Komma ut

Hej och tack för din fråga.  

För det första, vill jag säga att det är bra att du har pratat med någon som är professionell, som skolpsykologen, som kan hjälpa en att få lite perspektiv eller rätsida på problemet. Om det inte känns som att det går framåt med skolpsykologen så får du ju byta samtalsperson om det känns så. Det är inget fel med det, när det handlar om din egen hälsa får du välja någon som känns mera lämplig för dej.  

Om det är så att du tror att din mamma skulle acceptera dig så kanske det är enklare att komma ut till henne först och bara ni två. Kanske du kan fråga henne hur hon tror att din pappa och bror reagerar och på så vis har du också stöd av henne. Det är också viktigt att du känner dej trygg att prata om ditt självskadebeteendets upphov, eftersom själva självskadebeteendet är ett symptom på könsdysforin. Om din mamma vet om hur du känner så kanske hon också kan stöda ditt psykiska välbefinnande.  

Du ska inte behöva slippa undan din bror eller din pappa, men om det känns så att du vill vänta och det känns tryggare så ska du göra så. Det är inte för deras skull som du kommer ut, utan helt för din egen skull, för att du själv ska vilja göra det och känna dej bekväm med dej själv. Att de blir obekväma är deras problem.  

Kom ihåg att det är okej för dina familjemedlemmar att bli chockade till först, för något som du har funderat på länge och förstått länge kanske kan komma som en nyhet för dem. När de väl har hunnit smälta saken, har de absolut ingen rätt att behandla dej illa.  

Homofobi handlar oftast om okunskap, och är det så att din pappa och bror inte tidigare har mött liknande i sin omgivning – som de har måsta ta itu med, så är det enklare att säga att det är något fel, eller onormalt eller något annat negativt. Fast jag tror och vill hoppas, när de väl fått lite vetskap om hela saken, så kanske de förstår att det inte är en så stor grej, eller inte en sådan grej som en måste vara negativt inställd till eller direkt hata, utan att veta någonting. Förhoppningsvis lär de sej också att tänka efter innan de fäller kommentarer om andra och pratar med lite mera eftertanke.  

Det kommer inte att bli enkelt för dej, jag ska inte ljuga. Det kommer att finnas folk som är respektlösa och elaka, men jag vill att du kommer ihåg att det är helt ditt eget val att vara trygg i dej själv, att få känna dej som dej själv som den du är och vill vara, och inte som någon annan tycker att du ska vara. Oberoende könstillhörighet eller vad, så är det inte någon annan som kan bestämma över dej eller vem du blir kär i.  

Gör det som känns bäst i din egen takt, och kom ihåg att du gör det för din skull. Ingen kan säga åt dej hur du ska vara eller vem du ska bli kär i. Gör det i den takt som det känns tryggt. Jag tycker du är modig.  

Lycka till!
Hälsningar Julle

Hej,

låter verkligen som en tuff situation. Bra ändå att du kunnat tala med skolpsykologen. Det är mycket jag blir och undrar och det kunde vara lättare att svara i samtal med bredare helhetsbild. Till exempel vad är graden av homofobi, som gör att du inte vågar komma ut? Därför är också en rekommendation jag ger, att fortsätta tala om det med någon professionell, t.ex. skolpsykologen, eller någon (t.ex. jag, Emilia, vid Kompetenscentrum för könsmångfald). Både för att få konkret råd och för att det kan hjälpa att få tala om det. Det kan också hjälpa om det finns någon vän eller annan närstående som det går att berätta till först, t.ex. din mamma, om du vågar.

Det finns flera sätt som människor kan reagera på att någon kommer ut och det är svårt att på riktigt veta innan det är gjort. Värsta rädslorna kan vara sanna. Det är hursomhelst också möjligt att då någon får veta att ens familjemedlem är t.ex. bi eller ickebinär, så ändrar attityden. Det är annorlunda att ha fördomar mot någon man egentligen inte känner, och att lära något nytt och känsligt om en närstående. Det kan ändå vara svårt för dem att förstå och de kan även av misstag såra en, utav att inte ha bättre kunskap. Jag kan inte veta hur de reagerar, du känner dem bättre. Jag hoppas att informationen ändå är nyttig. 

Hurdana realistiska reaktioner förväntar du? Hur bedömer du själv att du kan hantera en sådan situation och hur länge? Känns det sämre att leva med den reaktionen, eller med att du inte kan vara helt öppet dig själv? Du gör slutliga beslutet själv och speciellt när jag inte känner igen situationen. Hoppas frågorna ändå stöder i att hitta ditt egna svar.

Mvh. Emilia