan!

Tack för din fråga. Vad fint att du har hittat en pojkvän som du är så trygg med att ni kan diskutera också såna här känslor!
För det första så vill jag säga att det är helt normalt att förhållanden har ”vågor” i känslorna, att man i perioder kan känna sig mera kär och ibland mindre. Det behöver nödvändigtvis inte betyda att något plötsligt är fel.

Det är speciellt vanligt att man känner så här när det gått ett tag (i ert fall lite över ett halvt år), och den första förälskelsefasen börjar lägga sig. När man är nyförälskad så ser man den andra i ett sorts skimrande ljus – den andra personen känns helt underbar och man vill vara tillsammans jättemycket. Förälskelse sätter igång alla möjliga spännande ämnen och kemikalier i ens hjärna och kropp. Men sen efter ett tag så avtar förälskelsen naturligt, ingen är nyförälskad för alltid. Då kan det kännas tomt och lite konstigt, eftersom man blivit van att vara in i det där rosa skimret. Man kanske också börjar störa sig lite på vissa saker hos den andra som man inte lagt märke till så mycket förut.
När man far in i den här fasen så kan det gå åt två håll sen. Antingen så märker man med tiden att man egentligen inte passar så bra ihop som partners, utan kanske vore bättre som vänner (det betyder dock inte att ens förhållande var ”bortkastad tid”, utan en fin period som man fick lärdomar av, men som det inte var meningen att skulle vara längre än så). Eller så växer förälskelsen till en djupare sorts kärlek, där man älskar varandra trots skavanker och allt som kan komma till ytan utanför förälskelsens sken. Under den djupare sortens kärlek känner man inte fjärilar i magen på samma sätt, utan det är mera som en trygg och skön känsla av tillit, och att man stöder varandra och vill den andras bästa. Man vill fortfarande spendera tid med den andra och trivs i hens sällskap, men man stöder också varandras separata hobbyn. Det känns ”rätt”, vad nu det sen betyder :D

Men, om man befinner sig i mitten av perioden när nyförälskelsen börjar gå ur, så kan man behöva ge det tid. Man måste inte göra några drastiska beslut omedelbart fast känslorna varierar i styrka. Låt det ta en stund, och fortsätt som förr, det låter ju som att ni har det bra i det stora hela. :) Känslorna kommer klarna, försök att inte påskynda dem. I den här fasen kan det också kännas bra att hitta på något lite ”extra” tillsammans, utanför vardagen.

Ibland om man själv är stressad eller inte mår så bra själv så kan det också vara svårare att nå åt de där ”ljusa bubbliga” känslorna för att man kanske är trött, osv. Men man kan ju ändå nog vara kär och vilja vara tillsammans fastän det inte känns så ”pirrigt” hela tiden. Sålänge som det känns bra att vara tillsammans! :) Och det låter det ju som att det gör, eftersom du skriver att du inte vill lämna honom.

Ångest kan vara en väldigt knepig känsla, och den får en ofta att övertänka saker. I nära relationer så kan också ångesten ta sig uttryck exempelvis genom att man är rädd för att bli lämnad ensam – speciellt ifall man tidigare har upplevt såna känslor, exempelvis inom familjen, av en nära kompis, eller en tidigare pojkvän. Man kan till och med börja känna sig lite ”rädd” när man märker att man håller på att bli väldigt nära en annan människa, för att man vet att då ifall något händer med den människan eller den lämnar en så kan det göra väldigt ont. Men det är ändå värt att tro på kärleken :)

Jag tycker du ska gå och prata med någon utomstående om din ångest och försöka reda ut den lite. Inte bara i och med ditt förhållande, men överlag också. Det kan bli väldigt energikrävande att ha mycket ångest, och det finns tekniker för att hantera den så den inte tar över så mycket. Du kan exempelvis fara och prata med en kurator eller en skolpsykolog. Saker blir oftast bättre av att prata om dem!

Jag önskar dig och er all lycka, oavsett hur ni löser det här :)

Kram, Kix