Kk

Hej #villvaraanonym!

Vilken svår fråga... Eller okej, så där enligt Finlands lag så är det enklare: en person under 16 år ska inte ha sex med någon. Men den lagen finns ju till för att skydda minderåriga från att dels göra sådant som de kan ta skada av och dels utnyttjas sexuellt av äldre. Känner man sig mogen nog, redo, förberedd (tex har alla detaljer om skydden och sexualkunskapen på klart) och verkligen vill, förhållandet är ömsesidigt respektfullt osv, men är 15, så kommer nog ändå inte polisen/socialen och bankar på ens dörr. Skulle åldersskillnaden vara större skulle det vara en annan sak. Men en 15-åring och en 17-åring kan nog av många, tex socialarbetare, ses som tillräckligt nära i mognadsgrad och utveckling för att de skulle låta det gå. Så länge paret alltså spelar enligt reglerna (använder skydd, inget våld eller utpressning osv).

Det är liksom halva grunden till lagen, det här med skillnad/likhet i mognad och utveckling. Och enligt allmänpsykologin är det ju rätt vanligt att en 15-årig tjej är lite mognare än sina manliga jämnåriga och 17-åriga killar lite mer omogna än sina kvinnliga jämnåriga. Tvärtom kan det ju enligt samma påstående dock vara för stor skillnad - vilket i så fall strängt taget skulle ses som att tjejen utnyttjar killen sexuellt.

Men du frågar uttryckligen vad VI på Decibel tycker. Så nu har vi funderat fram och tillbaka en stund. Knappt alls på åldersskillnaden, för där håller vi med stycket ovanför: är båda på ungefär samma utvecklingsnivå och mognad, överlag har ungefär lika liv (mera värderingar, moral och annat djupare, alltså inte om båda tex har moped ;)), så tycker vi inte att åldern spelar så stor roll.

Betyyydligt viktigare är det nog om båda två verkligen känner sig redo för ett sexliv med en annan person. Det är inte alls så lätt att veta alla gånger om man verkligen är mogen för sex med en annan människa eller om man bara är kåt, kärlekstörstande, nyfiken, vill imponera på kompisar, är otålig på alla "vuxenhemligheter" eller tror man ska känna sig vuxnare då, tror att "alla haft sex" osv osv osv (läs mer om det här med hur man vet om man är redo under våra infosidor om det). Åldern har ju faktiskt inget med mognaden att göra, man blir inte automatiskt redo för sex bara för att man fyllt 16, bara för att man fått mens eller utlösning, bara för att "alla andra verkar vara det". Teoretiskt sett kunde ju en lite omogen, 17-årig kille inte heller vara redo för sex! Han kanske borde vänta?

Sedan har KK (knullkompis, Friends With Benefits (FWB), Fuckbuddy - det har många namn och som namnen antyder finns det både "vackrare" och "fulare" sex-med-en-kompis-relationer) både en massa tungt vägande nackdelar och fördelar som relationstyp. Det som det talas om mest i sammanhanget är såklart huruvida man kan ha en sexuell relation utan att den ena/båda blir kära. Och klart att det är en risk, dels när man verkligen inte vill blanda in några romantiska känslor och dels när bara den ena blir kär och skulle vilja något mer än bara kk. Å andra sidan kan en kk-relation utvecklas till riktigt fin kärlek, för då vet man ju både att man trivs tillsammans och gillar människan ifråga (annars vore man väl inte vänner) och att sexlivet tillsammans funkar.Här finns en bra artikel som går igenom vad som statistiskt sett brukar hända när en kk-relation tar slut, bla svaret på den näst största oron innan: "Kan vi förbli vänner (även när vi inte längre har lust att ha sex med varandra)?" https://www.psychologytoday.com/blog/strictly-casual/201402/what-happens-after-friends-benefits

Men värst brukar alltså vara då den ena blir kär och den andra inte. I en psykologisk studie som gjordes i USA bland universitetsstuderanden, så trodde en tredjedel av de som själva hade en pågående att det inte gick att förbli FWB någon längre tid utan att bli kär, men av de som redan hade erfarenheter av kk-relationer tyckte bara en femtedel att det var omöjligt utan förälskelse i längden. (https://www.psychologytoday.com/blog/all-about-sex/200908/friends-benefits-how-friendly-how-sexual - i länken finns ännu fler nyttiga förklaringar och erfarenheter).

Enligt vår biologi så är "risken" för kärlek större, för när vi är nära och intima med varandra på det sätt som sex innebär, speciellt upprepade gånger, så frigörs hormonet oxytocin i kroppen. Det verkar starkt sammanbindande, personerna börjar känna samhörighet, omsorg och ömhet för varandra. Det här hormonet är bland annat livsviktigt när mor och nyfödd baby ska knyta an till varandra.

En annan risk är att man har olika förväntningar eller krav på varandra, tex att den ena tänker att det bara ska hända en gång medan den andra vill ha ett regelbundet sexliv tillsammans, att den ena förväntar sig kunna ringa närsomhelst för att träffas för sex medan den andra är busy/ovillig, att den ena blir svartsjuk när den andra träffar andra människor också... Sedan finns det ju kanske olikheter mellan de två inblandade, som skulle reda ut sig med tiden eller kunna ursäktas om man var kära i varandra eller i ett officiellt förhållande tillsammans. För visst kan förälskelsekänslor sudda ut eller mjuka upp många olikheter och konflikter, man kanske "ursäktar" sådana brister som tex oerfarenhet om man är kär i den man har sex med lättare än om det mera handlar om en överenskommelse. Fast i en riktigt bra kompisrelation kanske man ändå kan vara sig själv och känna sig trygg med partnern. Och kk har ju i sig en massa fördelar framom engångsligg, ragg på krogen mm.

Oavsett, så ska man nog vara väldigt överens om reglerna och uttala dem klart innan man ger sig in i en kk-relation. Både praktiska regler som när man kan träffas, överenskommelser om vad som händer om den ena blir förtjust i någon annan och grundläggande saker som att respektera varandra, vara jämställda, kunna säga hur man vill ha det och om något känns fel... Och så behöver nog båda vara helt på det klara med varför de gör det. DET är kanske vår personliga åsikt om kk-relationer: så länge båda följer reglerna, så...

Vi hade annars en diskussion i gruppen på förra sexologikursen ungdomsinformatören Liselott gick på universitetsnivå med den finlandssvenska sexualterapeuten Suss Åhman om huruvida man måste göra det första gången ("förlora oskulden") med någon man är kär i eller inte. I gruppen kom man i alla fall fram till att för att det ska ha en chans att KÄNNAS lyckat (hur första samlaget fungerade tekniskt var inte riktigt lika viktigt) så borde relationen uppfylla vissa "kriterier". Varför skulle inte samma "kriterier" kunna uppfyllas av en riktigt god vän: respekt, trygghet, lojalitet, ursäkta fel och brister, vara sig själv, slappna av med osv osv osv? Förövrigt är ju inte första gången viktigare än femte, femtiosjunde och femhundratrettiofjärde heller. För varje gång borde ju kriterierna stämma. Så bra sex utan kärlek borde vara helt möjligt - men så ska man kanske inte heller glömma att kärlek inte är någon garanti för att kriterierna uppfylls och sexrelationen blir hälsosam på alla sätt... Förutom då att minnas att även sex är något vi alla ska lära oss, inte en kunskap man föds med. Alla är nybörjare i början!

Var det svar på din fråga? Lite svårt utan detaljer, men sådär allmänt är det här vad vi tycker. Och du frågade ju vad just VI tycker :)

Hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna