skickas iväg

Hej!

Tack för din fråga och för att du vänder dig hit till oss!
Du berättar kring ditt mående, att du börjat skada dig själv igen men också om att du ibland har mörka tankar kring självmord.
Nu har du börjat gå i terapi men verkar kanske inte ha fått så bra början där..eller så har det blivit ett missförstånd er emellan?
Jag tycker det är jättebra att du börjat gå i terapi och jag tycker absolut att du skall fortsätta, jätteviktigt att du får prata om dessa mörka tankar med någon. Men för att ett terapeutiskt samtal ska fungera så behöver det förstås finnas ett förtroende och en trygghet i det som gör att du känner att du verkligen kan vara ärlig och öppen med hur du tänker och mår.

Nu oroar du dig för att ”bli ivägskickad” om du är öppen och ärlig med hur du mår och det är ju ingen bra samtalsgrund. Så bra vore att du berättade åt din terapeut, just detta som du skrivit. Att du blev rädd vid senaste besöket och att det inte känns bra. Så kan ni tillsammans reda ut det och du kan finna förtroende till terapeuten på nytt. Då får ni en chans till, till ett bra samarbete er emellan, det är jätte viktigt. Får du inte förtroende på nytt till din terapeut, så då är det kanske värt att diskutera om du borde byta terapeut. Och det är något som ni borde prata kring i så fall. Ofta brukar det nog rätta till sig med terapeuten, bara man vågar som klient ta saken till tals som känts olustig i mötet.

Ingen kan bli ”ivägskickad” bara så där plötsligt, en terapeut kan inte skicka iväg någon någonstans, för att man skall bli intagen på sjukhus så krävs det en remiss och en sådan kan bara en läkare skriva. Alltså en läkare måste bedöma att nu är den här människan så sjuk att sjukhusvård är det bästa alternativet. Och det sker ju i samråd med patienten i så fall.
Visst, man kan bli intagen för tvångsvård (mot sin vilja) i Finland men det är en ganska invecklad process och det finns flera kriterier som måste uppfyllas för att det skall kunna ske.
Jag tänker så här att blir man så sjuk att det blir jättejobbigt för en själv att klara av vardagen (fast man har kanske har samtalsstöd och ev. tar medicin), familjen och vännerna är oroliga för en och man helt enkelt mår jättedåligt, då kan det absolut vara på sin plats att söka sig till sjukhusvård. Men det ska ju då ske frivilligt och vara ett beslut som man kommit fram till att är bäst just då i den situationen. Skulle det bli så i ditt fall så behöver du nog inte vara rädd för sjukhusvård på något sätt, ibland så är det bästa alternativet.

Till sist lite om självmordstankar..
Jag vet förstås inte orsaken till tankarna, men man kan tänka att det kan kännas som att det vore en lösning på en outhärdlig situation eller för svårigheter och problem, kanske för att man känner sig isolerad och ensam. Någon kan uppleva att inget eller ingen kan hjälpa eller förstå lidandet och den psykiska smärtan. När man inte kan se någon lösning eller annat sätt att handskas med denna förtvivlan och smärta kan självmord förefalla som en utväg.

Vad jag vill förmedla till dig är att det finns hjälp att få, att psykisk ohälsa går att behandla och att självmordstankar förändrar sig över tid. Livet kan bli bättre! Jag kan försäkra dig om att du inte kommer att känna såhär eller må dåligt för alltid!! De allra flesta som mår dåligt psykiskt så återhämtar sig! Ge vården/terapin en chans att hjälpa dig! Livet – vardagen stannar inte upp, du förändras –din omvärld förändras, ta tillvara allt det fina omkring dig!

Ta hand om dig!

H. Camilla Roslund-Nordling