Ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna svarar
Hej!
Hur är det nu? Har något förändrats sedan du skrev till oss? Ibland sker ju saker väldigt snabbt och till och med känslor kan förändras snabbt. Vi svarar utgående från det du skrev, så är det här inte längre aktuellt, så skriv in vad som hänt som en kommentar, så svarar vi mera.
Vissa förhållanden är mera stormiga än andra och kräver mera jobb. Alla förhållanden är inte alls en dans på rosor eller ljuvt rosaskimrande som i kärleksfilmerna. Å andra sidan skulle även kärleksfilmerna bli tråkiga ifall det inte fanns några som helst problem, hinder eller komplikationer. Inte ens rosen skulle vara densamma utan sina taggar. Problemet är bara att veta när för mycket är för mycket. När ger ett förhållande mera bekymmer, sorg, ilska och bevsikelse än det ger kärlek och lycka. GÅR problemen att lösa, eller stångar man bara sig själv blodig om man fortsätter envisas? När borde man ge upp och när borde man kämpa?
Som sagt, det kan kännas helt annorlunda för dig idag. Just när du skrev kändes det inte bra, men vi hoppas att ni åtminstone kunde tala om det. Fast ibland behövs faktiskt små pauser för att man ska hinna tänka och känna efter vad det egentligen är man känner och vad det egentligen är man vill. Ibland måste man till och med få tid på sig för att kunna inse varför något är som det är eller varför man känner på ett visst sätt. Sällan är det så svartvitt som vi skulle önska, oftast blandar sig en massa andra känslor med i bilden. Tex kunde det ju tänkas att en delorsak till att du inte ville att hans föräldrar skulle påverka honom för mycket var att du helt enkelt är lite envis och inte ville låta någon annan "vinna"? Speciellt de gånger när man innerst inne gissar att det nog kan finnas ett korn av sanning av vad andra påstår, så kan man reagera med att bli arg, trotsig, försvara sig eller anklaga andra. Nu menar vi ju inte att hans föräldrar skulle ha rätt, hur skulle vi kunna veta det? Vi menar alltså bara att det här med kärlek kan färgas av så mycket annat och att det inte är så lätt att se hela bilden klart.
Ibland kan det alltså vara riktigt nyttigt att ta en Time Out och fundera igenom hur man riktigt vill ha det och hur man ska få det dit man vill. Tyvärr hamnar man ibland inte att ta bara hans känslor och viljor med i beräkningen (obviously ;)) utan även andra faktorer, som nu tex hans föräldrars åsikter, avståndet mellan er, fritidsintressen osv.Du frågar vad du kan göra för att hans föräldrar ska börja tycka bättre om dig? Hm, försök att åtminstone inte ställa till mera bråk än nödvändigt. Och hur är det, känner de dig alls? Har du varit och hälsat på? Satt dig vid köksbordet med dem och låtit dem lära känna dig? Det är så mycket lättare att tycka illa om eller dra förhastade slutsatser om någon man inte ens pratat med. Då är det lätt att bara tänka på sin egen sons bästa utgående från sitt eget perspektiv. Så försök att göra dem mera vänligt inställda till dig genom att bli bekant med dem. Och vet du, svärföräldrar är ett speciellt släkte, så det kan till och med löna sig att smöra lite för dem, klä dig nätt, vara artig och visa att du inte har något att dölja.
En paus betyder dock inte att man inte ska tala med varandra under pausen - tvärtom är det nu man ska försöka vara ärlig och försöka diskutera utan att hetsa upp sig, bli arg, sårad eller slänga fast dörren med ett brak. Ge även honom en chans att vara ärlig. Tex är det helt säkert att han inte bara använder föräldrarnas påstådda åsikter som en ursäkt att få göra slut? Som ett försök att vara snäll - fastän i så fall verkar det ju inte gå som han hade tänkt, nä. Försök att faktiskt ärligt tala om vad ni känner och varför, så har ni en desto större chans att reda upp saker och ting - eller åtminstone få ett redigt slut på förhållandet utan alltför mycket bitterhet och besvikelse.
Vi håller tummarna!
Hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna
2 Kommentarer
Bortchiie 09/02/2014 9:31pm (11 år sen)
Jag har varit hos honom flera gånger och träffat hans föräldrar, och han har alltid följt med mig till bussen när jag skulle åka hem. Under bara 10 minuter (då hans föräldrar vetat att han umgåtts med mig) har de redan hunnit ringa och frågat vart han. Han har en annan kultur än vad jag har, han är muslim och jag är typ kristen (jag tror på en gud, men skulle inte vilja kalla mig kristen, det känns fel). Jag vill inte nämna hans namn i texten, så jag skriver hans namn som "Leo".
Leo har sagt flera gånger att hans föräldrar hånat mig. Det har bland annat sagt, "Varför står du där ute och fryser med henne?" "varför bryr du dig ens om henne?" "Ska du värma hennes fitta, eller vad håller du på med?". Så det är ju klart att jag blir ledsen av det. Jag har aldrig riktigt kunnat prata med dem, de förstår inte allt jag säger. De pratar nästan bara arabiska. Jag får ingen chans att visa vem jag är.
Sen jag skrev sist har vi "gjort slut", "blivit tillsammans", "gjort slut", "blivit tillsammans" om och om igen ett par gånger. Jag älskar honom, och han säger att han älskar mig, men jag vet inte vad jag ska tro. Han "håller på" med alla andra i klassen också, både tjejer och killar, UNDER SKOLTID. Han håller inte direkt på att kysser dem och så, men det finns vissa i klassen som "tafsar" på honom, och han tillåter det. Han vet att jag blir avundsjuk och säger att jag ska visa att jag är det, bara för att han själv ska veta att något dåligt kommer hända om han fortsätter.
Det känns som att vi har fått större problem än hans föräldrar under den senaste tiden. Leo och jag har nu ett hemligt förhållande. Han vill fortsätta hålla det hemligt och säger samtidigt att jag ska visa att han kan lita på mig och att jag älskar honom. Hur ska jag kunna visa att jag älskar honom om ingen annan ska få veta?
Han har också sagt att jag ska berätta mer om mina förra förhållanden och vad jag gått igenom. Jag vill inte berätta för honom, och han blir sur på mig för det, och sen säger att JAG alltid gör allt till stora problem.
Den stora frågan är nu, vad ska jag göra för att få honom att respektera den jag är och acceptera det jag gör och säger? Om det är något ni inte förstod eller om ni fått för lite information så måste ni fråga, för jag kan inte gå direkt till honom och försöka lösa detta. Jag behöver råd.
Hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Lena 11/02/2014 9:13am (11 år sen)
Hej igen!
Men vännen... Nu kommer vi säkert att säga (skriva) saker du inte vill höra, men nu börjar vi bli riktigt sura på honom!!!
Vet du, nu ska du först föreställa dig det ideala förhållandet, ett sådant som du skulle vilja ha. Och sedan försöker du betrakta ert förhållande riktigt objektivt, utan att blanda in dina egna känslor. Hur tror du att ert förhållande ser ut i våra ögon? Vi ska berätta vad vi ser i din text:
En pojkvän ska inte syssla med andra, inte låta sig bli tafsad på osv. SPECIELLT inte när syftet verkar vara att göra dig svartsjuk! Han till och med säger att han vill att att du ska bli svartsjuk, eftersom han verkar anse att det är ett sätt att visa att man älskar någon. Men det är fullkomligt fel! Det han sysslar med är en maktkamp, en utpressning. "bara så att han själv ska veta att något dåligt kommer att hända om han fortsätter"??? Ne du, inget dåligt verkar hända. Du bara låter honom hållas och tar tillbaka honom gång på gång - vad ger det för budskap åt honom, tror du? Att han får göra vad han vill. Han har makten.
En pojkvän ska inte berätta att hans föräldrar ser ner på dig, säger fula saker om dig osv. Han ska speciellt inte använda det som ett "vapen" mot dig, liksom att "se nu hur snäll jag är som tycker om dig ändå, fastän mina föräldrar avskyr dig". Mera utpressning. Dessutom får det oss att tvivla på hur renhjärtad och ärlig HAN är, eftersom äpplet sällan faller långt från trädet. Om inte DE respekterar dig och behandlar dig schysst, är inte sannolikheten så stor att han ska göra det heller. Man kan fråga sig hur mycket han bryr sig om dig som person och hur stor del av hans orsaker att vara tillsammans med dig är ett trots mot föräldrarna...
Och ett HEMLIGT förhållande??? Varför? Kan han inte stå för att han är tillsammans med dig, så tycker vi personligen att förhållandet inget är värt. "Hur ska jag kunna visa att jag älskar honom om ingen annan ska få veta?" Vänd på det: hur visar han att han älskar dig? Ne, däremot säger han att du älskar honom (tror han att om han säger det tillräckligt många gånger så börjar du tro på det själv?) och att du ska lita på honom. Vad finns där att lita på? Tex så vill du inte berätta om dina tidigare förhållanden för honom - jamen naturligtvis, för du kan inte lita på honom. Emotionell utpressning kallas det här. Och varför ska du visa att han kan lita på dig - du har väl inte gjort något som skulle få honom att misstro dig? Det verkar ju vara tvärtom, ju, att han visar att du inte kan lita på honom!
"vad ska jag göra för att få honom att respektera den jag är"? Vännen. Tror du att han kan det? Tror du att han kommer att göra det? Vi tror inte det. Respekt är sällan något som växer fram. Respekt är inte heller något man kan tvinga fram. Antingen respekterar man någon eller så inte - och ingen ska behöva göra något eller förändra sig för att få någons respekt. Och att vara tillsammans med någon som inte respekterar en? Något mer destruktivt för det egna självförtroendet finns nog inte. Ingen kärlek är värd det. INGEN! Däremot är sådan kärlek farlig. Gör man inte slut på ett negativt förhållande, så nöter det ner ens självförtroende, vilket försämrar chanserna att man efteråt ska kunna hitta en positiv kärlek och få ett hälsosamt förhållande med någon ny.
Vissa problem är inte värda att lösa. Vissa problem är bara för stora för att vara värd kärlek. Ni gör slut och blir ihop och gör slut och blir ihop. Det i sig är ett klassiskt tecken på att ni troligen aldrig kommer att bli nöjda och lyckliga tillsammans. Problemen går inte att lösa. Det är vår åsikt. Du måste välja själv - men vi hoppas ändå att du väljer dig själv framför allt. Vad är bra för dig? Tänk på dig själv nu, vännen!
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar