Vad tror ni? 3

Hej, bara en "snabbis" (höhöhö) så att jag kan lugna mina nerver nu när vi har februarilov!
Jag glömde tillägga att killen jag pratade om har en väldigt stolt personlighet. Han är nästan exakt lika glad vem han än pratar med och har därför väldigt lätt att få med sig folk, men det är svårt att veta vilka som VERKLIGEN betyder någonting för honom. Sjukt svårt, dessutom!
Han känns inte som en person som börjar skriva meddelanden, och när han svarar skriver han bara så mycket som han själv finner är nödvändigt. Vilket nog bara är naturligt för just honom, antar jag.
Kanske är det därför han inte direkt tittar på mig i typ korridoren? Han kanske är så upptagen och stolt att han klarar av att låta bli? I början tittade han faktiskt på mig ibland, och en gång när han satt långt fram i klassrummet vände han sig bak, tittade åt mitt håll och log. Nu i efterhand vet jag inte om det var mig han menade, han kan lika gärna ha lett åt någon som satt bakom (men vem skulle det vara...?) Fast han gjorde faktiskt flera såna där saker i början, tror jag.
Och jag tror inte att han är en sådan som brukar ge komplimanger åt folk hur som helst heller ("du är mycket bättre på italienska än jag"), det känns bara inte som att han är sån.

Lite nyheter här då:
Typ förrförra veckan slutade vi samtidigt och skulle gå hem, men ingen vågade ta kontakt med den andra så det blev inget sällskap. Han gick en bit framför mig, och när vi svängt av åt olika håll och han precis skulle gå runt ett hörn såg jag att han tittade sig om över axeln. Kanske på mig, men jag är inte säker.
Förra veckan träffade jag på honom i en skoltrappa, där var ganska trångt för hela hans klass skulle nedåt medan jag och mina kompisar skulle upp. Ingen ögonkontakt, men min kompis var uppmärksam och sa att precis när han skulle runda hörnet och fortsätta den andra trappan ner tittade han bakom sig. Det KAN ju ha varit på någon i hans klass, men också på mig, det vet man inte.

Ännu en nyhet, från i måndags och tisdags:
På måndagen la han upp ett foto som jag efter mycket tvekande vågade kommentera. Det visade sig vara ett lyckat beslut, för han svarade, och det blev två kommentarer var.
Dagen därpå, tisdagen, fick jag oväntat syn på honom då jag skulle gå till matsalen (eller bamba, som man säger i Göteborg! ;D), och jag tänkte att nujävlar, så jag sa "Hej, X!". Han vände sig ganska sakta om, sa Hej, log litegrann, och sa: "Jag tycker fortfarande att 17 skulle ha passat mycket bättre!" För det vi hade kommenterat om var huruvida 17 eller 42 skulle ha passat bäst i en sudokuruta (båda är förstås helt orimliga, men av någon anledning kom vi ändå fram till just de som lämpliga av alla nummer...). Så jag sa "42!" varpå han "17!" och jag "42!" igen... haha fail. Jag blev så glad, för dels kom han ihåg att jag (och just jag) hade kommenterat hans foto så att han dessutom tog upp det irl, och för det andra att vi hade utvecklat lite av ett "internt skämt" (som kanske inte ens ni förstår er på ;)).
Hur som helst var det det sista jag såg av honom innan lovet, så jag känner att nu kan väl precis vad som helst hända. Men jag vågade ju iallafall ta kontakt, och det blev lyckat! Jag vågade vinna, och det känns underbart.

Så summa summarum: Vi ÄR nog kompisar på något sätt, bara att vi brukar nonchalera varandra vanligtvis för att ingen vågar ta kontakt. Han tittar i princip aldrig åt mitt håll, och ibland är det som att han inte ens märker att jag är där. Men så ÄR han ju väldigt stolt av sig, och jag vet att när jag är kär brukar jag också kunna se ganska avspänd ut, så...
Fortfarande är jag lite irriterad på att han betedde sig så där med den där tjejen (som han förövrigt inte känner), men jaja.

Jag vet att det enda jag kan göra just nu är att vänta och se, för jag har ingen lust att jaga honom genom att skicka meddelanden. Men har ni ändå något mer att tillägga medan jag går och väntar på att nästa måndag ska komma?
Eftersom jag skrivit två frågor om nästan samma sak redan kan jag faktiskt vänta på svar. Ta de andra först - de är viktigare och borde få förtur, tycker jag.

Kanske har ni lyssnat på "Kom igen Lena" av Håkan Hellström nångång? När jag lyssnar på den brukar jag alltid föreställa mig att det är den här killens ord till mig... Jag tycker att texten stämmer så bra att jag nästan hajar till varje gång jag hör den!!! Heeelt sjukt!

Men bryt inte ihop nu
- du är bara en av många människor jag drömt om
Och du kan inte fånga mig
Och jag kan inte fånga dig
För jag vet att hela stan vill ha dig.

P.S. efter lovet tänker jag se till att det här "gå-och-låtsas-som-att-han/hon-inte-existerar-stadiet får sig ett slut. En gång för alla. Sådetså. Bastu.

Ännu i det där spännande ovissa stadiet då allt kan hända...