Trötthets syndrom?

Hej Natalie!

Äsch att du mår dåligt nu och känner att något är fel. Det är inte roligt att märka att allt inte är som det borde vara. Jag kan dessutom gissa att det känns extra tungt om du dels känner att du inte vet vad du kan göra åt det för att få det att bli bättre, och dels kanske att ingen riktigt tar din oro på allvar. Det är ju bara man själv som vet hur man mår, men det kan vara svårt att förklara det för någon annan - speciellt kanske för någon som det känns som att inte lyssnar.

Jag är inte rätt människa att ge dig en diagnos, det borde en läkare eller psykolog/psykiater göra. Både för att de har kunskapen och erfarenheten att kunna avgöra när ett psykiskt illamående börjar bli farligt, och för att de faktiskt lyssnar. Egentligen är det kanske inte så viktigt att kunna lägga en etikett på vilken typ av psykiskt illamående en person lider av, även om en diagnos ibland kan kännas som en lättnad och ge både en själv och andra mera förståelse. Däremot är det viktigaste nog ofta känslan av att någon tar en på allvar och ger en konkreta metoder och redskap för att vända måendet till något bättre. Att någon förstår och hjälper.

För vi människor är ju ändå inte heller utfunderade så att vi skulle klara av precis allt själva, utan vi behöver hjälp nu som då med att lära oss leva. Kanske är hela poängen med livet just att leva så att vi mår bra av våra liv, men det är inte alltid så lätt när så många andra människor och situationer och händelser oundvikligen påverkar oss. Men mänskligheten vet om det och har redan gett till uppgift åt en del människor att hjälpa andra människor att få ordning på både eget liv och mående och situationen runtikring. De människorna har fått titlar som läkare, psykologer, terapeuter, socialarbetare, familjearbetare, ungdomsledare, diakoner osv osv osv. I en helt vanlig nordisk kommun eller stad finns det alltså redan en massa folk som har till uppgift att hjälpa andra, som kan stöda, ge råd, hjälpa till med det praktiska eller helt enkelt bara ha medkänsla och förståelse. Så även på din hemort. Kanske du nog redan vet av vem eller var du kan få hjälp - det behöver alltså nödvnändigtvis inte vara just en läkare du börjar med, ett läkarbesök kan också komma senare.

Jag tänkte på det där din mamma sa om att det är normalt att må som du gör nu. Vi är alla olika och reagerar därför lite olika när vi mår psykiskt dåligt. Vi börjar också må psykiskt sämre av olika saker, det som är hanterbart för en kan vara ödesdigert för en annan, och vi kan reagera olika på samma saker under olika delar av våra liv. Som jag sa, så finns det inte någon annan som kan säga åt dig hur du mår, det är bara du som kan ta ditt eget mående och dina egna symptom på allvar. Den tid din mamma var ung under var inte heller likadan som den tid du lever i just nu, där det bland annat blir allt mer okej att tala om psykiskt illamående. Fler känner till att man kan ha psykisk ohälsa och det finns betydligt bättre hjälp numera. Kanske din mamma antog att det hör till att känna så när man är ung, men det betyder inte att det är en bra känsla eller en känsla man inte borde ta på allvar och försöka göra något åt - speciellt nu när man faktiskt kan göra något åt den, eftersom det finns mera hjälp mot den. Så mitt råd är att du antingen envisas med att berätta för henne att du upplever att du mår för dåligt, så att hon hjälper dig att få hjälp - eller så söker du själv hjälp.

Du är värd att må bättre än så här - av den enkla anledningen att det inte finns någon som förtjänar att må dåligt. Så ta dig själv på allvar nu också och sök hjälp. Ge inte upp även om det inte lyckas på första försöket. Ge inte upp ifall andra inte tycker att du "mår dåligt nog" - ju tidigare man kan ta tag i psykisk ohälsa, desto större chans har man ju att hindra att det blir värre. Ge inte upp fastän det känns jobbigt att ta tag i det egna livet, för det är värt det i längden!

Stoooooooooooor kraaaaaaaaaam, Liselott